
I sju dagar har vi tittat på sånt som är vackert.

Druckit morgonkaffe på mysiga fik…


..och i gränder.

Vi har funderat över former och en människas idèer…


…samtidigt som vi ätit glass.

I timmar har vi promenerat..

Fotograferat,

och pratat med speciella människor vi mött.

Baby pratade spanska,

och jag hittade löv stora nog att gömma mig bakom..


..den ena dörren vackrare en den andra,

och som vanligt fanns där viktiga medelanden överallt.

Jag gömde mig för solen så gott det gick,

Men på eftermiddagarna var jag ändå helt slut.

På stora marknader njöt vi av dofter, färger och smaker.

Och på kvällarna åt vi på restauranger med annorlunda design och meny.


Någon hade vunnit ett inredningspris på 70 talet, och inte brytt sig om att ändra något sedan dess,

medan andra var mer avskalade.

I många år skulle jag kunna bo i den här staden och ändå ständigt upptäcka nya platser.

Idag var det dags att åka hem. Jag funderar lite för mig själv över varför jag mår så bra i många andra länder. Jag inbillar mig att det organiserade kaoset där ingenting är helt perfekt lyfter fram en känsla i mig, jag lyckas släppa lite grann på viljan att ständigt kontollera och sträva efter perfektion.

Jag blir glad att det finns platser där människor besitter förmågan att kunna le oftare utan orsak, där den äldre damen alltid blir erbjuden en sittplats och männen spelar domino i eftermiddagssolen.