Bland det svåraste att hitta när vi flyttade till den nya lägenheten var soffa. Vi bestämde oss för att vi är soff-människor, vi läser i soffan, myser i soffan, har datorerna i soffan m.m.  Och vill därför ha en ordentlig soffa. Men nu börjar vi ändå känna att den är lite för stor, lite för svårmöblerad och lite för lite i skinn.

Baby är sugen på en chesterfield.

Jag gillar till exempel denna, super opraktiska förmodligen inte alls bekväma soffa.

Den här har en mycket spännande design tycker jag. Och kan enkelt göras om till en säng.

Denna hade också varit fin.

Men jag gissar att det kommer att sluta med något i den här stilen. Jag gillar tanken att ha en lite mindre soffa tillsammans med en fåtölj i någon helt annan design.

Varför valde ni just den soffan ni har? Länka gärna till en bild om ni har.

Chesterfield soffan hittade vi på Qvartinge.

De andra auktioneras ut på Lauritz

En fin tjej skrev, att hon tyckte min stil påminde om Maria Callas.
Det är sånt som värmer en tisdag morgon när man är riktigt less på tjock strumpbyxor och sticketröja.

Så behöver jag investera i en ny kappa snarast (hellst igår).  Det lutar åt en fodrad i mocka ifrån 70-talet. Eftersom det funkar till både kjol och jeans, jag har en jätte torftig vintergarderob och måste tänka lite praktiskt.

Annars är senap en färg som jag börjat få upp ögonen lite för.

Denna är ifrån 40-talet och har kanske den perfekta skärningen.

Och titta på denna! Med matchande halsduk, lovely.

Alla bilder kommer ifrån Etsy.

Jag skulle inte (läs,kanske inte)lägga pengar på att frakta en kappa ifrån USA , men som inspiration….

Tove frågade; Vad har du för storartande planer för ert bröllop?

Vi ska gifta oss  i min pojkväns mormors trädgård i Skåne. Med lite tur så blommar kanske äppelträden då.
I en gemensam mapp sparar vi bilder som inspiration, de flesta jag har hittat kommer från sidan Oncewed.

Det hade varit fint att bjuda alla på en välkomst caprinha i glas som en gång varit sylburkar.

Duka ett långbord där allting är vackert, utan att för den skull behöva passa så bra ihop.

Vi tänker göra det mesta själva, utom tårtan. Baby vill att vi beställer 20 bitar extra, så att det räcker till frukost morgonen därpå.

Levande ljus i alla storlekar…

Dryck i gamla flaskor,

En gramofon som spelar musik…

…Och kanske en pappa som spelar på gitarren också.

På kvällen kan man tända lite lyktor i träden, svepa in sig i filtar och bara vara glad åt att familjen har blivit dubbelt så stor.

Jag lägger egentligen inte så stor vikt vid själva bröllopet, det enda jag önskar är att det blir en fin dag och att alla kan komma.

Det jag längtar efter och lägger stor vikt vid, är att vara gift med honom.

Hanna frågade; När började du intressera dig för foto? Har du alltid haft en känsla och intresse för bild och komposition eller hade du ett breakingpoint (att du t.ex såg en riktigt bra bild)?

Jag ansåg förut, att ett ord kunde säga mer än tusen bilder.
Jag har alltid älskat dikter, metaforer, sångtexter och meningar som någon skrivit på insidan av en toadörr.

Det var inte fören i våras som jag började förälska mig i fotografering.
Och sedan dess har jag ibland fått höra att jag har ett bra bildspråk och känsla för komposition (som jag förövrigt var tvungen att fråga min pojkvän om vad det betydde).
Mitt syfte med att fota är att fånga en känsla, precis samma syfte som jag har när jag skriver.

Eftersom jag har en väldigt ”svartvit” personlighet så fungerar även fotandet som en typ av terapi.
Jag gillar att dela in min värld i bra/dåligt, rätt/fel osv.
När man fotar så kan man inte göra det.
Det finns inget facit eller mall för vad som kan anses vara en bra bild.
Allt ligger i betraktarens öga, och det är en stor utmaning för mig att acceptera det.

Här är några av de bilder som jag tagit som jag själv tycker väldigt mycket om, och varför.

Gatorna kring Mosebacke är sagolika. Bilden får mig att tänka på julkalendern och jag känner mig som 9 år igen.

