För ett år sen idag var jag fortfarande en annan person, jag ägde en dröm.

Det har snart gått 365 dagar sedan den där dagen som var en onsdag som så många andra.  Det small i min rygg, först en gång, sen igen. Av alla de smällar som jag genom åren fått så förstod jag att den här var annorlunda.  Ortopeden tittade på papprena och sa, att nog skulle jag bli bra men att det var omöjligt att säga när. Han sa att där var sprickor på min ryggrad, att jag orsakat dem själv då jag inte lyssnat på min kropp. Jag tänker att det är svårt att veta, då hela mitt idrottande egentligen handlat om att inte lyssna. Inte lyssna när halsen bränner och pulsen är skrämmande hög, inte lyssna till rädsla, trötthet och smärta. Vi är tränade att kunna kräkas i en hink vid sidan av och sedan fortsätta, alltid fortsätta, framåt. Alltid ett slag eller en spark till, inte lyssna till det inom oss som säger att det inte går. Så när skulle jag ha vetat?  Att det var dags att lyssna…

Jag har magasinerat min dröm. Den finns nu mer på en plats där ingen kommer åt den. Först var den som ett bottenlöst hål som verkade omöjligt att fylla. Men jag lärde mig att leva med det nära. Hålet förändrades och blev en öppen plats, fortfarande tom…men fullt möjlig för något annat att växa på.