Color and art….
Free spirits..
The desert
Native Amerika
And strong people who always go their own way.
….These are a few of my favorite things.
(Som svar på inlägg nummer 6 av 30, mina största inspirationskällor)
Du heter: Tuva Minna Linn Oddson
Smeknamn: Min mamma kallar mig för Minni-Mosa och min vän Anna kallar mig för Svetlamina. Annars har jag inte så många smeknamn idag, när jag var liten kallade min bästis mamma mig för Tuva-linna. Det tycker jag är himla fint, såhär i efterhand.
Beroende av: Kärlek, ensamhet och någon slags känsla av att det jag sysslar med är meningsfullt.
Vad får du oftast komplimanger för? Min stil. Annars får jag mest höra att jag ser rysk ut, men det kanske också är en komplimang?
Vad svarar du i mobilen? Med mitt namn. Har även en dålig ovana att inte svara på okända eller dolda nummer.
Vem ringde du senast? Min man.
Antal timmars sömn i natt? Säkert 7 hela, men jag var hemskt trött ändå.
Sov du ensam? Nej jag sov på min mans arm och med hunden på golvet nedanför sängen.
Brukar du komma i tid? Ja, alltid. Nästan så att det blir jobbigt för mig själv.
När mår du bra? Oftast mår jag bra, jag försöker sträva efter det…istället för toppar av extrem lycka och dalar av sorg.
Hur känner du dig nu? Stressad över en inlämning till skolan. Känns som att jag tolkat uppgiften lite väl kreativt när jag läser igenom alla andras. Lite som i fyran när man skulle skriva ett referat och jag skrev en dikt istället. Fast på universitetet.
Vanligaste färg på kläderna? Svårt att säga, jag har ofta mönstrade kläder och använder nog nästan alla färger, dock sällan svart.
Hade du en bra kväll igår? Den var ok, jag kokade rödbetor och funderade mycket.
Rakar du benen? Ja, men inte slaviskt.
Är du blyg? Nej. Men jag kan känna mig obekväm i vissa miljöer och bland en del människor. Har inte någon direkt ork att försöka passa in och då blir man lätt lite utanför.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Kärlek känns så brett. Jag har ibland träffat människor som jag klickat med på ett fantastiskt sätt vid första mötet, men då främst som vänskaplig kärlek.
Är du nöjd med ditt liv? Efter mycket om och men så, ja…det är jag verkligen.
Vad gör du i morgon? Har första mötet med min handledare för c-uppsatsen som jag ska skriva denna termin.
Vad är det värsta du vet? Det är nog väldigt olika beroende på när jag får frågan. Men jag har som regel väldigt svårt för människor som konstant behöver hävda sig genom pengar och ägodelar. Önskar att jag kunde tycka synd om dem istället men de gör mig verkligen mest illamående.
Har du bra vänner och äkta vänskap? Ja, några få. Önskar att jag hade fler, men vänskap är ganska svårt tycker jag. Ofta känner jag att jag bara kan dela bitar av den jag är med någon, och då kommer man aldrig sådär riktigt nära.
Har du strumpor på dig nu? Ja, min mans. Det har jag nästan alltid.
När grät du senast? Imorse i dörröppningen till sovrummet lite grann. Det behövdes.
Vad skulle du göra om du vann en miljon? Fråga min man vad vi borde göra. Det hade nog blivit en stuga och en ny bil. Och en resa åt mina föräldrar. Och en Ossie Clark klänning förstås….
Bär du glasögon eller linser? Glasögon for fun.
Är du flygrädd? Inte så att det är ett problem, men lite dödsångest passar jag allt på att få när tillfälle ges.
Vad dricker du helst när du är törstig? Bubbelvatten
Vilken är din favoritglass? Är svag för allt som smakar cocos eller banan, gärna med kakbitar i också.
Är du morgon- eller kvällsmänniska? Är nog inte det ena mer än det andra. Antingen lika pigg eller lika trött snarare.
PS, Listan har jag hittat hos Joanna (där jag ofta hittar fina listor)
PS 2, Klänningen som jag har på bilderna är himla fin och den kan bli din på Odd Lovin’ om du känner för det.
Here´s a little list about me!
