Så kom äntligen den där dagen då vi gifte oss. Det känns overkligt läskigt när jag tänker på att vi hamnade här, att den där kvällen för fem år sedan när jag stod och dansade och såg en kille i en bar var början på allt detta.

Jordie körde oss till cermonin i sin volvo, sen plockade han fram en skjorta ur bagaget och svidade om.

Allt var fint, allt var perfekt.
Allt var allt jag kunnat önska.

På kvällen bytte jag om till min brudklänning. Den är av svenska 70-tals märket Dehå och kostade mig 200kr på Emmaus. Över den hade jag en öppen kaftan i guld som blev min för 90kr på Stadsmissionen. Mina skor hittade jag på tradera för 90kr och smyckena jag bar var gåvor.

Visst är det fint att 380kr kan få en att känna sig som en miljon.

I tre dygn skålade vi i champange, skrattade och dansade under ljuset ifrån de höga husen.

Flickan från dansgolvet och killen i baren.
(Bara början på en lång historia)

Vi tog bilen ner mot venice beach när jag spottade några thrift stores längs Fairfax avenue. Vi stannade och kikade förstås.

Det var ganska långt mellan guldkornen, men några fanns det. Just nu kan jag inte minnas varför jag inte köpte den vita klänningen jag håller i på bilden, den måste ha varit trasig eller alldeles för stor.

Vid vidare eftertanke kunde jag gott provat den där pälsen också.

Jag gjorde dock ett av mina allra bästa köp den dagen. Den här söta, samtidigt rejäla skinnväskan har jag använt nästan varje dag sedan dess. Och jag har fått mer komplimanger för den än något annat jag äger.

I USA då förstås, i Sverige tar vi det lite lugnt med komplimangerna. Men jag vet att ni gillar min väska i alla fall, även om ni inte säger något.

Den kostade 6 dollar (48kr). Fjärilen och blomman som föregående ägare ritat på locket gör den helt ovärderlig för mig.

Utbudet av Vintage är enormt i L.A, särskillt när det kommer till 60 och 70-tals plagg och assecoarer. Kvaliteten är hög och priserna bra. Efter ett par dagar i staden gav Baby och jag oss ut på en hel dag av butiks biljard.
Jag tog på mig min favorit kaftan, det perfekta plagget när man vet att man ska prova massor i butiker.

Kring Melrose Ave och La Brea ave ligger enligt mig de bästa butikerna. Hade jag rest till L.A för 5 år sedan så hade det varit jobbigt för mig att gå runt i dessa butiker, jag hade blivit otroligt stressad och velat köpa precis allt. Nu, flera år senare så har jag en ganska inarbetade strategi när jag går in i butiker där jag vet att jag omöjligt kommer att kunna titta på vartenda plagg. I L.A är det dessutom ganska enkelt då butiksägarna är duktiga på att märka upp olika sektioner. I fantastiska butiken Jet Rag på   825 North La Brea har man gjort just detta. Raderna är märkta med 70s longsleeve dresses, 60s short dresses, Etnic dresses osv.
I Sverige jobbar man inte så mycket på det här sättet vilket jag tycker är lite synd.

Jag letar efter sådant som jag har svårt att hitta hemma, design plagg och udda modeller och sådant som jag vet att jag kan hitta billigare än hemma.  På Jet Rag kostar klänningarna mellan 2o och 30 dollar (160kr och uppåt).

I USA finns det mycket mer vintage för män än vad det gör på någon annan plats jag rest till. Baby hittade jätte mycket snyggt.

T-shirtarna på Jet Rag hänger i färgskala, vilket också underlättar för den som är på jakt efter något särskilt.

Ja, ni ser själv vilken makalös ordning det är i denna butik. Jag kan ofta uppskatta de små butikerna som är fyllda från golv till tak, de röriga loppmarknaderna, allt för 20kr lådor och andra situationer där shoppandet blir en skatt jakt. Men i en butik av denna storlek, och med detta utbud så är jag otroligt tacksam över den ordning som finns, skatt jakt det blir som ni säkert förstår ändå.

I vintage butikerna i L.A vill de gärna att man lämnar ifrån sig sin väska när man kommer in. I många butiker är det skyltat, i de andra butikerna frågade jag i kassan och det hända aldrig att de inte tog väskan. De flesta vill inte heller att man fotograferar inne i butiken, vi frågade alltid (nästan) och berättade vad vi skulle ha bilderna till, då var det oftast ok.

Om du besöker L.A en söndag så se till att åka till Jet Rag då de har 1 dollar sale utanför  butiken varje vecka.
Jag fick prioritera bort det då vi hade viktiga planer inför söndagen som skulle komma…..

Vi reste vidare från Chicago till L.A där Babys bäste vän Jordie bor i denna trevliga byggnad. Jag är förstås grön av avund, ni som följer bloggen vet ju att en av mina högsta önskningar är att få bo i en gammal rostig industribyggnad.  Jordie bor tillsammans med JK som flyttat till L.A från Korea för att utbilda sig inom foto. Deras lägenhet är ett kombinerat hem och fotostudio.

