Vintage (a love story)

Posts Tagged ‘Tankar’

Los Angeles

Under hela min uppväxt har media matat mig med bilder ifrån Californien, det första som slog mig när jag kom dit sent en fredag natt var att jag blivit lurad. Los Angeles är inte Melrose Place, Beverly Hills eller Baywatch….det förstod väl i och för sig jag också, men jag blev ändå förvånad av hur lite min bild stämde med verkligheten.

Vi tillbringade sammanlag ungefär två veckor i L.A, och jag behövde verkligen alla de dagarna för att bilda mig en uppfattning och skapa mig en rättvis bild av änglarnas stad.

Los Angeles är så fullt utav kontraster, en yta där människor som lever i stort överflöd samsas med människor som lever i kartonger och inte äger mer än vad de själva kan dra runt på i en stulen kundvagn.

Jag tror att många människor kommer till Los Angeles med en dröm, jag träffade flera av dem som hankade sig fram i det hårda klimatet för att lyckas.
Lyckas med någonting som jag stundtals undrade om de själva mindes vad det ifrån början ens var.
Jag tror att drömmar ändrar färg i Los Angeles, mer än på någon annan plats.

Människor är öppna där, men ensamma på samma gång.
Människor lever ett laid back liv, men är sönder stressade på samma gång.

Los Angeles är en hård och smutsig stad som vilar under ett täcke av smog. Det är inget paradis…på något sätt.

Men det är också en stad som får en att fundera och ifrågasätta den plats man själv lever på.
Någonstans i det hårda och inte alls så perfekta så fann jag någon slags ro.
Det är som att all yta har skrapats av den där staden och utifrån sett med mina ögon ser det ut som ett öppet sår.

Stockholm är på många sätt också ett öppet sår. Men ytan här är tjock, hållbar och vacker.
Du kan inte gömma dig i L.A på det sättet som du kan…och gör i Stockholm.
För att ta dig från en plats till en annan måste du alltid möta kontrasten, och blicken hos de människorna som kanske haft något, men förlorat allt.

I slutändan var det ändå något som fick mig att älska L.A….kanske var det just den där ärligheten.

Stunder och avgrunder

När min PMS slår till så orkar jag inte resa mig ur badkaret. Benen viker sig. Nacken värker. Jorden går under.

Han kliver ner bakom mig i vattnet, med kläderna på och säger…jag hjälper dig, nu tvättar vi ditt hår.

(För stunder som dessa vet jag att det bara kan vara han).

Vetskap, tårar och körsbärsblommor

Jag vaknade av att jag grät igen. I drömmen låg jag på marken utanför mitt barndomshem, under ett körsbärsträd som inte finns. Inte ens min pappa kunde trösta mig där.

Jag kallar de återkommande drömmarna för ”wedding nightmares”.
Jag är lyckligare än någonsin, och har således väldigt mycket som jag skulle kunna förlora.

Den vetskapen jagar mig på nätterna.

Source

På en gata

Jag började älska honom på den här gatan.

Han gick för att köpa en parkeringsbiljett och jag iaktog honom på håll.

Det var sensommar sol.

Han hade tofflor och en grå tröja som satt löst.

Att förstå ett andetag (en krönika)

Som jag skrev till skoltidningen i höstas på temat ”Nattliv”

Till klockan blev sent…

Vi pratade om kärleken, framtiden, sociologi, vitmålad fiskbensparkett och konsten att gå vidare.

Ögonen

En kärleks rättigheter (i repris)

Hon andas in honom.
Långsamt bildas det sprickor i hennes luftstrupe.
De kommer aldrig längre än såhär,
hon erkänner det, så sällan som hon bara kan.

Hon ser på honom.
Långsamt bildas det sprickor i hennes blick.
Det är av den sorten som är omöjliga att se i en spegel.
Hon blundar, så ofta som hon bara kan.

För det finns alltid en risk att ingen annan kan förstå.

Hon rör vid hans hud.
Långsamt bildas det sår i hennes händer.
Det är av den typen som inte läker med tiden.

En kärlek har rätt att ändra skepnad, gå vilse, splittras och sönderfalla.

Hon behöver ligga längs med marken, så nära jorden en människa kan komma.
För att kunna resa sig igen.
Hålla andan, blunda och stoppa händerna i fickorna.
Om så bara för en stund.

En kärlek har inte rätt att kuva, slita sönder och förgöra.

Hon minns honom som den han många gånger var.

Det finns alltid en risk att ingen annan kan förstå.

Av kärlek kan en människa ändra skepnad,splittras, gå vilse och sönderfalla.

Underbara Clara skrev ett inlägg som förde tankarna till texten jag skrev förra våren.

Photo: Craig Fordham

Att leva långsamt

När jag var 15 år så var mina tankar större än vad som rymdes i min kropp.
Jag funderade aldrig på vad det skulle bli av mig i framtiden, att finna mig själv var ett heltidsjobb,
jag misslyckades med.

När jag var 16 år flyttade jag hemifrån första gången. Jag smet från allt.

Jag trodde frihet var, att kunna äta McDonalds sent en tisdag kväll.

Jag tror att jag sökte efter mig själv under varenda sten.
Och i varje vägsjäl valde jag fel.
Igen.
Och igen.
Och ytterliggare…en sista gång.

Nu när jag har fyllt 27 år så börjar jag ana vad jag vill göra med mitt liv.
Nu när många av de andra är klara med sin AT-tjänst eller har fött sitt andra barn.

Jag tänker att det måste få vara ok.
Jag tänker att somliga måste få leva sitt liv långsamt, eftersom de faller av vägen lättare än andra.

Blod och John Silver

Min första kärlek hette Jerry Johansson, han hade en N.Y Yankeeströja och blå ögon.
Jag suddade hans initialer på min underarm med ett av skolans bruna suddigumm tills huden brann.
Jag ristade dem i betongen på skolans toalett, på träbänken i klassrummet och i mitt fjortonåriga hjärta.
Vi skar oss med rakblad och blev blodssyskon samtidigt som vi tjuvrökte i det öppna fönstret till tonerna av Ebba Grön.

Jerry Johansson och jag.

Han var äldre än mig, hade bombarjacka och drev runt på skolgården när jag gick i 6e klass.
Han doftade John Silver, och skrattade även de dagar då hans blåa ögon var ledsna.

Jag bar en silverberlock med hans namn och gettagrip kängor som snörades i tio hål.
Efter sommaren ville han inte vara ihop mer..

Jag suddade över initialerna på min arm tills blodet rann och grävde ner berlocken under förrådet i trädgården.

Ung kärlek.
Min smakade blod och doftade John Silver.

Picture