Vintage (a love story)

Posts Tagged ‘Tankar’

Blod och John Silver

Min första kärlek hette Jerry Johansson, han hade en N.Y Yankeeströja och blå ögon.
Jag suddade hans initialer på min underarm med ett av skolans bruna suddigumm tills huden brann.
Jag ristade dem i betongen på skolans toalett, på träbänken i klassrummet och i mitt fjortonåriga hjärta.
Vi skar oss med rakblad och blev blodssyskon samtidigt som vi tjuvrökte i det öppna fönstret till tonerna av Ebba Grön.

Jerry Johansson och jag.

Han var äldre än mig, hade bombarjacka och drev runt på skolgården när jag gick i 6e klass.
Han doftade John Silver, och skrattade även de dagar då hans blåa ögon var ledsna.

Jag bar en silverberlock med hans namn och gettagrip kängor som snörades i tio hål.
Efter sommaren ville han inte vara ihop mer..

Jag suddade över initialerna på min arm tills blodet rann och grävde ner berlocken under förrådet i trädgården.

Ung kärlek.
Min smakade blod och doftade John Silver.

Picture

De talar om våren…

Tydligen ska den ligga i luften.
Men jag märker ingenting.
Obotligt trött vaknar jag ändå, lik förbannat 05:20 nästan varje morgon av mig själv och kan inte somna om.

Jag försöker få ihop pusslet men fumlar med bitarna.
Vissa av dem handlar om det jag vill, andra om det jag ännu inte vet.

Människorna på gatan, i tåget och i kön på coop extra, de talar om våren.
Jag, jag talar tyst om tankarna som jagar mig om natten.
Och i mitt hjärta dröjer vintern sig kvar.

Mellan ett och noll

” För henne är det svart och vitt, det är helvete och himmel.
Det är marginalen eller mitt, det är sömnen eller svindel.

Och jag famlar omkring utan koll, mellan ett och noll, ett och noll. Mellan ett och noll.

För henne är det ont och gott, det är allting eller inget.
Det är kyssar eller spott, det abstrakta eller tinget.

För henne är det dag och natt, det är solen eller månen.
Det är tårar eller skratt, norra norrland eller skåne.

Och jag famlar omkring utan koll, mellan ett och noll, ett och noll. Mellan ett och noll.

Men fast än det är upp och ner, kan jag ändå konstatera,
att vi får varann och le.
Att det verkar att fungera.”

(Bo Kaspers orkester)

Jag lyssnar på den sången ibland och tänker att, ifall Baby skrivit en sång..så hade den gått ungefär sådär.

3 Mars 2006 07:28:18

Jag tycker inte om utsikten ifrån mitt nya fönster…

Det är så tyst…här utan dej.

Varje morgon önskar jag,

Att månader ska passera.

Det börjar ljusna där ute..

Jag måste snart gå, och försöka handskas med världen utan dig.

Min bästa vän,

Hon är någon annanstans.

Jag saknar henne.

Jag saknar henne.

(jag inser att det är på dagen, 4 år sedan jag insåg hur saknad egentligen känns)

Ditt liv på sex ord

Föll fritt, älskade djupt, hittade hem.

(mitt liv)

Läs hur andra människor berättar sitt liv med sex ord här.
Och skriv gärna din historia (med sex ord) i kommentarsfältet och gör min dag.

Om förlorade pusselbitar

Hon säger att hon lyssnar mycket på den där sången nu.
Att det bränner till bakom ögonlocken när hon minst anar.

Jag har inte så många ord att svara med.
Mer än att man ibland måste möta smärtan på mer en halva vägen.

Men jag är ändå så glad att jag får finnas där igen.
Bara en knapptryckning bort ifrån hennes tankar och känslor.

Jag vill tro att hon är pusselbiten som har fattats mig.

Och nog är det så.
För vänskap är så förunderligt.
Ett rum inne i hjärtat kan aldrig hyras ut i andrahand.
När det blir lämnat står det tomt.

7 sanningar

Krickelin berättade 7 sanningar, så jag hänger på.

1, Jag har två olika röster. En som jag använder när jag pratar med folk som inte känner mig och en annan när jag pratar med vänner.  Detta för att min ”normala” röst inte alltid låter så genom trevlig, men de som känner mig vet att jag är det ändå.

2, Ibland kan jag inte sluta tänka på att jag en dag inte kommer att finnas längre, jag kan bli besatt av tanken på hur det känns att inte finnas, den ger mig panik.

3, Jag har få vänner som jag kan ringa till klockan 4 på morgonen.

4, Jag blir förbannad när folk inte lämnar plats för avstigande i tunnelbanan, men oftast gör jag det nog inte själv heller.

5, Jag har aldrig ägt ett ID-kort. När jag blev 18 sa mamma att det inte behövdes eftersom jag skulle ta körkort, det har fortfarande inte hänt.

6, Jag har flyttat 15 gånger de senaste 10 åren och känner mig aldrig riktigt hemma någonstans.