Jag hittade en trevlig enkät om bloggande hos A.M.O härom dagen!
När började du blogga?
I April 2009.
Vad handlar din blogg om och vad skriver du i den?
Min blogg handlar om vintage som är mitt stora intresse sedan många år. Jag skriver inte en modeblogg utan mer en stilblogg kanske man kan säga.
Men den handlar också om mig och människorna i mitt liv.
Jag skriver om mina tankar och erfarenheter här utan att sockra verkligheten.
Vad gör din blogg speciell?
Mina läsare gör min blogg speciell. Det är genom den respons jag fått som bloggen utvecklats och formats som den gjort. Jag hade ingen färdig plan alls när jag började.
Vad fick dig att börja blogga?
Enda sedan jag var barn har jag skrivit väldigt mycket. På nätet började jag skriva för tio år sedan via siten Lunarstorm, jag skrev smärtsamma texter varje dag i en dagbok som jag längre fram flyttade till ett skribent forum som heter Haket. En av mina bästa vänner, Anna sa över en fika en dag att ”du om nån borde ju ha en blogg”. Jag läste inga bloggar då och hade nog ganska negativ syn på hela fenomenet. Det kändes inte ”jag” att ha en blogg, och i början tyckte jag nästan de var lite jobbigt att säga att jag bloggade, antagligen av rädsla att hamna i ett fack.
Idag är jag hemskt stolt och glad för min blogg. Och när någon frågar vad jag gör så svarar jag att jag pluggar och bloggar.
Sanningen är att det inte finns något fack för bloggare. Det var mest bara mina egna fördomar.
Vad skulle du vilja ändra i din blogg?
Det finns en del inlägg jag skulle vilja skriva här, som jag inte känner i dagsläget att jag kan.
Min pappa sa till mig när jag började blogga att jag aldrig fick glömma att internet är som en ful tatuering.
Det är viktigt att vara ödmjuk och ha respekt för internet.
Vi vet trotts allt väldigt lite om var och vem vi kommer att vara i framtiden.
Some questions and answers about blogging
Jag var tjugo år och det var lördag. På en visning för Matrix flätade de mitt hår så hårt att jag ville lipa. Vilket jag också gjorde sen. Dödsstöten kom när de gav mig en rosa boa med fjädrar att bära.
Jag grät ensam på toaletten för att jag kände mig så hemsk ful och inte ville stå på någon scen och känna så.
På måndagen packade jag och reste ensam till London, jag tror jag behövde ett äventyr.
Det fick jag.
När jag kom hem efter en månad blev ingenting sig någonsin likt igen.
Jag ser mig själv i ögonen på denna bild ibland, skakar lite på huvudet och önskar att jag kunde stryka mitt tjugoåriga jag över kinden. Att jag kunde viska med låg röst i hennes öra att hon är oslagbar.
Picture no 5 (an old picture of myself)
Jag hittade en rolig lista hos Om kläder som är vackra, som i sin tur hade hittat den hos ”Försök att inte se så snygg ut”…och nu hittar ni den här!
Skor (som oftast): Högklackat, sandaler eller stövlar
Sneakers: Sällan, men ibland
Jeans: Bootcut och hög midja
T-shirt: Blir inte heller så ofta, jag gillar det. Men det finns för mycket annat som jag gillar mer.
Underkläder: Jag tror man kan dela in kvinnor i de som alltid matchar och de som aldrig gör det. Jag hör till den senare kategorin.
Väska: Allra helst 70-talare i tjockt skinn
Plånbok: Köpte Baby åt mig för en 20a på loppis och livet blev så mycket enklare.
Solglasögon: Stora och plastiga, och gärna billiga eftersom man alltid tappar bort dem eller sätter sig på dem.
Klocka: En Boulova från 1934 som står still på tio över fyra. Den har vackraste graveringen också, ”From Karl to Adele”
Smycken: Helst i trä och ”ghetto gold”. Bangles och cocktail ringar står högst i kurs.
Teve: Samsung , svart och platt.
