Tag Archive - Modehistoria

Out of bed

 

Ett plagg som jag länge gått och liksom gnolat lite över är den så kallade Bäddjackan, de var poppis ungefär fram till 50-talet och kvinnorna skulle ha dem att skyla axlarna med då de gjorde sig redo för natten eller satt upp i sängen och läste. Vilket i sig känns ganska trist tycker jag. MEN! Plaggen är oftast så otroligt vackra att jag tycker att det förtjänar en andra chans. De är oftast sydda av fina material, med vacker spetts och söta detaljer. Och eftersom de använts relativ lite under korta stunder så kan man lätt hitta dessa plagg väldigt välbevarade även från 30 och 40-talet.

Min personliga stil är långt från sådär uber söt som dessa små jackor, men jag tänker att man skulle kunna skapa en väldigt häftig kontrast genom att använda dem till låt säga….boots, ett par slitna jeans och favorit t-shirten eller en tanktop…gärna med något trevligt tryck på.

Jag kommer att köpa in några till Odd Lovin’ och testa om jag kan lura någon av er att gå ut i pyjamas helt enkelt;)

För om det är en stor vision jag har med Odd Lovin’ så är det att bygga en platform där man tillåts och uppmanas att tänka utanför boxen, bortom mode, rätt och fel. För jag tror att det är en kreativ förmåga som vi alla bär på. Och i morgon tänkte jag berätta lite mer vad jag menar med det.

Så länge vill jag önska er en fantastisk dag, och uppmana er att ta er en funderare över bäddjackan!

30s pink rayon bed jacket


20s silk bed jacket

40s cream lace bed jacket

50s bed jacket with roses

Powder blue ruffled bed jacket

30s silk and fur bed jacket

40s rayon bed jacket

I have a strong feeling for old bed jackets, I think they deserve to be worn again…but in another way.


Brown Velvet and Golden Sequin

Jag äger en tung sammetsklänning med guld paljetter signerad Jean Varon. Den är från 70-talet och i perfekt skick.
Jag hittade den på Uppåt väggarna Second hand på Södermalm och hostade upp en slant, den var absolut inte dyr för att vara en Varon men den var heller inte nästan gratis.

Jag provade den aldrig eftersom jag visste att jag ville ha den oavsett om den skulle passa eller inte.
Som en bonus så satt den som en smäck!

Nu hänger den mest och är vacker och beundrad i väntan på att jag ska bli bjuden på någon glamorös tillställning eller gala.
Detta är absolut ett av mina finaste plagg och jag kommer att vårda den ömt och låta den gå i arv en vacker dag.

This is my vintage velvet Jean Varon dress from the 70s.

Jean Varon

För ett par månader sedan hittade jag en svart catsuit med spettsdetaljer, den var väldigt illa tilltagen. Alla sömmar skulle behöva sys om och det var två hål framtill som jag kände mig osäker på fall de skulle gå att laga ens lite snyggt. Dessutom skulle den nog vara sneppet liten för mig. Men, då jag undersökte den närmare hittade jag en lapp inuti med signaturen Jean Varon.
jag fick ett sånt där lyckorus som börjar i magen och sprider sig ut i hela kroppen.

Jag ägde ingen Jean Varon sedan tidigare. Nu äger jag en catsuit med tre hål som är en storlek för liten. Men det spelar ingen roll för mig.  Det är en dyrbar bit modehistoria, designad av en man vars kreativitet och känsla jag beundrar.
Ett par månader senare var lyckan gjord när jag hittade ytterligare ett plagg, denna gång en klänning som var i perfekt skick.

Idag tänkte jag berätta lite om John Bates, mannen bakom Jean Varon. Man brukar tala om John Bates som en av de största, mest bortglömda talanger. Jag tycker det är så tråkigt och vill verkligen slå ett slag för hans design och det inflytande han haft på många av de stora designers vi ser idag.
Han var konstnärligt lagd och hade provat de flesta olika konstformer innan han började att sy. Och faktum är att Bates är en av få desingers som jag verkligen beundrar som faktiskt fortfarande lever, dock har han idag återgått till att måla.

Bates arbetade som lärling i slutet på 50-talet, men är annars en helt självlärd. Han valde att kalla sitt märke Jean Varon då det var Frankrike som gällde på den tiden i fall man ens ville vara med och prata om mode. Det var ju inte fören en bit in på 60-talet som London blev industrins epi-center. En häftig sak med Jean Varon som label är att så vitt man vet så är det John Bates själv som har desingnat allt som bär namnet. Vilket är väldigt ovanligt, och i alla fall för mig gör att hans design känns extra värdefull.

Som jag nämnde tidigare så var han en banbrytare på sin tid och det är exempelvis många som än idag hävdar att det var han som designade den första mini kjolen, ett plagg som vi ju annars förknippar rakt av med Mary Quant.

