Här är ett trevligt litet ekipage som jag har inhandlad under veckan som gått.

En liten resväska med en slitning som inte gick att motstå. Den är fallfärdig och jag har inte lyckats få upp låset än. Men jag älskar den ändå.

På framsidan kan man se lite var den har varit. Jag tänker att det är sällan nu för tiden som man köper ett klistermärke när man är på resa och sätter på väskan. Det är så tradigt att de allra finaste väskorna är så opraktiska tycker jag.

En till fluga har jag hittat också! Den ser lite ut som en sån som någon i en bistro på ett tåg skulle ha på sig. Jag råkar ha den perfekta kjolen och blusen att ha till. Det ska jag visa er inom en snar framtid.

Och sen de fina skorna från Jeffrey Campbell!
Hur har du råd?  frågade Johanna (antagligen med tanke på att jag köpte ett par förra månaden också).
Men hallå! Ni vet väl att jag aldrig köper nyproducerade varor i butik? Jag handlar vintage eller så handlar jag saker i andrahand till minst halva priset.
I ärlighetens namn skulle jag aldrig lägga 1600 på de här skorna, inte för att jag inte gillar dem mycket för det gör jag förstås, men 1 jag har en känsla av att kvalitén inte lever upp till det priset och 2 det finns så många andra saker som ligger högre upp på min önskelista.
Jag är som känt ingen shoe-gal.
Dessutom är det sällan jag har lust att betala för någonting som inte är vintage, oavsett om det gäller prylar, kläder eller möbler.

Den trasiga väskan som inte går att öppna kostade inte så mycket mindre än skorna om vi säger så;)

Det här är min vigselring. Emmie undrade för en tid sedan om storyn bakom våra ringar, och den kan jag ju visst berätta!
Jag bär min mans mormors vigselring och förlovningsring.
Min enda önskan var att få ärva en ring, känslan av att en livslång kärlek får leva vidare som en liten bit av vårt äktenskap betyder så mycket för mig.
Den är tunn och enkel, och det passar mig alldeles perfekt.

Baby bär min farfars vigselring, han gick mycket oväntat bort 1998 och lämnade ett stort hål i mig då han var en av de viktigaste människorna i mitt liv.

Såhär skrev jag angående ringen veckan innan vi gifte oss.

”Min farfar kunde laga allt i världen som var trasigt. Hur många delar det än spruckit i.

Han pratade med människor och djur, spelade dragspel…och fanns alltid där.

Sista gången vi sågs gav han mig en skärva av en spegel, så liten att jag skulle kunna ha den i min ficka…eftersom jag speglade mig nästan jämt.
Jag var 15 år då och trode…att han alltid skulle finnas där.
Han reste till landet, som så många gånger förr, sen sågs vi aldrig mer.

I tolv år har jag tänkt.
Att om jag bara hade vetat.
Om jag bara hade sagt.

I tolv år har jag tänkt,
på allt det jag skulle offra för att få…bara en minut till.

Min farfar lärde mig det viktigaste av allt.

Att livet är ett lån.
Att inget är att ta förgivet.
Att man måste älska, för allt vad man är värd.

Min farfars vigselring är hos smeden nu för att justeras så att den ska passa på min blivande mans finger.

På så sätt kommer han alltid vara mig nära.
Och påminna mig om…att jag aldrig får sluta älska, för allt vad jag är värd.”

Lotta skrev och frågade,

Vad roligt att få ta del av dina N.Y.C-loppistips! Jag har länge varit på väg till N.Y.C och hoppas att jag en dag tar mig dit. Det som alltid slår mig då jag läser om N.Y.C-loppisar på bloggar är att det sällan nämns priser. Jag har nämligen fått för mig att loppis-priserna är väldigt höga därborta! Jag kallar dessa för ”Lisa Larsson”-priser. (Måste poängtera att jag älskar Lisa Larssons butik på Söder men tycker ibland att priserna är lite väl saltade).Jag förstår naturligtvis att t ex ett Pucci-plagg betingar ett högt pris men jag har hört att även rätt slitna, anonyma plagg är saftigt prissatta. Vore därför himla spännande att höra vad du anser om loppispriserna? Och har du någon strategi hur du ska förhålla dig till pris och utbud när du kommer dit? Tänker du ut specifika plagg/märken du är på jakt efter eller köper du på känsla? Den där turkosa klänningen du köpte var för övrigt underbart fin!