Klockan är 3 på morgonen och en kvinna med en bukett rosor väntar på tåget vid Mariatorget.  Jag undrar massor, vem hon är? vem hon har fått rosorna av? Har det varit den bästa, eller kanske värsta dagen i hennes liv?
Jag tycker om bilder som ställer frågor.

En vanlig kväll på Stureplan. Mannen avvaktar en stund innan han vågar sig fram till sällskapet för att be om en cigarett och lite pengar.
Uteliv, i två bemärkelser.

Jag har en hel serie bilder av ”äpplet”, jag älskar dem allihop.  Ensamheten och skuggorna.

En dag ska jag fylla en hel vägg med bilder utav händer. Det finns nog ingenting på människokroppen som enligt mig blir så vackert på bild.

Kvinnan som väntade i baren.  Jag tog den här bilden så snabbt att jag inte ens hann kolla inställningarna på kameran, en enda bild…och den blev precis som jag ville.

På Götgatan en natt ville jag fota fönstret med alla stjärnor. Plötsligt dök det där paret upp, och gjorde min bild. Denna valdes ut som framsida till tidningen som min klass har gjort, jag ska visa er hur det blev så fort jag fått tidningen.

Jag fotar förstås gärna honom, eftersom han är det vackraste jag vet.

Jag blir lycklig av att fota porträtt.

När man lyckas fånga en människas personlighet på bild så blir det automatiskt en vacker bild.

Ibland blir allt så tydligt på en bild. Det du inte kan se i spegeln kan en bild ofta visa. Jag tycker om att föreviga det vackra i människor, och sedan ge tillbaka det till dem.

Ewa är en sån kvinna som utan att anstränga sig kan fylla ett rum med sin karisma och personlighet. Jag önskar att det fanns fler kvinnor av hennes sort i den här världen.

Snart är det November igen.

Stockholm är mörkt och vi somnar i soffan efter jobbet.

Jag har gjort en Novemberlista som gör mig varm igen.

Jag sjunger med och tänker att, det är inte så dumt ändå.

Varsegoda!

Jag inreder inte så mycket, egentligen. Jag staplar mest saker på hög. Sånt jag tycker är fint vill jag ha framme där jag kan se det, oavsett om det är min damsugare eller ett våffeljärn. Jag gillar känslan av ett ständigt pågående projekt. Därför stör det mig inte att ramarna står tomma lutade mot väggen (ett år senare) och att spegeln måste stå på en stol för att kunna användas (nätt och jämt).

Jag gillar inte gardiner, volanger och allt för söta saker, egentligen inte växter heller.

Nej, jag gillar metaller, tegel, slitet trä, öppna ytor,betong och rostiga kanter. Möbler i slitet skinn och mörka trägolv som knarrar, stora fönster  och synliga rör i taket, rejäla hushållsapparater och arkiveringsskåp i metall. Vår lägenhet ligger i ett hus som en gång var en fabrik och den har inslag av mycket av de jag alltid önskat mig.  Men fick jag önska lite till så skulle jag vilja bo, precis såhär…

Dessa bilder är tagna av fotografen Yoko Inoue och återfinns i boken Brooklyn Modern.

Har bestämt mig nu för att påbörja ett litet projekt som jag länge önskat göra. Jag ska riva ut alla den poesi ur mina böcker som jag tycker mest om och göra en tapet utav dem.  Flera av de böcker jag har ser redan ut som att de varit med om ett krig, då jag är en sån som inte bara läser i mina böcker…jag använder dem. Jag kladdar på sidorna och viker hörnen, river ut och målar små stjärnor. Jag äger en stor rosa markeringspenna som jag inte är rädd för att stryka över stycken och meningar ifall det träffar mig i hjärtat.

Här ser ni en av de stora betong pelarna som gör vår lägenhet lite extra fantastisk.  Tänkte göra mitt lilla projekt på denna.  Hittade även den här jätte fina bilden på på Family living ….

Så nu känner jag lite att jag kanske måste göra en pelare med tidningsurklipp också.  Känner ni likadant så kan ni klicka på länken och läsa mer.

Tåls att tillägga till detta att jag inte på någe vis är världsbäst på att slutföra projekt. I träslöjden lyckades jag få ihop ungefär en färdig sak på sex terminer att ge till mamma i julklapp.  Och den där gången då jag bestämde mig för att måla om luckorna i köket så drog det också ut lite på tiden, så pass att jag hade lessnat på färgen rosa lagom tills de var klara.

Här är jag förra hösten då jag spacklade en vägg (läs, liten del av en vägg) det var kul i ungefär 10 minuter tyckte jag.