 

Denna klänning kallas Kasbah och var lite av ett signatur plagg med den öppna midjan. Idag kanske inte detta känns särskilt revolutionerande. Men denna bild är tagen för Vogue 1965, så om man sätter det lite i perspektiv och jämför med den typ av mode som varit under hela 50-talet (och tidigare)så bjöd denna klänning på något väldigt nytt.
Modellen är den ökanda Jean Shrimpton som Bates ofta använde vid sina plåtningar.

Även denna bild, Jean Shrimpton  i Jean Varon mini dress för Vogue.

Bates designade även kläderna som Diana Rigg bar i sin roll som Emma Peel i tv-serien The Avengers.

Tack vare sin kläder har Emma Peel blivit en stilikon som lever än idag. Kanske mest känd för sina catsuits i läder och PVC.

Bates experimenterade mycket med olika typer av material, redan 1962 började han med PVC. På bilden ovan se ni Twiggy i en PVC mini klänning fotade för Vogue 1966.

Höst/vinter 1967 modellar Twiggy en cape och ett par mini shorts från Jean Varon. Shortsen var tänkta som ett alternativ till minikjolen. Jag antar att det är dessa vi idag kalla för ”city shorts”.

Twiggy i en gul sammets klänning från Jean Varon, för Vogue 1967.

Även denna gula goding är från Jean Varons sommar kollektion från 1967.

Om ni behåller dessa bilder lite i bakhuvudet så ska ni se att ni kommer att stöta på väldigt mycket mode idag som har sina rötter rakt ner i John Bates design.

 

A little tribute to designer John Bates who’s the man behind label Jean Varon.

Boutique London


Jag vill ju visa er en bok som jag köpte för en tid sedan! Den handlar om något som jag gillar hemskt mycket, nämligen  London och the swinging 60s. Boken är skriven av Richard Lester och är en hyllning till framförallt Carnaby Street och King’s Road och alla de butiker som blomstrade där under 60 och 70-talet.

Man kan bland annat titta på fina kartor över staden, och heter man Tuva Minna Linn så  drömmer man om hur det skulle vara att göra ett besök på Quorum på King’s Road, butiken som drevs av Alice Pollock och Ossie Clark.

Fina bilder på ”The Shrimp” för Mary Quant från 1964.

Utanför butiken Hung on you hänger en donna med världens finaste frisyr.

Stephen Gardiner beskriver atmosfären inne på Granny takes a trip i London Magazine 1966

Man kan kika på den legendariska väggmålningen utanför butiken.

Och är man lika nördig som jag så finns där även skisser över insidan att studera.

John och Andrea Crittle var ett fint par då det begav sig, tyvärr slutade det med skilsmässan.

Flera av Malcolm English härliga illustrationer finns med.

Och så lite Stones förstås!

I mitten av boken finns ett uppslag…

Med en illustration över Carnaby Street.

Och här är ett fotografi över samma gata.

En bild från Mr Freedom’s kollektion från 1973.

Och Sarah Moons fantastiska bild för Biba från sent 60-tal.

Boken sluatar lite sorgligt förstås..

” What London lost, then, was the democracy of the boutique; the idea that it was possible to strike out and run a fashion business relatively centrally and cheaply without life changing consequences if it failed. So to future boutique pioneers and risk-takers this book is dedicated”.

I love the book Boutique by Richard Lester, it´s a history from King’s Road to Carnaby Street during the swinging 60s.

Guapa (mat och sånt)

Nu är det fredag igen och jag har inte ens hunnit berätta vad jag gjorde förra fredagen! Som att jag till exempel var på Emmaus vintage och kollade läget.

Där var det 100% marint.

Jag tyckte den här skjorta var vass, det tyckte killen som stod breve mig och funderade också. ”Ta den, ta den” sa jag. Vilket han också gjorde.

Till Baby hittade jag en fin randig farfarströja. Ni vet väl att de har super fin herr vintage på Emmaus? Kanske ett av mina bästa ställen för Baby presenter. I helgen ska jag se till att fota honom med den på så ska ni få se hur fin den är när den inte ligger på en disk sådär bara.

På Stadsmissionen vid Nytorget hängde en fantastisk Courreges jacka från hans ”ready to wear” kollektion Hyperbole som kom i slutet på 60-talet. Jag ville ha förstås! Men den var ju plutteliten. Nu såhär i efterhand ångrar jag lite att jag inte köpte den ändå. Courreges är en av de designers som jag starkast förknippar med det futuristiska ”rymd modet” som kom på 60-talet. Han gjorde helt galna grejjer.

Dessa solglasögon exempelvis, modellen heter Eskimo. Jag sökte på Etsy och såg att det faktiskt fanns ett par till salu där.