Tack för en välskriven, angelägen och inspirerande blogg förresten!

Generellt så nämner jag nog sällan priser här på bloggen, kanske för att jag på många sätt tycker det är rätt ointressant. Jag är inte någon renodlad ”fyndare”, även om jag självklart ofta gör väldigt bra fynd. Att jag handlar mycket vintage, både lokalt och över nätet är ingenting jag mörkar med. Och priserna varierar stort, vill jag ha ett plagg av någon anledning så är jag villig att betala.
Efter ganska många år i den här ”branchen” så tycker jag att jag har bra koll på vad man kan anse att ett plagg har för värde, även om det värdet på många sätt är ganska subjektivt.

Jag letar alltid efter vissa specifika märken, men även efter specifika plagg från olika eror. I perioder kan jag bli besatt av ett speciellt material, en modell eller ett mönster och då tittar jag särskilt efter det.
Just nu är jag exempelvis lite extra förälskad i virkade plagg och plagg med broderier. Och rutiga skjortor! Bara sådär blev jag helt såld på att använda skjorta. Och kanske är det just det som gör att jag tycker så mycket om kläder och vintage, det är som att jag hela tiden upptäcker någonting nytt.

När jag reser så letar jag efter sådant som jag vet att jag kommer att ha svårt att hitta i Sverige, och under tiden så stöter jag självklart på en hel del annat.
Personligen upplevde jag ingen större skillnad på priserna i USA och i Sverige. Jag betalade ca 400kr för den aqua blå chiffiong klänningen om jag minns rätt, och då prutade jag nog lite också. Kanske ett relativt högt pris för att vara på en loppis, men jag tycker absolut att klänningen är värd det och lite till.

Jag tycker att det är viktigt att skilja på vintage, retro och second hand. Många anser reflexmässigt att plagg ska kosta mindre för att de tidigare varit använt av någon annan. Jag tillhör inte dem, jag tittar på kvalitet och letar efter det som är unikt.
För mig är det jätte främmande att t ex lägga 3000 kr på en klänning från Acne, eller ens 500kr på en klänning från H&M.
Men jag kan lägga 1500kr på ett plagg som är rätt slitet, kanske till och med håligt och med någon fläck.
Det där är ju en värderingsfråga. Jag samlar på vintage, så alla plagg jag köper är inte direkt för att jag tänker använda dem.

Dock kan jag bli rätt sur när jag hör folk muttra inne på Myrorna över att det är ”höga priser”. Vill man inte lägga 200kr på ett plagg är det nog läge att fråga sig själv om man vill ha det överhuvudtaget känner jag.

Däremot är det trist att priserna på second hand går upp i takt med att efterfrågan på vintage ökar. Detta pågrund av att det faktiskt finns många människor i samhället som har ett behov av att handla kläder i andrahand  för att pengarna inte räcker till mer.
Om jag vore chef på Myrorna eller Stadsmissionen så skulle jag öppna två rena vintage butiker med vintage priser, och sedan sälja second hand i de andra butikerna till lägre pris.
Vintage priserna på Myrorna och Stadsmissionen är fortfarande väldigt låga, även om de ökat något.
Tycker man något annat så anser jag att det handlar om okunskap.  Sedan händer det självklart att även jag hajjar till över en prismärkning ibland, men det händer väl överallt. Jag svimmar ju nästan när jag går med Baby och tittar på kläder till honom i en del butiker.

