Den sista dagen i San Francisco försökte vi suga åt oss så mycket som möjligt av allt det goda.

Vi åt en rejäl frukost på ett av många magiska små mexikanska hak. Hela USAs västkust kryllar av mexikansk mat eftersom invandringen har varit så stor ifrån Mexico. Jag saknar verkligen den maten i Sverige, tror bara det finns ett enda ställe (Neta) i Stockholm som kommer i närheten.

Vi dippade för allt vad vi var värda.

Och åt de godaste omeletter som går att köpa för pengar.

San Francisco känns som en så otroligt glad och färgsprakande personlig stad.  Men även här kunde man tydligt se segregeringen och misären som så många människor i USA  lever i.

Jag bestämde mig för att hörnlägenheten i det här vita höga huset måste ha allting man kan önska sig.

Vi besökte många fina vintage butiker. Men av någon anledning hade jag en sån där dag då jag inte riktigt kunde besluta mig för något.

I efterhand ångrar jag förstås att jag inte köpte den vita klänningen i mitten på denna bild. Men ibland har jag sådana dagar, då jag så gärna vill hitta något så speciellt att inget riktigt lever upp till mina förväntningar just då.

Vi begav oss upp mot  legendariska Haight street, området som kan ses som hela hippiekulturens epicenter. Det var till exempel här som Janis Joplin bodde på den tiden då det begav sig. Området kring Haight street är belamrat med små häftiga butiker och hippa restauranger och fik.

Dagar och veckor…säkert år hade jag kunnat spendera här.

Karaktärerna man mötte var många. Jag gillade särskilt den här mannen som satt och skrev dikter på beställning på sin gamla skrivmaskin.

Hur fantastisk är han inte?

Vi lämnade San Francisco framåt eftermiddagen och rullade ut på highway 1 som skulle ta oss tillbaka till Los Angeles.

I natt drömde jag att jag packade mina väskor och skulle flytta till just San Francisco, på vägen dit förstod jag förstås att det inte var så genomtänkt, att jag inte hade någonstans att bo och så vidare.

Men jag antar att det är en liten dröm som ständigt kommer att ligga där i lådan av drömmar och trängas.

I San Francisco hälsade vi på en gammal studiekompis till Baby. Han bode tillfälligt i ett hus några mil utanför stan, vi körde upp på uppfarten…

…och när vi kom fram till huset kände jag snabbt att jag aldrig ville åka därifrån.

Jag hade kunnat stirra på vinrankorna och de gula kullarna i horisonten hur länge som helst utan att tröttna.

Baby inspekterade ägorna.

Vi har en avlägsen dröm om att ha en egen liten vingård en dag, det kändes fint att få ta på den lite.

Apelsinträd är den vackraste växten jag vet.

Huset var fantastiskt och hade så många rum att nog inte ens jag och Baby kunnat fylla det med alla våra prylar.

Vi kände oss som hemma.

Vi fick sova i the master bedroom, temat där var safari.

Jag beundrar verkligen amerikanarna för deras förmåga att gå all in när de inreder, även om det kanske inte alltid blir så lyckat så ska de ha en eloge för att de aldrig tänker lagom.

Badrummet följde förstås också det genomgående temat med Zebra mönstrande väggar.  Jag njöt för fulla muggar och kände mig som en av karaktärerna i MTV Cribs.

En onsdagsförmiddag landade vi i en av världens vackraste städer. Där himlen är blå, havet turkost och luften kall och frisk. Oj vad jag hade saknat det efter smogen i L.A och hettan i öknen.

Vi bytte till en Mustang cabriolet.

Efter att ha snurrat runt lite i stan bestämde vi oss för att äta lunch på en restaurang som låg vid vattnet längs The Embarcadero.

Och utsikten…ja vad ska man säga?  Efter bara ett par timmar i San Francisco så var jag störtförälskad. Det är få platser på jorden som fått mig att känna så pang boom!

Lite lax och sangria till det….och jag hade förflyttat mig från Las Vegas…till himlen.