Mobiltelefon: iPhone (men annars är jag en sån som har samma telefon tills den trasar samman och aldrig lär mig handskas med T9)
Dator: MacBook Air
Smink: Otroligt konservativ, använder alltid samma ögonskugga tills den utgår ur sortimentet. Just nu har jag en från Sephora som jag inte ens tycker så mycket om. Mineralfoundation från Mac på vintern och Tromborg på sommaren. Mascara från Maxfactor, har provat alla möjliga olika men tycker att effekten blir densamma oavsett prisklass. På läpparna har jag gärna ett rött läppstift som även funkar lite som mjukgörare från YSL, annars Rosebudsalva.
Ansiktskräm: Exuviance essential daily defence cream
Lotion: Fenuril och jojobaolja
Deodorant: Använder inte
Tandkräm: Olika, men ogillar de som är väldigt starka.
Schampo/balsam: Redken när jag är rik, Loreal när jag är fattig. Och Kisby torrshampo förstås!
Tvål: Är jag sparsam med på huden, gör aha-peeling två gånger i veckan istället.
Parfym: Lolita Lempicka
Mineralvatten: Bon aqua päron
Vin: Samtliga. Gärna de som bubblar.
Drink: Margarita eller rom och cola
Bröd: Finncrisp och en å annan surdeg.
Mat: Man gillar ju soppa
Glass: Alla färger, former och smaker.
Godis: Nästan uteslutande choklad, men polkagris är också gott.
Säng: Babys, Ikea gissningsvis
Lakan: Vita
Frisörsalong: People på Brunnsgatan.
Dagstidning: DN
Magasin: Många olika, köper dem gärna på second hand för en femma så de är sällan ”det senaste”, det gör mig inget. Jag gillar ju lite att leva i dåtid.
Here`s a list of stuff that I spend my money on.
Under perioder av mitt liv då jag mått mycket dåligt har jag gråtit mer av frustration än av ren sorg. Frustration över känslan att sitta fast i ett mönster, beteende eller i en upplevelse. Den frustrationen är på sätt och vis förlamande och gråten blir ett uttryck för maktlösheten. Och för att man inombords känner sig så olidligt trött. Jag tror att nästan alla människor gråter så någon gång i livet.
Och somliga av oss gör det mer än andra.
Ibland har jag gråtit i en tunnelbanevagn. Endel tycker att det är märkligt.
Men för mig har det varit otroligt befriande att stirra blint ut genom fönstret och låta tårarna rinna bland människor jag inte känner.
Människor som jag vet aldrig skulle fråga…hur är det fatt.
Att gråta i en fullsatt tunnelbanevagn är som att gråta alldeles ensam.
På senare år har jag också kunnat gråta av glädje, som när jag hörde Mary J Blige sjunga One Love live, eller när jag hittade en Ossie Clark klänning på Stadsmissionen och när jag i somras såg min barndomsvän gå längs altargången.
När jag var yngre kunde jag inte gråta så.
Med jämna mellanrum gråter jag även av saknaden över min farfar. Det har jag gjort i snart 13 år. Tidigare har jag skrivit om just den saknaden.
Jag har också berättat var jag helst gråter.
Sometimes I cry on the subway.
Jag hade köpt en lägenhet. En trappa upp, 19 kvm med balkong.
Väggarna var ljus lila och det regnade den dagen.
Jag lutade mig mot väggen när benen vek sig.
Sedan satt jag där en mycket lång stund och lät tårarna rinna…sådär som de sällan gör.
Långsamt, i takt med andetagen.
Längesen var det, som jag gråtit så. Utan att det slungat omkull mig och tvingat ner mig i fosterställning där jag chippat efter varje andetag.
Tårar av lättnad och lycka är annorlunda. Mer som en del av en som lossnar lite än något som bara måste ut.
Det var mina 19 kvm. Och vad som en hände så skulle jag alltid ha dem. Ingen kunde ta det ifrån mig.
Det var en plats att kunna börja om.
och det gjorde jag.
Inte så att jag aldrig grät i fosterställning mer (det kommer jag nog alltid att göra).
Men jag hade en given plats.
Det var skillnaden, och den var jätte stor.
På 19kvm lärde jag mig att bryta ihop i ensamhet för att sedan plocka ihop mig själv.
Jag lärde mig hur man gör det.
Och sedan behövde jag inte vara rädd mer.
Hela jag är som ett puzzle. Hela jag kan falla till marken och brista, men jag lärde mig vart bitarna skulle sitta.