Sedan gick jag vidare till Guapa på Hökens gata för att äta väldigt sen lunch/tidig middag.

Jag vill verkligen tipsa er om detta lilla ställe. På fredagar har de öppet till 22 och det kan vara ett av de mysigaste after work eller första dejten ställe som jag just nu kan tänka mig. Om man vill ha det sådär lagom intimt och avslappnat.

Frukost från klockan 08 kan man också få för en billig peng (Stockholms mått mätt).

Även ett perfekt ställe för den som gillar att gå ut och äta med sig själv ibland. Jag åt tidernas godaste kantarellsoppa med just mig själv och tittade på skymningen.

Södermalm är vackert. Jag behöver mycket av den varan nu när jag är mitt uppe i en ”vill flytta härifrån helst igår” period. Stockholm och jag, vi kommer inte alltid överens vi. men snart kommer det sommar och vi kanske blir nykära igen…vem vet.

Medan jag väntade på att Baby skulle boxas färdigt hann jag fota ensamma glödlampor på Mosebacke också.
Det var en fredag eftermiddag och kväll som jag absolut lär göra i repris.

Last friday I went looking in some vintage shops and then I had soup for dinner at a lovely little place called Guapa.

70s with a hint of the east

Och såhär ser Hanae Mori klänningen som jag berättade om ut. Visst är mönstret underbart?

This is the vintage Hanae Mori dress i got for my birthday.

Vintage Hanae Mori

Jag fick en Hanae Mori klänning från 70-talet av Baby i födelsedagspresent. Wow!

Hon är The haute couture queen of Japan kan man säga utan att överdriva. Läst någonstans en gång att hon även brukar gå under titeln japans Coco Chanel. Jag älskar hennes design (som inte alls påminner om Chanels), dels för att hon jobbar mycket med chiffong som är ett av mina favorit material att bära, men också för att de österländska dragen som finns i hennes plagg. Ibland är de inte alltid så framträdande men de finns där och känner man till henne så lägger man definitivt märke till det. Hennes kanske främsta signatur är fjärilar.

Hanae Mori träffade Coco Chanel i Paris på 60-talet och säger själv att det var en vändpunkt för henne som designer då hon fann den inspiration som krävdes för att våga satsa fullt ut.

2004 drog hon sig tillbaka helt efter sin sista visning.
Ni kan förstå hur glad jag är att kunna hänga ett av hennes vintage plagg till min samling.

Nu drar jag på mig min Mori och dyker upp från kurslitteraturen för lite fredagskväll.
PS, Ni ska förstås få se den sen också!

My husband gave me a vintage Hanae Mori dress for my birthday.

En snorgrön kappa och tryck från Honolulu.

Igår var som sagt en strålande dag, jag började den på Blueberry. Mina favoriter där är de här bollarna som är gjorda på frukt och nötter och som kan stilla allt blodsockerfall i världen.

Men jag köpte det nästa bästa som är deras smoothies och tog den med mig till ett kärt återseende hos frisören. Jag klipper och färgar mig hos Diana De Silva som har salongen People på Brunnsgatan här i Stockholm.  Hon är kanon, och jag är så lycklig över att äntligen ha hittat en frisör som jag kan vara ärlig mot, och som står ut med att jag ångrar mig ibland.

Senare samma dag på Myrorna på Adolf Fredriks kyrkogata försökte jag hitta på en ursäkt till att köpa en snorgrön kappa, men då jag inte kom på någon så kan jag informera om att den hänger kvar där för ynka 250kr.  Så jädra ball.

På Beyond Retro blev jag eld och lågor över en lång virkad klänning. Jag söker efter såna här wish I was Jane Birkin plagg jämt, speciellt de virkade klänningarna. Tyvärr satt denna inte någe snyggt alls.

Den här tunikan gillade jag också, tyget kändes som något som textil designern Celia Britwell skulle kunna knåpat ihop och då bankar mitt hjärta alltid till i bröstet väldigt hårt.

Någon hade även tömt sitt förråd på Alfred Shaheen, jag hittade bägge dessa klänningar och hade gärna tagit med dem hem om jag kunnat. Ni vet det var Shaheen som uppfann Hawaiiskjortan? Han är även känd för sina makalöst vackra tryck på silke och chiffong. Plaggen känns alltid väldigt mycket Honolulu, det var där han levde fram tills han gick bort för tre år sedan.
Dessa är inte super svåra att få tag i idag, men de har ändå ett fint samlarvärde tycker jag just för att de är så typiska för honom.

Jag skulle exempelvis hemskt gärna vilja ha denna Shaheen klänning som finns på Etsy.

Yesterday I went to get my hair done and then did some vintage hunting as usual.

Page 1 of 3123»