Västerås 2005-03-15

Kommer det någonsin att hända?

Du slutar springa,
Slutar gömma dej bakom det mystiska i din blick.

Kommer den dagen någonsin att börja.

Gör det någon skillnad om jag plötsligt vågar tro?

Jag blir någonting nära dej,
Som jag inte visste fanns.

Men var gång som du släpper,
Så spricker jag i delar.
Jag kan inte föra dom samman igen..

Jag hatar att det inte spelar någon roll för dej.

Jag hatar att jag bara är hon för dej.

Flickan som alltid bär på alldeles för mycket saker.

Stockholm 2008-07-11

Vi pratar om vändpunkter och saker som är vackra.

Jag vet inte om tiden har passerat.
Du säger att du tror på förändring, jag säger att jag tror på det beständiga.

Jag inser att jag aldrig sett dej förut.
Iaktar dej på håll och vilar med blicken i ditt ansikte då jag har dej nära.

Jag håller aldrig din hand.
Kanske är jag rädd att jag ska tappa den, så som jag alltid gjort.

Du rör dig sakta, dina ord är väl valda, allting är vackert.
Det som handlar om dig.

Antingen så har allt förändrats eller så är det precis detsamma.

”jag blir någonting nära dig, som jag inte visste fanns”

Jag håller aldrig din hand.
Kanske av rädslan att du ska släppa, så som du oftast gör.

(Jag vet att jag har visat den här texten förut, men jag gör det igen. Kanske som ett bevis på att…allt man önskar kan man fortfarande få.
Jag är så glad över den här texten, och jag hoppas att jag får fortsätta skriva på den så länge jag lever och andas.
Det är den 12 maj idag. Om en månad är jag hans fru.

Han har fortfarande något mystiskt i sin blick, och jag…jag är fortfarande hon som alltid bär på alldeles för mycket saker).

Source

Hon andas in honom.
Långsamt bildas det sprickor i hennes luftstrupe.
De kommer aldrig längre än såhär,
hon erkänner det, så sällan som hon bara kan.

Hon ser på honom.
Långsamt bildas det sprickor i hennes blick.
Det är av den sorten som är omöjliga att se i en spegel.
Hon blundar, så ofta som hon bara kan.

För det finns alltid en risk att ingen annan kan förstå.

Hon rör vid hans hud.
Långsamt bildas det sår i hennes händer.
Det är av den typen som inte läker med tiden.

En kärlek har rätt att ändra skepnad, gå vilse, splittras och sönderfalla.

Hon behöver ligga längs med marken, så nära jorden en människa kan komma.
För att kunna resa sig igen.
Hålla andan, blunda och stoppa händerna i fickorna.
Om så bara för en stund.

En kärlek har inte rätt att kuva, slita sönder och förgöra.

Hon minns honom som den han många gånger var.

Det finns alltid en risk att ingen annan kan förstå.

Av kärlek kan en människa ändra skepnad,splittras, gå vilse och sönderfalla.

Underbara Clara skrev ett inlägg som förde tankarna till texten jag skrev förra våren.

Photo: Craig Fordham

Han vänder sig sällan i sömnen.

Det mesta har tagit ny form, världen och verkligheten, gatan där jag bor.

Hans blick säger något annat nu, jag hade ingen aning. Ibland vill jag fråga honom om detta är den han är. Men jag väljer att tro…

Hans händer berättar om någonting helt annat nu då dom vandrar över min kropp. Jag vill hålla dem,

behålla dem, be honom att aldrig sluta.

men jag väljer att tro..

När tanken rullar över mig och jag instinktivt vill plocka ner den,

plocka sönder…i små små atomer,

Så väljer jag istället, för en gång skull att tro.

Nu har jag pysslat färdigt. På pelaren i ” sovrummet” kan man nu bland annat läsa Shakespeare, Märta Tikkanen, Karin Boye, Louise Dubois, Ulf Lundell, Pär Lagerkvist, Leonard Cohen, Eeva Kilpi, Harriet Löwenhjelm och en dikt ifrån Egypten som är äldre en 3000 år.

Det gör mig glad:)

När jag var yngre läste jag Johan Ludvig Runeberg;

”Till hjärtat, som var kallt ,säg, hur du lågor bar?Hur  kunde du bli allt för den du intet var”

Gång på gång läste jag. Nu är jag äldre och har klistrat hans ord med tapetlim (som nog är samma sak som klister).

När jag gick på gymnasiet lyssnade jag på Kent;

” Lyssnar stel och fastspänd, och när paniken bryter ut ler du svagt och viskar, du är värd att dö för”

Jag behövde deras texter för att orka andas när jag var 19 år.

När min farfar plötsligt gick bort läste jag Boye;

”Livlöst är livet där inte du är kvar. Världen är ett väldigt skal, som ingen kärna har”

Man kan läsa andras ord, som blivit till bitar av mitt liv, på pelaren i våran lägenhet.

Det bor en flicka i mig som minns.

Till skillnad ifrån mig som bara ser i ord och bilder så besitter hon förmågan att drömma om hans händer.

Det bor en flicka i mig, hon lärde mig konsten att gråta.

Hon påminner mig ibland om ljudet av ett hjärta då det brister, färgen på en dröm då den dör och doften av en ogreppbar besvikelse.

Det bor en flicka i mig som aldrig glömmer.

Hans hand då den släppte taget,

Sömnlösa vinternätter av obesvarade frågor.

Det bor en flicka i mig som minns,

allt det som kvinnan vill glömma.

Det bor en flicka i mig vars högsta önskan är hans tröst.

Har bestämt mig nu för att påbörja ett litet projekt som jag länge önskat göra. Jag ska riva ut alla den poesi ur mina böcker som jag tycker mest om och göra en tapet utav dem.  Flera av de böcker jag har ser redan ut som att de varit med om ett krig, då jag är en sån som inte bara läser i mina böcker…jag använder dem. Jag kladdar på sidorna och viker hörnen, river ut och målar små stjärnor. Jag äger en stor rosa markeringspenna som jag inte är rädd för att stryka över stycken och meningar ifall det träffar mig i hjärtat.

Här ser ni en av de stora betong pelarna som gör vår lägenhet lite extra fantastisk.  Tänkte göra mitt lilla projekt på denna.  Hittade även den här jätte fina bilden på på Family living ….

Så nu känner jag lite att jag kanske måste göra en pelare med tidningsurklipp också.  Känner ni likadant så kan ni klicka på länken och läsa mer.

Tåls att tillägga till detta att jag inte på någe vis är världsbäst på att slutföra projekt. I träslöjden lyckades jag få ihop ungefär en färdig sak på sex terminer att ge till mamma i julklapp.  Och den där gången då jag bestämde mig för att måla om luckorna i köket så drog det också ut lite på tiden, så pass att jag hade lessnat på färgen rosa lagom tills de var klara.

Här är jag förra hösten då jag spacklade en vägg (läs, liten del av en vägg) det var kul i ungefär 10 minuter tyckte jag.