Lotta skrev och frågade,
Vad roligt att få ta del av dina N.Y.C-loppistips! Jag har länge varit på väg till N.Y.C och hoppas att jag en dag tar mig dit. Det som alltid slår mig då jag läser om N.Y.C-loppisar på bloggar är att det sällan nämns priser. Jag har nämligen fått för mig att loppis-priserna är väldigt höga därborta! Jag kallar dessa för ”Lisa Larsson”-priser. (Måste poängtera att jag älskar Lisa Larssons butik på Söder men tycker ibland att priserna är lite väl saltade).Jag förstår naturligtvis att t ex ett Pucci-plagg betingar ett högt pris men jag har hört att även rätt slitna, anonyma plagg är saftigt prissatta. Vore därför himla spännande att höra vad du anser om loppispriserna? Och har du någon strategi hur du ska förhålla dig till pris och utbud när du kommer dit? Tänker du ut specifika plagg/märken du är på jakt efter eller köper du på känsla? Den där turkosa klänningen du köpte var för övrigt underbart fin!
Tack för en välskriven, angelägen och inspirerande blogg förresten!
Generellt så nämner jag nog sällan priser här på bloggen, kanske för att jag på många sätt tycker det är rätt ointressant. Jag är inte någon renodlad ”fyndare”, även om jag självklart ofta gör väldigt bra fynd. Att jag handlar mycket vintage, både lokalt och över nätet är ingenting jag mörkar med. Och priserna varierar stort, vill jag ha ett plagg av någon anledning så är jag villig att betala.
Efter ganska många år i den här ”branchen” så tycker jag att jag har bra koll på vad man kan anse att ett plagg har för värde, även om det värdet på många sätt är ganska subjektivt.
Jag letar alltid efter vissa specifika märken, men även efter specifika plagg från olika eror. I perioder kan jag bli besatt av ett speciellt material, en modell eller ett mönster och då tittar jag särskilt efter det.
Just nu är jag exempelvis lite extra förälskad i virkade plagg och plagg med broderier. Och rutiga skjortor! Bara sådär blev jag helt såld på att använda skjorta. Och kanske är det just det som gör att jag tycker så mycket om kläder och vintage, det är som att jag hela tiden upptäcker någonting nytt.
När jag reser så letar jag efter sådant som jag vet att jag kommer att ha svårt att hitta i Sverige, och under tiden så stöter jag självklart på en hel del annat.
Personligen upplevde jag ingen större skillnad på priserna i USA och i Sverige. Jag betalade ca 400kr för den aqua blå chiffiong klänningen om jag minns rätt, och då prutade jag nog lite också. Kanske ett relativt högt pris för att vara på en loppis, men jag tycker absolut att klänningen är värd det och lite till.
Jag tycker att det är viktigt att skilja på vintage, retro och second hand. Många anser reflexmässigt att plagg ska kosta mindre för att de tidigare varit använt av någon annan. Jag tillhör inte dem, jag tittar på kvalitet och letar efter det som är unikt.
För mig är det jätte främmande att t ex lägga 3000 kr på en klänning från Acne, eller ens 500kr på en klänning från H&M.
Men jag kan lägga 1500kr på ett plagg som är rätt slitet, kanske till och med håligt och med någon fläck.
Det där är ju en värderingsfråga. Jag samlar på vintage, så alla plagg jag köper är inte direkt för att jag tänker använda dem.
Dock kan jag bli rätt sur när jag hör folk muttra inne på Myrorna över att det är ”höga priser”. Vill man inte lägga 200kr på ett plagg är det nog läge att fråga sig själv om man vill ha det överhuvudtaget känner jag.
Däremot är det trist att priserna på second hand går upp i takt med att efterfrågan på vintage ökar. Detta pågrund av att det faktiskt finns många människor i samhället som har ett behov av att handla kläder i andrahand för att pengarna inte räcker till mer.
Om jag vore chef på Myrorna eller Stadsmissionen så skulle jag öppna två rena vintage butiker med vintage priser, och sedan sälja second hand i de andra butikerna till lägre pris.
Vintage priserna på Myrorna och Stadsmissionen är fortfarande väldigt låga, även om de ökat något.
Tycker man något annat så anser jag att det handlar om okunskap. Sedan händer det självklart att även jag hajjar till över en prismärkning ibland, men det händer väl överallt. Jag svimmar ju nästan när jag går med Baby och tittar på kläder till honom i en del butiker.
Varför skulle inte en välsydd unik klänning från 60-talet få kosta 500kr när en massproducerad H&M klänning sydd i Bangladesh får göra det? För mig känns det senare mycket mindre rimligt. Speciellt med tanke på hur vinsten fördelas.
I butiker som exempelvis Lisa Larsson och Judits second hand säljs kläder på kommission, vilket betyder att både den som säljer plagget till butiken och själva butiken ska göra vinst. Vilket säger sig självt skapa lite högre priser än butiker dit kläderna skänks. Det man betalar för här är urvalet och tiden man kanske tjänar på att slippa ränna runt i massor med butiker själv för att hitta guldkorn. Men självklart kommer man även i butiker som dessa reagera på en del prismärkningar, och butikerna tar det pris som de vet att de kan ta beroende på hur marknadens efterfrågan ser ut. Dock anser jag att du fortfarande får mycket mer för pengarna hos Lisa Larsson än någon annan större butikskedja.
Sen tycker jag inte att det är fel att fråga! Just Lisa är väldigt duktig på vintage och har nog inga som helst problem med att motivera varför ett plagg har fått just det pris det fått.
Detta är ju ett sätt att lära sig och kanske upptäcka detaljer som man inte tidigare sätt eller känt till.
Men att avgöra värdet på vintage är inte helt lätt och åsikterna går väldigt mycket isär.
Många menar att begreppet blivit infekterat och används alldeles för frikostigt, vilket jag till viss del håller med om. Men jag tror också att detta har mycket att göra med vilken ålder man själv är i. Väldigt många vintage orakel hävdar exempelvis att inga plagg tillverkade senare än 1970 bör få kallas vintage utan snarare retro.
Jag tycker kanske att det är mindre viktigt. Men jag tycker inte att man ska säga att ett plagg automatiskt är vintage bara för att det är gammalt, och det är det nog få som sysslar med vintage som tycker.
Vintage är för mig en benämning på något som har ett visst värde, sen tycker jag att anledningarna till detta värde kan variera. Det kan röra sig om en viss design, en speciell designer men likasåväl ett mönster eller en stil som verkligen talar för den era som plagget representerar.
Att ha ett genuint intresse för vintage är inte detsamma som att tycka om att fynda. Intresset för kläderna kommer först, själva fyndandet är bara grädden på moset och en extra drivkraft.
Jag tycker att det viktigaste är att man går till sig själv och ifrågasätter sitt sätt att konsumera ibland. Personligen så skulle jag fortsätta att bära vintage även om priserna femdubblades, dock skulle jag inte ha råd att handla lika mycket. Just för att jag älskar den typen av plagg, precis som någon annan kanske sparar i månader för att ha råd med en designer väska.
Det viktiga är att man lägger någon sorts värde i det man väljer (vad de än må vara), för då kommer man att älska plagget och använda det under många år istället för att det blir slit och släng vara.
Nu ramlade jag in på många sidospår från den egentliga frågan:)
Det jag skulle säga är att priserna i USA och Sverige är ganska lika men varierar lite beroende på vad man söker. Dock är utbudet i USA rikare. Så självklart ska du åka till USA och gå på Loppis Lotta! 
Some thoughts about vintage, retro and second hand.