Nu har jag puzzlat mig själv så många gånger att jag inte behöver vara rädd längre.
Jag vet att vissa bitar är stötta i kanten och fäster dåligt i de andra….och därför lätt lossnar.
Men jag plockar upp dem igen. Och igen.
Det är ok.
Det är mina bitar.
(Vita Margarita önskade ett inlägg med rubriken ”när allt vände”, jag passar på att berätta om det ögonblicket dag 21)
When I bought my first own apartment my life changed in a way that was very important for me at the time.
När jag var tio år så ville jag ingenting hellre än att vara en hästtjej. Det var kanske första (men inte sista) gången i livet som jag verkligen ville vara någon annan än den jag var.
Till saken hör att jag var rädd för hästar.
Men ändå skulle jag dit, till det där jäkla stallet. Pappa körde mig varje onsdag. Han var alltid sen och jag stod och trampade i mina stövlar ute på muren vid vårt hus. Eftersom jag alltid kom sist till stallet så fick jag rida på den hästen som ingen annan ville ha.
Han hette Elvis.
Tillslut kände jag att vi kom rätt bra överens jag och Elvis. Ända tills den där dagen då han bet mig, hårt rakt över bröstbenet så att blodet rann.
Det var verkligen en självuppfyllande profetia.
Under hela min karriär som hästtjej gick jag bara runt och väntade på att bli biten, sparkad eller avkastad.
Varannan onsdag var det hoppning på schemat, jag minns att jag var så rädd att jag nästan grät.
Och när läraren sänkt ribban så mycket att den nästan låg på marken tvingade jag mig över hindret.
Och det slutade inte heller där.
På sommrarna ville jag åka på ridläger som varade i flera veckor där man red två pass om dagen, mockade skit och ryktade där i mellan.
Aldrig har jag känt mig så mycket som en förklädd hästtjej som då.
I julklapp fick jag stövlar, sporrar, piska och till och med såna där chaps i mocka.
Jag tror att jag inbillade mig att det skulle hjälpa.
Men vad spelade det för roll att jag hade de finaste chapsen i stallet när jag fortfarande blundade varje gång jag skulle hoppa över ett hinder.
Jag fick aldrig några kompisar i stallet. Jag tyckte ju inte ens att det var roligt att mocka.
Jag blev tillslut den där tjejen med röda ridbyxor och chaps som alltid red på Elvis, den tjockaste och långsammaste hästen av alla.
Problemet är nog att jag alltid varit rädd för sånt som ligger utanför min kontroll. Och att jag per automatik analyserar det in i minsta detalj. Jag funderade alltid över exakt hur ont det skulle göra att falla framåt över hästen och träffa hindret med pannan.
När jag gick tryckt längs med väggen i stallet så kunde jag se precis hur en hov träffade mig i tinningen.
Och när de där bilderna börjar spelas upp för en så kan man liksom inte bara stänga av dem.
Det är en svaghet som jag lever med. Att alltid analysera, och tänka det värsta.
Men jag funderar ofta idag över hur det kom sig att jag pressade mig själv så långt. Jag tyckte så mycket om konceptet hästtjej att jag var villiga att sätta mig själv helt åt sidan, och helt enkelt bara bita ihop och hoppas att jag skulle förvandlas till den jag ville vara.
Jag möter såna människor ibland även nu när jag är vuxen.
Såna som så gärna vill vara någon annan en den dom från början var.
Många av dem kommer hit till Stockholm ifrån mindre städer. Det skaffar sig en ny dialekt, attityd och garderob.
Och precis som jag stod i stallet med mina chaps står de och trängs i någon kring Stureplan, och hoppas…att det ska bli bättre.
För säkerhetsskull har de också köpt samma klänning och skor som alla andra.
Jag vet det, för jag har ju förstås också stått där.
Som tur är tröttnade jag på det fortare än på livet i stallet.
Och jag kan trösta mig med, att jag åtminstone aldrig hade samma klänning som alla andra.
Idag ser jag förklädda hästtjejer överallt.
Jag känner empati, eftersom jag vet hur hemskt det är att vilja vara något man inte är.
Att sluta med det, är det bästa jag någonsin har gjort.
