Jag fick en liten utmärkelse av söta Mary-Sue, som en av hennes favoritbloggar.
Så här löd motiveringen;

Vintage a love story – För att hon skriver så poetiskt och för att hon är en gammeldags romantiker. För att hon är tuff, smart, konstnärlig och vacker. För att hon är ärlig, tar fina bilder och för att hon verkar vara en sådan som jag skulle vilja ha som vän!

Så himla många fina ord att jag inte ens kan välja vilket som gör mig gladast!

När man fick det här fina priset så skulle man berätta 7 intressanta saker om sig själv. Så jag funderade lite på vad som egentligen är intressant, och kom inte så långt.

Visste ni t ex att jag kan rabbla Jacobs tolv söner i kronologisk ordning!
(Men de kanske inte e så intressant kom jag på sen)

Så jag överlåter detta helt enkelt till er.
Ställ en intressant fråga, eller hur många du vill.

Jag uppdaterar inte fören jag har fått minst 7 i alla fall.

Det är andra helgen han åker bort på raken.

Jag sjunger sånger och äter solrosfrön tills jag får ont i magen.

Ingenting är egentligen på riktigt, verkligt eller viktigt,

där han inte är.

När jag var 21 år köpte jag min första egna lägenhet. De 19kvm var inringade av blek lila väggar och jag tyckte det var det finaste hem en människa kunde ha. Jag målade min kokvrå rosa och klistrade kakeldekor även fast där inte fanns något kakel att klistra på.  Jag slog knut på mig själv och vände världen ut och in…när jag var 21 år.

När jag var 23 flyttade jag från min lägenhet på Haga, jag satt på trappan och grät den dagen.  Osäker på när jag egentligen skulle få ett riktigt hem igen.  Ett hem som var mitt och inget som jag bara lånade av någon annan för en stund.

Tre år och elva flyttar senare fick jag det.

Man kan säga att jag är glad att den tiden är förbi.

I vägskäl har jag många gånger valt fel.  När andra människor har gett mig råd så har jag slagit dövörat till och allt för många gånger valt att se världen i svart och vitt. För sådan är tyvärr jag, jag skulle inte välja att kalla det envis men har inte heller något direkt bra ord för det.

Jag lever i någon sorts övertygelse om att jag ändå själv vet vad som är bäst för mig. Och när jag väl bestämt mig så är det snudd på omöjligt för mig att göra det ogjort.  Förra sommaren brukade jag hoppa ner för trapporna till träningslokalen på ett ben, när min tränare sedan frågade mig hur ryggen kändes så sa jag att det var ok…lite bättre till och med. Efter passet lindade jag upp mina händer inne på toaletten och grät av smärta och besvikelse så ljudlöst det bara gick.

Jag körde mitt eget race, rakt in i väggen förstås.

Idag tänkte jag på det när jag knallade runt joggingspåret med luvan högt uppdragen över huvudet.  Som alltid sugen på att proppa fickorna fulla med kottar och kastanjer att sula i nacken på dem som springer förbi mig med vinden i håret.

Jag kan inte springa.

Förut sprang jag nästan varje dag.

Jag saknar det.

Men vem vet, även om jag hade lyssnat på de som visste bättre än mig så kanske det ändå hade gått åt helvete. Nu har jag ingen annan att skylla än mig själv, och på något konstigt sätt så ger det mig ändå en viss tillfredställelse när jag knatar fram i spåret och kramar mina kottar i fickan.

Peter Lemarc sjunger på spår 3 om sitt andra liv, nånstans mellan då och nu..

..jag går runt på torget, natt efter natt, alltid samma gata, men jag vet inte vart.

När jag lutar mig fram och blickar ner från bron, som superåtta sekvenser eller en animation. Mitt ansikte speglas, förvridet och vanställt…jag har sett det förut.

I mitt andra liv.

Nånstans mellan fyra och sju.

Nånstans mellan då och nu,

i mitt andra liv.

Jag tänker, att en del av oss lever så många liv.  Vi bryter upp, eller om man hellre vill kalla det att börja om.  En del av oss faller långsamt, ner ibland.  Andra rasar, flera gånger om.  Tänker du nånsin på…den du var då? I ditt andra liv.

Dammsugare är för mig vad skor är för Fashionhaggan. Men jag tror att det är snäppet lättare att hitta ursäkter för att köpa ett extra par skor, om inte annat är det lättare att gömma dem i garderoben och låtsas att de alltid stått där. Har ni gjort så någon gång?

Dessa gamla dammsugare, jag vill samla dem, putsa dem och ställa dem fint på rad.

Kolla t ex in denna lite reptilmönstrade, vad hände med att tillverka sådana…Electrolux!? Va?

Än så länge är min samling ganska liten (men naggande god) och turkos.

Vad känner ni själva att ni bara måste ha..av ingen egentlig anledning?

Det sägs, att när man fattar de största besluten i sitt liv så står man ensam.  Den tanken har alltid skrämt och ruskat om mig lite. Jag har insett den här veckan att jag har ett personlighetsdrag som följt mig hela livet. Jag kan gå så långt tillbaka som till mellanstadiet då man ibland fick leka en sorts lek där man skulle öva sig själv i att ta ställning. Fröken sa ett påstående, tyckte man si fick man ställa sig i ena hörnet, tyckte man så fick man ställa sig vid svarta tavlan osv.  Om någon i min klass hamnade ensam i ett hörn så ville jag alltid ändra mig och ställa mig i samma.

Och den här veckan har jag gjort det igen, ändrat den åsikt jag från början hade..bara för att en annan människa blev ensam.

Jag har insett att jag inte alltid behöver tycka lika för att ta någons parti.  Ibland räcker det med att kunna se vad en annan människa verkligen vill, vill trotts att denne inte får medhåll av någon annan.  När jag ser detta, då vill jag byta hörn.  Då vill jag ge en klapp på axeln och säga ”jag stöttar dig, om detta är det du verkligen vill”

I det riktigt stora besluten har jag svårt att lämna någon ensam.

När min kompis Anna och jag var yngre brukade vi lägga oss på rygg lite här och var, för att kunna se världen ur ett annat perspektiv. Jag gör det fortfarande ibland, hittar nya vinklar och vrår i mitt hem där allt ser annorlunda ut.  Det kan hjälpa de dagar man är vilsen eller känner sig lite ledsen, för faktum är att man behöver göra precis samma sak med sitt liv ibland…vrida på det lite, för att sedan kunna se det ifrån ett annat håll.

Perspektiv är ett utav mina favorit ord, kanske just för att innebörden alltid förändras.