Där pågår just nu ett projekt modell lite större.
På morgonen försöker jag ta mig fram till muslin utan att riva något.

Sen sticker jag till jobbet i en svensktillverkad Smarty modeller klänning från 70-talet.
Köpt på Tradera för 50kr plus frakt.

Den här snygga tjejen heter Rax,

Hon skrev till mig och berättade att hon tyckte det här porträttet som Baby tagit av mig påminde om Steve Maisels ”Prints”, som han fotograferat för italienska Vouge.

Och faktiskt så är ju tanken lite densamma. Jag älskar de här bilderna så mycket att jag kunde tapetsera med dem

Hon andas in honom.
Långsamt bildas det sprickor i hennes luftstrupe.
De kommer aldrig längre än såhär,
hon erkänner det, så sällan som hon bara kan.

Hon ser på honom.
Långsamt bildas det sprickor i hennes blick.
Det är av den sorten som är omöjliga att se i en spegel.
Hon blundar, så ofta som hon bara kan.

För det finns alltid en risk att ingen annan kan förstå.

Hon rör vid hans hud.
Långsamt bildas det sår i hennes händer.
Det är av den typen som inte läker med tiden.

En kärlek har rätt att ändra skepnad, gå vilse, splittras och sönderfalla.

Hon behöver ligga längs med marken, så nära jorden en människa kan komma.
För att kunna resa sig igen.
Hålla andan, blunda och stoppa händerna i fickorna.
Om så bara för en stund.

En kärlek har inte rätt att kuva, slita sönder och förgöra.

Hon minns honom som den han många gånger var.

Det finns alltid en risk att ingen annan kan förstå.

Av kärlek kan en människa ändra skepnad,splittras, gå vilse och sönderfalla.

Underbara Clara skrev ett inlägg som förde tankarna till texten jag skrev förra våren.

Photo: Craig Fordham

Vi gillar förstås tavlor och fotografier. Den här bilden har Baby tagit, den antika ramen är min favorit.

Oljemålningen ”Look down” har min bror Sacke målat.

Baby har tagit den här bilden, printad och monterad på canvas.

”I will be good this time”  print, Sacke.

I hallen hänger jag, Baby har fotat.

”I party alone” print, Sacke

Bilder ifrån vårat liv.

Baby har fotat ett hyreshus i Ungern.

Och en bubbla i L.A

Foto taget av Jordie Turner.

Till Baby ifrån David LaChapelle

Efter jobbet igår begav jag mig hem till Ewa Rudling,

En vargtass senare satt vi i en bil på väg till fest på ryska ambassaden.

Det var en fantastisk kväll täckt av rimfrost.

Ewa bar en snudd på antik rysk huvudbonad och en klänning ifrån 20-talet.

Jag fotograferade.

Det blev en utmaning att hitta de bilder som jag ville ha. De ändrade ljuset hela tiden i den stora lokalen och jag fick jobba med blixten och försöka plocka upp ljus ifrån olika håll.

Jag tycker i regel att det är ganska tråkigt att fota människor rakt upp och ner. Jag fotar mycket hellre deras fötter när de dansar.

Jag träffade flera fantastiska och inspirerande människor. När klockan var dags körde Etiopiens ambassadör Ewa hem och jag väntade på min prins ifrån Gröndal.

Snipp snapp snut….

Igår var en kväll av det bästa slaget. Ewa Rudling hade sin årliga julfest, några av landets främsta konstnärer, författare, musiker och massor med andra härliga människor var inbjudna.

Jag var inbjuden som fotograf.

Och som jag fotade, 500 bilder för att vara exakt.

Festen ägde rum i Ewas trapphus och lägenhet i sann fransk anda.

Vi åt buffè och drack vargtass med klös.

Det var en fest där alla gäster mer än gärna tog plats i rampljuset.

Linda var också där och läste en dikt ur sin bok Influenza.
Jag var stolt över henne:)

Maxette och Lucia kom till Sverige samtidigt för över 30 år sedan. De gick i samma klass och läste SFI (svenska för invandrare). Igår var första gången de sågs sedan dess.  Jag är så glad för de här bilderna.

Maxette (som de flesta av er säkert känner igen från Ikeas reklam), är nog den häftigaste kvinnan på jorden.

Det trummades på saker och vi sjöng tillsammans.

Finaste Ewa.

En helt fantastisk kväll.

Hanna frågade; När började du intressera dig för foto? Har du alltid haft en känsla och intresse för bild och komposition eller hade du ett breakingpoint (att du t.ex såg en riktigt bra bild)?

Jag ansåg förut, att ett ord kunde säga mer än tusen bilder.
Jag har alltid älskat dikter, metaforer, sångtexter och meningar som någon skrivit på insidan av en toadörr.

Det var inte fören i våras som jag började förälska mig i fotografering.
Och sedan dess har jag ibland fått höra att jag har ett bra bildspråk och känsla för komposition (som jag förövrigt var tvungen att fråga min pojkvän om vad det betydde).
Mitt syfte med att fota är att fånga en känsla, precis samma syfte som jag har när jag skriver.

Eftersom jag har en väldigt ”svartvit” personlighet så fungerar även fotandet som en typ av terapi.
Jag gillar att dela in min värld i bra/dåligt, rätt/fel osv.
När man fotar så kan man inte göra det.
Det finns inget facit eller mall för vad som kan anses vara en bra bild.
Allt ligger i betraktarens öga, och det är en stor utmaning för mig att acceptera det.

Här är några av de bilder som jag tagit som jag själv tycker väldigt mycket om, och varför.

Gatorna kring Mosebacke är sagolika. Bilden får mig att tänka på julkalendern och jag känner mig som 9 år igen.

Klockan är 3 på morgonen och en kvinna med en bukett rosor väntar på tåget vid Mariatorget.  Jag undrar massor, vem hon är? vem hon har fått rosorna av? Har det varit den bästa, eller kanske värsta dagen i hennes liv?
Jag tycker om bilder som ställer frågor.

En vanlig kväll på Stureplan. Mannen avvaktar en stund innan han vågar sig fram till sällskapet för att be om en cigarett och lite pengar.
Uteliv, i två bemärkelser.

Jag har en hel serie bilder av ”äpplet”, jag älskar dem allihop.  Ensamheten och skuggorna.

En dag ska jag fylla en hel vägg med bilder utav händer. Det finns nog ingenting på människokroppen som enligt mig blir så vackert på bild.

Kvinnan som väntade i baren.  Jag tog den här bilden så snabbt att jag inte ens hann kolla inställningarna på kameran, en enda bild…och den blev precis som jag ville.

På Götgatan en natt ville jag fota fönstret med alla stjärnor. Plötsligt dök det där paret upp, och gjorde min bild. Denna valdes ut som framsida till tidningen som min klass har gjort, jag ska visa er hur det blev så fort jag fått tidningen.

Jag fotar förstås gärna honom, eftersom han är det vackraste jag vet.

Jag blir lycklig av att fota porträtt.

När man lyckas fånga en människas personlighet på bild så blir det automatiskt en vacker bild.

Ibland blir allt så tydligt på en bild. Det du inte kan se i spegeln kan en bild ofta visa. Jag tycker om att föreviga det vackra i människor, och sedan ge tillbaka det till dem.

Ewa är en sån kvinna som utan att anstränga sig kan fylla ett rum med sin karisma och personlighet. Jag önskar att det fanns fler kvinnor av hennes sort i den här världen.

]]> http://www.tuvaminnalinn.se/2009/12/04/om-fotografering/feed/ 5