2005-03-15

Flickan som alltid bär på alldeles för mycket saker.

Ingen rörelse han gör är meningslös,
Inget drag i hans ansikte är överflödigt.

Smaken ifrån saltet på hans kropp.
Och jag försvinner för en stund.
Splittras till små små kristaller,
Som vill hitta vägen,

In under hans bröstkorg.

Jag säger att hon ger mig perspektiv.  Och hon frågar vad det betyder.

Jag svarar att för mig betyder det allt.

Klockan är redan över 3, jag jobbar den här natten och äter ananas direkt ur en burk.  Det känns som att dagarna flyr…Den här dikten är viktig för mig..

Vemodsvind

Jag stängde alla fönster och släckte hela himlen, det förvånar mig att du fann mig här.

Du tar dig in. Jag kan känna dig krypa längsmed listerna på mitt golv.

Du rullar över mig om natten, viskar, berättar om stormen.

Det ständigt återkommande, flykten utan ände.

Sliter mig i stycken.

Pressar mig över kanten, där allt går förlorat.

Jag tappar alla önskningar, ingenting får fäste och förblir.

Stunder då man inser att man inte längre tror på något är oftast transparenta, kalla och omöjliga att ta miste på.

Imorgon när jag vaknar så har du blåst förbi.

Du lämnar min verklighet färglös och utan svar.

Vi är en och samma, mellan dom alldeles för vita lakanen…

hör jag för första gången regnet.

Jag vill aldrig gå tillbaka till platser där han inte finns.

Aldrig finnas och vara, där han inte kan se mej.

Min kropp är formad för att kunna komma honom nära.
Ingenting är någonting… som bara blev,

På hans bröst finns en plats för mitt huvud att vila i.

När jag vaknar är allt i färg.

Jag ska berätta för honom, allt det som jag vet och ännu inte lärt mej.

Jag ska växa där, närmare honom en någon annan.

Skapad av TuvaMinnaLinn 07 apr, 2009 19:36

Hon andas in honom.
Långsamt bildas det sprickor i hennes luftstrupe.
De kommer aldrig längre än såhär,
hon erkänner det så sällan hon bara kan.

Hon ser på honom.
Långsamt bildas det sprickor i hennes blick.
Det är av den sorten som är omöjliga att se i en spegel.
Hon blundar, så ofta som hon bara kan.

Hon rör vid hans hud.
Långsamt bildas det sår i hennes händer.
Det är av den typen som inte läker med tiden.

En kärlek har rätt att ändra skepnad, gå vilse, splittras och sönderfalla.

Hon behöver ligga längs med marken, så nära jorden en människa kan komma.
För att resa sig igen.
Hålla andan, blunda och stoppa händerna i fickorna,
om så bara för en stund.

En kärlek har inte rätt att kuva, slita sönder och förgöra.

Hon minns honom som den han många gånger var.
Det finns alltid en möjlighet att ingen annan kan förstå.

Av kärlek kan en människa ändra skepnad,splittras, gå vilse och sönderfalla.

Skapad av TuvaMinnaLinn 04 apr, 2009 19:44

Känns som jag hunnit med väldans mycket idag. Efter lite poesi så gick jag på en vernissage. Det var konstnären Angelica Wiik som hade vernissage för sin utställning på galleri Puckeln. Jag gillar hennes tavlor mycket och det var fantastiskt bra stämning och massa folk. Utställningen pågår till den 19 april så jag kan varmt rekommendera er att kika förbi, även om alla tavlor vid det laget säkert är sålda. Jag hann även gräva upp en klänning ur ”allt för 60kr” lådan på Emmaus, Se så fin den är!!

Denna ska jag ha på mig i sommar när vi har picnic på waldemarsudde.

Denna klänning är sydd för hand, Jag tycker den är underbart fin, använder sällan fjärilsarm så vi får se om jag kommer att trivas i denna. På eftermiddagen blev det en promenad och en sväng förbi Strand. Det är så härligt att se hur hela staden och alla människor liksom tinar så fort solen kommer fram.

Skapad av TuvaMinnaLinn 02 apr, 2009 10:31

Han doftar av gårdagens vin och solen har redan legat på fönsterrutan i flera timmar.

Jag ser på honom och försöker känna allt det som han är.

Jag berättar om min kärlek, men aldrig som en fråga.

utanför har någon börjar spela på en saxofon.

Jag undrar om han kommer att måla om sin lägenhet och stanna. Vakna bredvid mig och bygga på en ny verklighet.

Jag vill skriva på en liten lapp att ifall han går så ska jag sakna honom i flera dagar än vad jag kan räkna till.

vi delar tystnaden och ljuden utanför.

Inget ögonblick är längre obetydligt.

En morgon i juli ligger han bredvid mej när jag vaknar,

iklädd endast glasögonen med de svarta bågarna läser han de sista sidorna i min favorit bok.

Jag tror att vi delar en hemlighet, jag kan se och känna den under dagen och när natten kommer, men aldrig är den så självklar som på morgonen.

aldrig är vi så självklara som de där första minuterna.