Varför skulle inte en välsydd unik klänning från 60-talet få kosta 500kr när en massproducerad H&M klänning sydd i Bangladesh får göra det?  För mig känns det senare mycket mindre rimligt. Speciellt med tanke på hur vinsten fördelas.

I butiker som exempelvis Lisa Larsson  och Judits second hand säljs kläder på kommission, vilket betyder att både den som säljer plagget till butiken och själva butiken ska göra vinst. Vilket säger sig självt skapa lite högre priser än butiker dit kläderna skänks. Det man betalar för här är urvalet och tiden man kanske tjänar på att slippa ränna runt i massor med butiker själv för att hitta guldkorn. Men självklart kommer man även i butiker som dessa reagera på en del prismärkningar, och butikerna tar det pris som de vet att de kan ta beroende på hur marknadens efterfrågan ser ut. Dock anser jag att du fortfarande får mycket mer för pengarna hos Lisa Larsson än någon annan större butikskedja.
Sen tycker jag inte att det är fel att fråga! Just Lisa är väldigt duktig på vintage och har nog inga som helst problem med att motivera varför ett plagg har fått just det pris det fått.
Detta är ju ett sätt att lära sig och kanske upptäcka detaljer som man inte tidigare sätt eller känt till.

Men att avgöra värdet på vintage är inte helt lätt och åsikterna går väldigt mycket isär.
Många menar att begreppet blivit infekterat och används alldeles för frikostigt, vilket jag till viss del håller med om. Men jag tror också att detta har mycket att göra med vilken ålder man själv är i. Väldigt många vintage orakel hävdar exempelvis att inga plagg tillverkade senare än 1970 bör få kallas vintage utan snarare retro.
Jag tycker kanske att det är mindre viktigt. Men jag tycker inte att man ska säga att ett plagg automatiskt är vintage bara för att det är gammalt, och det är det nog få som sysslar med vintage som tycker.
Vintage är för mig en benämning på något som har ett visst värde,  sen tycker jag att anledningarna till detta värde kan variera. Det kan röra sig om en viss design, en speciell designer men likasåväl ett mönster eller en stil som verkligen talar för den era som plagget representerar.

Att ha ett genuint intresse för vintage är inte detsamma som att tycka om att fynda. Intresset för kläderna kommer först, själva fyndandet är bara grädden på moset och en extra drivkraft.

Jag tycker att det viktigaste är att man går till sig själv och ifrågasätter sitt sätt att konsumera ibland. Personligen så skulle jag fortsätta att bära vintage även om priserna femdubblades, dock skulle jag inte ha råd att handla lika mycket. Just för att jag älskar den typen av plagg, precis som någon annan kanske sparar i månader för att ha råd med en designer väska.
Det viktiga är att man lägger någon sorts värde i det man väljer (vad de än må vara), för då kommer man att älska plagget och använda det under många år istället för att det blir slit och släng vara.

Nu ramlade jag in på många sidospår från den egentliga frågan:)

Det jag skulle säga är att priserna i USA och Sverige är ganska lika men varierar lite beroende på vad man söker. Dock är utbudet i USA rikare.  Så självklart ska du åka till USA och gå på Loppis Lotta!

Some thoughts about vintage, retro and second hand.

Jag bläddrar lite i Metros nya Modetidning och H&M magazine till lunch och inser att nu är jag modern. Det är boho och 70-tal som gäller för hela slanten denna vår säger de som vet.
Det är tricket med att vara omodern, är man det bara tillräckligt länge så blir man tids nog hipp som tusan.

Men å andra sidan tänker jag…var det inte 70-tal och boho förra våren med? Är det inte lite så varje vår?
Eftersom jag har modemagasin som stäcker sig tillbaka till 90-talet så ska jag nog göra en liten check på detta, kanske till och med ta fram lite statistik nu när jag ändå pysslar med det.

Ni som har bättre koll, hur såg modet ut förra våren?

