Tag Archive - Tankar
Jag funderar lite över hur man tolkar Bo Sundströms sång, när man vet att man ska dö. När man vet det för att alla tester, professorer, forskningar och papper i världen säger att det är så.
Jag får allt som oftast höra av folk omkring mig att de aldrig skulle orka ha mitt jobb,
Vetskap, tårar och körsbärsblommor
Jag vaknade av att jag grät igen. I drömmen låg jag på marken utanför mitt barndomshem, under ett körsbärsträd som inte finns. Inte ens min pappa kunde trösta mig där.
Jag kallar de återkommande drömmarna för ”wedding nightmares”.
Jag är lyckligare än någonsin, och har således väldigt mycket som jag skulle kunna förlora.
Den vetskapen jagar mig på nätterna.
Att förstå ett andetag (en krönika)
Som jag skrev till skoltidningen i höstas på temat ”Nattliv”
Klockan är 22 och mitt arbetspass har precis börjat. På SVT spelar Bo Kaspersorkester live, ”Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö” sjunger Bo Sundström ut genom den gamla, snudd på antika TVn.
Orden fyller rummet, studsar mot väggarna och pressar sig ända ut mot listerna längs golvet.
Vi sitter tysta en stund.
Vi sitter tysta en stund.
Jag funderar lite över hur man tolkar Bo Sundströms sång, när man vet att man ska dö. När man vet det för att alla tester, professorer, forskningar och papper i världen säger att det är så.
Jag får allt som oftast höra av folk omkring mig att de aldrig skulle orka ha mitt jobb,
men att det är tur att det finns sådana som orkar det. Sedan vill man helst prata om något annat. Obotlig sjukdom och lidande är inga samtalsämnen som någonsin hamnar på tapeten, om de inte måste.
På nätterna tar jag hand om människor som är mycket sjuka, jag puffar kuddar och stoppar om fötter och sedan sitter jag i timmar och lyssnar till tunga andetag.
Ibland stannar de upp och varenda ven och led i min kropp stelnar, sedan rosslar det till ungefär som när en människa äntligen når ytan efter en lång stund under vattnet.
Ibland stannar de upp och varenda ven och led i min kropp stelnar, sedan rosslar det till ungefär som när en människa äntligen når ytan efter en lång stund under vattnet.
Det är svårt att förstå sig på dessa andetag, som inte längre tycks ske av ren reflex.
Jag tror att det är hoppet hos människan som tar vid, där reflexerna börjar ge vika.
Framåt halv fem är det bara jag och några långtradare på Essingeleden som är vakna. Jag räknar andetag, och dom räknar förmodligen mil.
Så olika är vi kanske inte ändå, vi har båda arbeten som inte sover, och som har en slut destination.
Jag tror att det är hoppet hos människan som tar vid, där reflexerna börjar ge vika.
Framåt halv fem är det bara jag och några långtradare på Essingeleden som är vakna. Jag räknar andetag, och dom räknar förmodligen mil.
Så olika är vi kanske inte ändå, vi har båda arbeten som inte sover, och som har en slut destination.
Vi har båda arbeten som andra förmodligen tycker att det är himla tur att någon annan gör.
På nätterna läser jag journalistik. Förmodligen av samma anledning som jag puffar kuddar och stoppar om fötter.
På nätterna läser jag journalistik. Förmodligen av samma anledning som jag puffar kuddar och stoppar om fötter.
Jag tycker att det är viktigt att stå på människor sida, de som av någon anledning inte förmår, vågar eller orkar tala för sig själva.
Det är viktigt att någon berättar dessa människors historia.
Viktigare än att berätta vad vi ska välja för färg på koftan just den här hösten, eller vilket bär vi ska äta just denna vecka för att förbli evigt unga. Om vi slutar att stå upp för varandra så är jag rädd att det tillslut inte blir någonting kvar av det som faktiskt egentligen spelar roll.
Jag är i alla fall tacksam över att ha ett arbete som klockan 05 på morgonen alltid kan plocka ner mig på jorden om det behövs.
Så när jag hör folk säga att de aldrig skulle kunna ha mitt jobb så tänker jag precis tvärtom,
att jag aldrig skulle kunna ha ett jobb där jag inte kunde göra en skillnad för den enskilda individen.
att jag aldrig skulle kunna ha ett jobb där jag inte kunde göra en skillnad för den enskilda individen.
Att förstå ett andetagKlockan är och mitt arbetspass har precis börjat.
På SVT spelar Bo Kaspersorkester live,
”Vi kommer alltid att leva, vi kommer aldrig att dö” sjunger Bo Sundström ut genom den gamla,
snudd på antika TVn.
