Jag kan slås av känslan ibland att någonting inte stämmer.  Jag börjar undra om jag har förlagt någonting, glömt någons födelsedag eller ett viktigt samtal jag borde ringt. Jag spelar gärna samma låt om och om igen på stereon och dricker för mycket kaffe för att orka.  Sen kommer jag på vad det är…

Jag räknar månaderna och inser att det redan är Maj, att det redan har gått 4 månader (igen) sedan jag var hemma hos min familj. Min familj som ger mig energi och påminner mig om vem jag är, och varför.

Idag är det hög tid att resa hem…

”Vad tänker du på?” han sitter på stolen bredvid mig i väntrummet på bröstmottagningen.
Jag tror att han tycker att jag är alldeles för tyst.
De har målat väggarna i en väldigt dov grön färg som är svår att släppa med blicken.

Jag tänker på alla de människor som suttit här, bara en utav alla dagar i livet och stirrat in i denna dova gröna färg och insett att deras liv aldrig ska bli detsamma igen.
alla dem tänker jag på….

Jag tänker inte så mycket på mig själv, för just idag har jag oddsen på min sida.

Jag tänker mer på hur det känns när livet välter, när verkligheten blir overklig och omöjlig att förstå.
Jag tänker på dom som har upplevt det där, på andra sidan av min läkares svarta skjutdörrar som går så trögt att öppna.

Sen vänder jag blicken emot han som jag älskar så högt, tar hans hand och säger att jag inte tänker på något särskilt.

Han tittar på mig med den där blicken som bara han äger..

det är morgon och jag vaknar.

Ibland tror jag att hans kärlek är större, både bredare och högre. Men fram för allt kanske djupare än vad jag kan se.

Han går till dit han måste och jag saknar honom i timmar…

Har suttit i tre dagar nu och betat av CV efter CV, söker nya medarbetar till min arbetsplats. På sitt sätt så är det väldigt roligt att läsa om människor när det ska berätta om sig själva..många börjar sitt brev med att säga att det är svårt.  Jag kan tänka att det borde vara det lättaste att berätta om. Men kanske är det så att det känns olustigt att sätta ord på sig själv, det vill vi hellre att någon annan ska göra åt oss. Därför har jag nu läst ett 50 tal brev ifrån människor som är, lyhörda,sammarbetsvilliga och inte rädda att ta i när det behövs. Självklart är dessa människor även positiva, lösningsfocuserade och gillar att ha många järn i elden.

När vi inte förmår att sätta ord på oss själva så väljer vi någon annans ord. Ord som vi tror är rätt, för att vi har läst nånonstans att det ska vara så.

Vi tar det säkra före det osäkra och blir på så vis bara en i mängden utav alla positiva,plikttrogna,flexibla människor som har lätt att sammarbeta.

Jag har nu lyckats hitta tio personer som berättat om sig själv utan att välja den säkra sidan. Det är den typen av människor som fångar mitt intresse.

Skapad av TuvaMinnaLinn 08 apr, 2009 20:45

Lördagen den 2:a augusti – regn-lycka
[13:29]
Det har börjat regna utanför, olikt många andra människor så är det då jag drar upp persiennerna.
Det bildas en annorlunda tomhet i luften då han gått, svår att ta på,omöjlig att beskriva.
Av alla hans tusen ansiktsuttryck undrar jag vilket jag kommer att sakna mest denna vecka..9 dagar…är mer en en vecka.
Senaste tiden har jag funderat mycket på det där med lycka, eftersom jag varit så lycklig.
När vi är ledsna funderar vi inte så mycket på det, vi går inte runt och tror att det helt plötsligt ska inträffa något som kommer att ta sorgen ifrån oss. I sorg och smärta känner man sig trygg på ett helt annat sätt. Så varför är vi i så fall så rädda för att förlora våran lycka. Den är kanske bräckligare, och kommer mer stötvis. Men varför är den så mycket svårare att lita på.
Inatt när jag borstade mina tänder öppnade han badrumsskåpet och sa ”du kan ta en hylla här”

Inombords log jag och tänkte, att det är så vackert att bli insläppt i hans värld