När jag var barn var orange min bästa färg.

På skolavslutningen i tredjeklass bar jag en orange dräkt, dräkt som i kjol och kavaj, en kråsad blus och våfflat hår.
Fast mitt hår var inte på riktigt våfflat, inte med tång som de andras. Min mamma envisades med att fläta mitt eftersom det gick lika så bra.

Jag bröt ena armen några veckor innan avslutningen så vi fick trycka igenom gipset i ärmen på den orangea dräkten.
Jag var en knubbig unge som sjöng den blomstertid nu kommer lite för högt och lite falskt, med ojämnt våfflat hår och en blomsterkrans av papper.

Hon bor i mig än, den där ungen.
Det är hon som idag suktar efter lårhöga stövlar i orange mocka.

Marknaden i helgen har gått långt över mina förväntningar.
Jag hade egentligen inga direkta förväntningar mer än att få träffa potentiella kunder IRL och få höra vad det tyckte om vår vintage.
Men jag fick vinka hejdå till en hel del plagg och accessoarer, och det är verkligen en viss känsla att få göra det sådär på plats och faktiskt möta personen och se vad hon faller för.

Jag har ju följt en del av dessa plagg länge, medan andra är relativt nyinköpta.
Oavsett så är det alltid en så skön känsla när cirkel sluts och de hamnar hos en ny ägare.

Johanna hjälpte mig i lördags, det är jag himla tacksam för.
Jag är ingen säljare precis, och det känns ändå väldigt avklätt att visa sin butik sådär, när man måste stå bredvid själv.
Johanna är mer öppen, mer lättsam och inte sådär svårmodig som jag.
Jag är en sån som får lätt panik när jag inte förstår mig på kvittoblocket och har svårt att räkna hur mycket växel kunden ska ha tillbaka.
”Och så måste du le också”…säger Baby.

Det är nog inte för inte som jag oftast fick pack varor i påse eller lägga pusslen i raka höga när jag hjälpte mina föräldrar i deras butik under julhandeln:/

Jag tycker om att stå lite vid sidan av och observera.
Se vilka plagg som kunderna dras till och le lite för mig själv.

Det är ok säger Johanna och klappar mig på axeln.
”Du är ju den knepiga konstnären bakom allt det här.
Vi är lite som Danne och Bleckan, du och jag Minna”.

Jag hittade ett inlägg från oktober förra hösten, med samma titel. Och tänker att sedan dess har så mycket hänt. Min dröm har växt, och mitt kontor också:)

Och när jag luffsade ut i regnet med Oddy i morse så träffade jag mig själv på framsidan av dagens City.

 Så dagens tanke blir av det klyschigare slaget (och ni vet att jag inte direkt gillar sådana).
Men om ni har dröm så var inte rädda för att satsa på den.
Jag har förstås väldigt långt kvar på min, men nu har vi kommit så pass långt att jag bara ser möjligheter, inga hinder. Och just den första milstolpen tror jag är den viktigaste.

Här är ett trevligt litet ekipage som jag har inhandlad under veckan som gått.

En liten resväska med en slitning som inte gick att motstå. Den är fallfärdig och jag har inte lyckats få upp låset än. Men jag älskar den ändå.

På framsidan kan man se lite var den har varit. Jag tänker att det är sällan nu för tiden som man köper ett klistermärke när man är på resa och sätter på väskan. Det är så tradigt att de allra finaste väskorna är så opraktiska tycker jag.

En till fluga har jag hittat också! Den ser lite ut som en sån som någon i en bistro på ett tåg skulle ha på sig. Jag råkar ha den perfekta kjolen och blusen att ha till. Det ska jag visa er inom en snar framtid.

Och sen de fina skorna från Jeffrey Campbell!
Hur har du råd?  frågade Johanna (antagligen med tanke på att jag köpte ett par förra månaden också).
Men hallå! Ni vet väl att jag aldrig köper nyproducerade varor i butik? Jag handlar vintage eller så handlar jag saker i andrahand till minst halva priset.
I ärlighetens namn skulle jag aldrig lägga 1600 på de här skorna, inte för att jag inte gillar dem mycket för det gör jag förstås, men 1 jag har en känsla av att kvalitén inte lever upp till det priset och 2 det finns så många andra saker som ligger högre upp på min önskelista.
Jag är som känt ingen shoe-gal.
Dessutom är det sällan jag har lust att betala för någonting som inte är vintage, oavsett om det gäller prylar, kläder eller möbler.