Orden fyller rummet, studsar mot väggarna och pressar sig ända ut mot listerna längs golvet.
Vi sitter tysta en stund.
Jag funderar lite över hur man tolkar Bo Sundströms sång,
när man vet att man ska dö.
När man vet det för att alla tester, professorer, forskningar och papper i världen säger att det är så.
Jag får allt som oftast höra av folk omkring mig att de aldrig skulle orka ha mitt jobb,
men att det är tur att det finns sådana som orkar det.
Sedan vill man helst prata om något annat.
Obotlig sjukdom och lidande är inga samtalsämnen som någonsin hamnar på tapeten,
om de inte måste.
På nätterna tar jag hand om människor som är mycket sjuka, jag puffar kuddar och stoppar om
fötter och sedan sitter jag i timmar och lyssnar till tunga andetag.
Ibland stannar de upp och varenda ven och led i min kropp stelnar, sedan rosslar det till ungefär som
när en människa äntligen når ytan efter en lång stund under vattnet.
Det är svårt att förstå sig på dessa andetag, som inte längre tycks ske av ren reflex. Jag tror att det är hoppet hos människan som tar vid, där reflexerna börjar ge vika. Framåt halv fem är det bara jag och några långtradare på Essingeleden som är vakna. Jag räknar andetag, och dom räknar förmodligen mil.
Så olika är vi kanske inte ändå, vi har båda arbeten som inte sover, och som har en slut destination.
Vi har båda arbeten som andra förmodligen tycker att det är himla tur att någon annan gör.
På nätterna läser jag journalistik. Förmodligen av samma anledning som jag puffar kuddar och stoppar om fötter.
Jag tycker att det är viktigt att stå på människor sida, de som av någon anledning inte förmår, vågar eller orkar tala för sig själva.
Det är viktigt att någon berättar dessa människors historia.
Viktigare än att berätta vad vi ska välja för färg på koftan just den här hösten, eller vilket bär vi ska äta just denna vecka för att förbli evigt unga. Om vi slutar att stå upp för varandra så är jag rädd att det tillslut inte blir någonting kvar av det som faktiskt egentligen spelar roll.
Jag är i alla fall tacksam över att ha ett arbete som klockan 05 på morgonen alltid kan plocka ner mig på jorden om det behövs.
Så när jag hör folk säga att de aldrig skulle kunna ha mitt jobb så tänker jag precis tvärtom, att jag aldrig skulle kunna ha ett jobb där jag inte kunde göra en skillnad för den enskilda individen.
En kärleks rättigheter (i repris)
Hon andas in honom.
Långsamt bildas det sprickor i hennes luftstrupe.
De kommer aldrig längre än såhär,
hon erkänner det, så sällan som hon bara kan.
Hon ser på honom.
Långsamt bildas det sprickor i hennes blick.
Det är av den sorten som är omöjliga att se i en spegel.
Hon blundar, så ofta som hon bara kan.
För det finns alltid en risk att ingen annan kan förstå.
Hon rör vid hans hud.
Långsamt bildas det sår i hennes händer.
Det är av den typen som inte läker med tiden.
En kärlek har rätt att ändra skepnad, gå vilse, splittras och sönderfalla.
Hon behöver ligga längs med marken, så nära jorden en människa kan komma.
För att kunna resa sig igen.
Hålla andan, blunda och stoppa händerna i fickorna.
Om så bara för en stund.
En kärlek har inte rätt att kuva, slita sönder och förgöra.
Hon minns honom som den han många gånger var.
Det finns alltid en risk att ingen annan kan förstå.
Av kärlek kan en människa ändra skepnad,splittras, gå vilse och sönderfalla.
Underbara Clara skrev ett inlägg som förde tankarna till texten jag skrev förra våren.
Photo: Craig Fordham
Att leva långsamt
När jag var 15 år så var mina tankar större än vad som rymdes i min kropp.
Jag funderade aldrig på vad det skulle bli av mig i framtiden, att finna mig själv var ett heltidsjobb,
jag misslyckades med.
När jag var 16 år flyttade jag hemifrån första gången. Jag smet från allt.
Jag trodde frihet var, att kunna äta McDonalds sent en tisdag kväll.
Jag tror att jag sökte efter mig själv under varenda sten.
Och i varje vägsjäl valde jag fel.
Igen.
Och igen.
Och ytterliggare…en sista gång.
Nu när jag har fyllt 27 år så börjar jag ana vad jag vill göra med mitt liv.
Nu när många av de andra är klara med sin AT-tjänst eller har fött sitt andra barn.
Jag tänker att det måste få vara ok.
Jag tänker att somliga måste få leva sitt liv långsamt, eftersom de faller av vägen lättare än andra.