Anyways. Jag är också intresserad av mode.
Jag är intresserad av hur det uppstår?
Vad en trend egentligen är?
Vad det betyder för individer/grupper och samhällen?
Vem som bestämmer vad god respektive dålig smak är?
Vilken makt har mode och hur yttrar den sig?
Hur lär sig individer vad som är mode och vad som inte är det?
Varför följer en del inte modet, vad är deras motiv?
Varför återskapas mode med så jämna mellanrum?

Jag har massor med frågor och funderingar kring mode. Dock handlar få av dem om kläder.

By reading some fashion magazines I´m realizing that I´m back in style this spring as the 70s look is making a new comeback.

Integration är också du och jag.

Det är inte bara något som andra sysslar med, ord på papper, löften och vackra beslut.

Förra veckan pratade jag med en kille i min klass om hur det var när han kom till Sverige ifrån Bosnien på 90-talet. Jag frågade om kriget, konflikterna, hans familj och det land som en gång var hans hem.
Jag frågade om allt det som jag vet alldeles för lite om, allt det som jag nog aldrig helt kan förstå.

Det viktiga är att fråga.
Att be någon berätta.

Jag gör det så ofta jag kan, eftersom jag är av den övertygelsen att samhället är du och jag. Och att vi kan förändra, genom att förstå.

Det är inte någon annans ansvar.
Och vi kan därför inte skylla på någon annan när vårt samhälle inte ser ut som vi önskar.

Fundera istället över vem du kan försöka förstå idag. Vem kan du visa, att du faktiskt bryr dig.
Det värsta en människa kan tänka om sig själv är att hon eller han inte har makt att göra skillnad.

Slutna människor kan inte bygga ett öppet samhälle. Hur mycket de än vill.

Ett öppet samhälle börjar i varje möte.

När jag var tio år så ville jag ingenting hellre än att vara en hästtjej.  Det var kanske första (men inte sista) gången i livet som jag verkligen ville vara någon annan än den jag var.

Till saken hör att jag var rädd för hästar.
Men ändå skulle jag dit, till det där jäkla stallet. Pappa körde mig varje onsdag. Han var alltid sen och jag stod och trampade i mina stövlar ute på muren vid vårt hus. Eftersom jag alltid kom sist till stallet så fick jag rida på den hästen som ingen annan ville ha.
Han hette Elvis.

Tillslut kände jag att vi kom rätt bra överens jag och Elvis. Ända tills den där dagen då han bet mig, hårt rakt över bröstbenet så att blodet rann.
Det var verkligen en självuppfyllande profetia.
Under hela min karriär som hästtjej gick jag bara runt och väntade på att bli biten, sparkad eller avkastad.

Varannan onsdag var det hoppning på schemat, jag minns att jag var så rädd att jag nästan grät.
Och när läraren sänkt ribban så mycket att den nästan låg på marken tvingade jag mig över hindret.

Och det slutade inte heller där.
På sommrarna ville jag åka på ridläger som varade i flera veckor där man red två pass om dagen, mockade skit och ryktade där i mellan.
Aldrig har jag känt mig så mycket som en förklädd hästtjej som då.

I julklapp fick jag stövlar, sporrar, piska och till och med såna där chaps i mocka.
Jag tror att jag inbillade mig att det skulle hjälpa.
Men vad spelade det för roll att jag hade de finaste chapsen i stallet när jag fortfarande blundade varje gång jag skulle hoppa över ett hinder.

Jag fick aldrig några kompisar i stallet. Jag tyckte ju inte ens att det var roligt att mocka.
Jag blev tillslut den där tjejen med röda ridbyxor och chaps som alltid red på Elvis, den tjockaste och långsammaste hästen av alla.

Problemet är nog att jag alltid varit rädd för sånt som ligger utanför min kontroll. Och att jag per automatik analyserar det in i minsta detalj. Jag funderade alltid över exakt hur ont det skulle göra att falla framåt över hästen och träffa hindret med pannan.
När jag gick tryckt längs med väggen i stallet så kunde jag se precis hur en hov träffade mig i tinningen.
Och när de där bilderna börjar spelas upp för en så kan man liksom inte bara stänga av dem.