Jordie gjorde egen melon.

Vi packade och åkte till Malibu för att fira en av hans vänner som fyllde år.

Jag åt melon (och var blek men stolt)

Sen träffade vi på sheriffen för första (inte sista) gången.  I Californien finns massor med lagar ( en del vettigare än andra), man fick dessvärre inte äta hemmagjord melon, dricka alkohol eller grilla på just den stranden där vi var. Alla fick böter, utom Baby och jag som spelade vilsna turister icke hörande till sällskapet. Jag som på något sätt levt i 27 år utan id eller körkort hade kunnat få problem, jag lärde mig denna dag att man i USA alltid förväntas kunna identifiera sig själv och släpade runt på mitt pass som en FBI agent resten av resan. Det kan vara bra att veta att detta även gäller på klubbar, vakterna är skyldiga att enligt lag ta leg oavsett din ålder. Besöker du en bank eller annan myndighet så är det inte heller säkert att de godtar ett svenskt körkort som legitimering, always bring passport!

Vi bytte strand till den där man fick ha födelsedagsfest.

Jordie och Jen

Ekorrarna fick chips.

Det var en fin första dag i Malibu. Smoggen lättade och jag kunde se solen gå ner i bilkön på vägen hem.

Under hela min uppväxt har media matat mig med bilder ifrån Californien, det första som slog mig när jag kom dit sent en fredag natt var att jag blivit lurad. Los Angeles är inte Melrose Place, Beverly Hills eller Baywatch….det förstod väl i och för sig jag också, men jag blev ändå förvånad av hur lite min bild stämde med verkligheten.

Vi tillbringade sammanlag ungefär två veckor i L.A, och jag behövde verkligen alla de dagarna för att bilda mig en uppfattning och skapa mig en rättvis bild av änglarnas stad.

Los Angeles är så fullt utav kontraster, en yta där människor som lever i stort överflöd samsas med människor som lever i kartonger och inte äger mer än vad de själva kan dra runt på i en stulen kundvagn.

Jag tror att många människor kommer till Los Angeles med en dröm, jag träffade flera av dem som hankade sig fram i det hårda klimatet för att lyckas.
Lyckas med någonting som jag stundtals undrade om de själva mindes vad det ifrån början ens var.
Jag tror att drömmar ändrar färg i Los Angeles, mer än på någon annan plats.

Människor är öppna där, men ensamma på samma gång.
Människor lever ett laid back liv, men är sönder stressade på samma gång.

Los Angeles är en hård och smutsig stad som vilar under ett täcke av smog. Det är inget paradis…på något sätt.

Men det är också en stad som får en att fundera och ifrågasätta den plats man själv lever på.
Någonstans i det hårda och inte alls så perfekta så fann jag någon slags ro.
Det är som att all yta har skrapats av den där staden och utifrån sett med mina ögon ser det ut som ett öppet sår.

Stockholm är på många sätt också ett öppet sår. Men ytan här är tjock, hållbar och vacker.
Du kan inte gömma dig i L.A på det sättet som du kan…och gör i Stockholm.
För att ta dig från en plats till en annan måste du alltid möta kontrasten, och blicken hos de människorna som kanske haft något, men förlorat allt.

I slutändan var det ändå något som fick mig att älska L.A….kanske var det just den där ärligheten.

Vi är hemma igen. Vi dricker jätte svart kaffe och tömmer våra väskor….våra sju väskor.
Som vi på något sätt lyckades checka in utan att betala ett öre extra.

När taxin svänger in på Gröndalsvägen så  känns allt konstigt stilla, som om någon tryckt på paus.
Den stora hunden ligger fortfarande utanför fiket och mammorna och papporna stressar med sina barn till dagis.
Det är en vanlig onsdag morgon…

Vi reste en tisdag morgon.
Vi dansade på hustak i L.A och New York, vi gifte oss, gasade en röd mustang längs route 66 och sjöng gamla rock låtar så högt vi kunde.
Vi flög ett litet propeller plan över San Francisco och gick vilse i Las Vegas.
Vi tog en omväg och hamnade i Arizona, vi träffade människor som fick oss att skratta och människor som fick oss att ifrågasätta.

Vi upptäckte sidor hos varandra som vi nog inte visste fanns.

Så visst känns det konstigt att vara hemma igen, i den allt för stora soffan.
Jag tror vi får smälta det några dagar…åka till Willys och köpa skorpor och finn crisp…
Och när jag vaknar i morgon så kommer jag kanske först att undra, om det bara var en dröm ändå.

Ps, Min klänningen är en vintage Luis Estèvez ifrån 70-talet. En samlarobjekt som man får betala allt mellan 400 och 1000 dollar för idag. Jag hittade förstås min på en loppmarknad för 35 dollar, och prutade till 28.

Plötsligt händer det….och det är stunder som dessa som får mig att fortsätta leta…och leta…i all oändlighet.

Vi är tillbaka i L.A efter ett par dagar i Las Vegas och San Francisco. Känslorna och intrycken är många. När tiden räcker till ska jag berätta mer.

I morgon flyger vi vidare till New York.