Den trasiga väskan som inte går att öppna kostade inte så mycket mindre än skorna om vi säger så;)

Jag är så glad att det är fredag, jag liksom känner det i kroppen även om mitt liv inte gör någon större skillnad på vardagar och helger just nu.

På Odd Lovin’ har vi fyllt på med några nyheter…och fler kommer det att bli.
Vi har på lagret så att säga:)

Och igår när vi åt indiskt till lunch så hittade vi oss på Modesidan i Malmö City.

Det känns så häftigt för mig att det bara var ett år sedan jag stod i en tunnelbanevagn mellan Gamla stan och Södermalm och lekte med med de där orden…Loving Odd…Odd Loving….Odd Lovin’.  

Mitt skötebarn <3

Här kommer en strålande nyhet!
Odd Lovin’ kommer att vara med på Mitt Möllan julmarknad i år, och rackarns så pepp vi är på detta! Dels för att det med största sannolikhet kommer att bli den bästa julmarknaden med ett spännande och unikt utbud, men också för att vi får chansen att träffa er och visa vår fina/fantastiska/fenomenala vintage IRL.

Vi finns på plats den 17-18 och 21e. 
Ni kommer väl!? 

Jag förbereder inför vår största plåtning hitintills.

Och i julklapp önskar jag mig en assistent, som är pigg och galen och som gör tummen upp lite oftare än jag.
Oddy gör inte tummen upp, han tittar på mig och undrar om vi inte kan dra till skogen istället.

Om ni är nyfikna på hur det ser ut när vi jobbar under helgen så kan ni följa oss via Facebook, Twitter eller Instagram (där jag heter Odd Lovin’ Vintage).
Hoppas att vi ses!

Tänkte att jag dagen till ära skulle visa er några av de smycken jag har i min ägo som betyder mycket för mig.

Några av dem bor i den här lilla slitna aftonväskan, den ser ut att vara väldigt gammal men jag skulle tippa att den är från 60-talet kanske. Det sitter en liten liten lapp i med broderad text ”made in France”. Hittar man lappar, logor eller tvättråd i kläder så är det förresten en liten hint om att plagget nog inte är äldre en 50-talet, då det var ovanligt med sådana innan dess.

I min fina bruna med ack så slitna beauty box ligger det också smycken och bijouterier.

Dessa har jag fått av Baby, den tunna ringen med blå glas sten kommer från New York. Broschen är från 40-talet och inköpt i en atikaffär, jag fick den när jag fyllde 26. Örhängena är köpta i kanske världens finaste vintagebutik i Barcelona.

Från min mormor har jag ett halsband med äkta pärlor och dessa vackra broscher.

Två camé brocher till och med. Jag brukar ha dem på min jeansjacka på sommaren. Mormor skulle nog svimma om hon såg det, mest för att hon är väldigt stikt med hur man bör matcha sina smycken. Själv tycker jag att fantasi slår strikt på käften.

Det tunga Dior halsbandet från 60-talet är jag förstås mäkta stolt över. Jag köpte det av en kvinna på en loppis till ett väldigt bra pris, Baby prutade förstås lite extra helt fri från skam.

De här örhängena gillar jag mycket, men har nog faktiskt bara använt dem en gång. De är så mastiga att man nog helst bara vill ha något svart på sig. Och det har jag ju så sällan.

Det här fina armbandet har jag också köpt på en loppis. En kvinna stod och fingrade på det länge och jag cirkulerade som en hök runt henne och grabbade det så fort hon släppte det. ”Vad skönt, jag vill mycket hellre att du ska ha det” sa tjejen som sålde det och berättade att det varit hennes mormors. Det är väldigt gammalt och jag är så rädd om det att jag knappt vågar använda det tyvärr.

Dessa köpte jag på nätauktion och blev väldigt förvånad över hur stora de faktiskt var när jag fick hem dem. Helt fantastiska, men tyvärr har de ena gått sönder och jag har inte kommit mig för att laga det än.

Dessa gillar jag mest för att det är så för mycket på något vis, också gigantiska.

Färgglada clips från 60-talet som är fina. De orangea är tyvärr väldigt tunga annars skulle jag använda dem jämt.

Ringen har jag gett till mig själv, mest tycker jag om den för att jag hittade den på Rose Bowl i Pasadena, min kanske bästa plats på jorden.