Det är en svaghet som jag lever med. Att alltid analysera, och tänka det värsta.

Men jag funderar ofta idag över hur det kom sig att jag pressade mig själv så långt. Jag tyckte så mycket om konceptet hästtjej att jag var villiga att sätta mig själv helt åt sidan, och helt enkelt bara bita ihop och hoppas att jag skulle förvandlas till den jag ville vara.

Jag möter såna människor ibland även nu när jag är vuxen.
Såna som så gärna vill vara någon annan en den dom från början var.
Många av dem kommer hit till Stockholm ifrån mindre städer. Det skaffar sig en ny dialekt, attityd och garderob.

Och precis som jag stod i stallet med mina chaps står de och trängs i någon kring Stureplan, och hoppas…att det ska bli bättre.
För säkerhetsskull har de också köpt samma klänning och skor som alla andra.

Jag vet det, för jag har ju förstås också stått där.
Som tur är tröttnade jag på det fortare än på livet i stallet.

Och jag kan trösta mig med, att jag åtminstone aldrig hade samma klänning som alla andra.

Idag ser jag förklädda hästtjejer överallt.
Jag känner empati, eftersom jag vet hur hemskt det är att vilja vara något man inte är.

Att sluta med det, är det bästa jag någonsin har gjort.

She says she like the smell of weed.
Although she dosen`t smoke.

To me it`s different.
To me, weed is the smell of everything that hurts.
It`s the smell of suffering and tears.

A smell that tells a story about people I loved and lost.
A smell of broken promises, sleepless nights and tears (so many tears).

My darkest memories, they all smell the same.

I don`t say a word…it`s not often I do anymore.

Instead i think for a while. I remember those that not even love could save.
I remember them and I wonder if they ever knew how much I tried.

The air in Los Angeles smells like weed.
It smells like suffering (to me).

And it taste like tears.

Under hela min uppväxt har media matat mig med bilder ifrån Californien, det första som slog mig när jag kom dit sent en fredag natt var att jag blivit lurad. Los Angeles är inte Melrose Place, Beverly Hills eller Baywatch….det förstod väl i och för sig jag också, men jag blev ändå förvånad av hur lite min bild stämde med verkligheten.

Vi tillbringade sammanlag ungefär två veckor i L.A, och jag behövde verkligen alla de dagarna för att bilda mig en uppfattning och skapa mig en rättvis bild av änglarnas stad.

Los Angeles är så fullt utav kontraster, en yta där människor som lever i stort överflöd samsas med människor som lever i kartonger och inte äger mer än vad de själva kan dra runt på i en stulen kundvagn.

Jag tror att många människor kommer till Los Angeles med en dröm, jag träffade flera av dem som hankade sig fram i det hårda klimatet för att lyckas.
Lyckas med någonting som jag stundtals undrade om de själva mindes vad det ifrån början ens var.
Jag tror att drömmar ändrar färg i Los Angeles, mer än på någon annan plats.

Människor är öppna där, men ensamma på samma gång.
Människor lever ett laid back liv, men är sönder stressade på samma gång.

Los Angeles är en hård och smutsig stad som vilar under ett täcke av smog. Det är inget paradis…på något sätt.

Men det är också en stad som får en att fundera och ifrågasätta den plats man själv lever på.
Någonstans i det hårda och inte alls så perfekta så fann jag någon slags ro.
Det är som att all yta har skrapats av den där staden och utifrån sett med mina ögon ser det ut som ett öppet sår.

Stockholm är på många sätt också ett öppet sår. Men ytan här är tjock, hållbar och vacker.
Du kan inte gömma dig i L.A på det sättet som du kan…och gör i Stockholm.
För att ta dig från en plats till en annan måste du alltid möta kontrasten, och blicken hos de människorna som kanske haft något, men förlorat allt.

I slutändan var det ändå något som fick mig att älska L.A….kanske var det just den där ärligheten.