7, För mig är världen ibland lite för svart/vit.

Berätta gärna en sanning om dig, för ibland undrar jag vem du är.

Om mina drömmar

Jag drömmer om att fylla mina föräldrars buss med leksaker och resa runt bland olika barnhem i Rumänien.

Jag drömmer om att kunna leva på att skriva och fotografera.
Resa till platser som människor missat, eller blundat för.
Berätta de människors historia som inte förmår att göra det själva.

Jag drömmer om att aldrig fastna, bli trångsynt och begränsad av rädsla.

Jag drömmer om att Vera ska växa upp och få leva det liv som hon förtjänar.

Jag drömmer om att kunna köpa ett litet hus åt min mamma någonstans nära havet.

Jag drömmer om att kunna göra en skillnad, om så bara för en enda människa.

Jag drömmer om att åldras med honom, i ett litet stenhus på den italienska landsbygden.

Jag drömmer om att alltid våga lita till den där känslan, den som sitter lång, långt inne och som så ofta säger, ”du bör göra detta”.

Jag drömmer om att kunna älska honom, precis på det sättet som han behöver.

Jag drömmer om att aldrig bli en sån som blundar och tittar bort.

När jag var yngre drömde jag om en känsla, jag tror man kan kalla det för trygghet.
Att hitta mig själv, och att allting skulle bli bra igen.

Jag tittade efter botten i ett kaleidoskop….och drömde.

Om stunder då allt inte är fantastiskt

Nicole ställde en viktig fråga;
”Det finaste som finns är att hitta en person att tillbringa livet tillsammans med. Ibland känns det som om man ska spricka av känslor, av närhet, av förtroende och glädje. Men hur gör man när det börjar spricka i sömmarna? De perioder det handlar så mycket om irritation, missförstånd och bråk? Det är svårt att definiera frågan så att den inte blir för stor. Men hur gör man? Hur gör du de stunder som det inte är så fantastiskt?”

Om vi säger att kärleken är som ett träd.
I så fall skulle förälskelsen vara trädkronan.
Det där fantastiska och underbara, det som andra människor kan se.

Det som andra människor sällan ser, det som vi sällan skriver om på våra bloggar. Det är trädets rötter.
Det som håller oss uppe även de dagar då alla löv har fallit ifrån kronan.
Det är rötterna på kärleken som räknas.

Min pojkvän och jag grälar också ibland, vi säger saker som vi inte menar och missförstår varann.
Men jag vet att det är en del i det hela.
Det som jag har valt, ett liv med en annan människa.

Med åldern har jag blivit bättre på att föra en inre dialog med mig själv, bättre på att se saker ur någon annans perspektiv.

Ibland kan jag tycka att han har fel.
Men har han tagit illa vid sig för något så lägger jag mitt tyckande åt sidan.
Det som är relevant för mig är hans upplevelse.

Jag vet att det inte finns någon som skulle kunna vara mer rätt för mig.
Jag vet det även dom dagarna då allt inte är underbart.
Och det är den viktigaste vetskapen jag äger.

Det kan vara värt att fråga sig själv ibland (något som jag hörde på Dr Phil en dag),

”Vill jag ha rätt, eller vill jag vara lycklig?”

Ibland är vår vilja att ha rätt så stark att vi fäller krokben för oss själva.
Men saken är den att, i en relation så finns det ingen vinnare och ingen förlorare.
Vinner en, vinner båda.
Förlorar en, förlorar också båda.

Om någonting inte är bra så frågar jag alltid mig själv vad jag kan göra för att det ska bli bättre. Och i vårat fall så handlar det nästan uteslutande om brist på tid eller dålig prioritering.
Kärlek är ingenting som rår sig självt.
Den finns, och den växer sig starkare för att vi sköter den på rätt sätt.

Det finns ingenting i världen som gör mig så imponerad som att se ett par som levt ett helt liv tillsammans.

Det finns ingenting som jag önskar mig mer, eller värderar högre.

I alla val, så väljer jag det som jag tror är bäst för våran kärlek.

Om barn

Alex frågade;  … och när förvandlas detta måhända till en mammablogg?!

Vi pratar om barn, ganska ofta. Om hur det skulle vara, om hur vi skulle vara.
Jag antar att det är sånt man aldrig vet, fören man vet.

Jag längtar efter barn ibland.
Men framförallt kan jag känna den där känslan som är ytterst svår att förklara. Lite som att ha läst sin favorit bok, gång på gång, på gång.
Hur mycket man än tycker om den, så blir det tillslut ändå inte samma sak när man kommer till slutet den trettionde gången.
Därför att man vet slutet.
Man vet början också för den delen, och allting där i mellan.
Lite så kan jag känna om jag är ute en lördag kväll till exempel.

Hur roligt jag än kan tycka att det är, så landar ett slags lugn någonstans i magen.
Och jag tänker att.
Snart är det nog dags att byta bok, till någon som är mer spännande.