Vi har ätit nybakat bröd och hela lägenheten har doftat stjärnanis och kardemumma.

Vi låg på soffan och såg Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap.

Sen åkte jag faktiskt hem till en av skådespelarna, Erland Josephson, för ett fotouppdrag. Jag känner mig så himla priviligerad som har fått träffa honom. Det var speciellt.

Sen blev det saffransbullar fyllda med mandelmassa.

Jag la en algmask på Baby som han reagerade lite på :/

Jag funderade en del, över mitt möte med Erland, livet och kärleken.

Baby somnade på soffan.

Och julstjärnan kom äntligen upp.

Igår var vi på vernissage, det var Berghs första kull av fotoelever som hade sin examensutställning.  Det var stor variation på bilderna, överlag tycker jag att det var väldigt fina även om inte alla tilltalade mig så mycket.

Efteråt gick vi till Vapiano och väntade på ett bord.
Om ni är på besök i stan så gå gärna dit (om ni bor i stan har ni förmodligen redan varit), maten är bra och det är en shysst miljö att äta i om man gillar lite liv och rörelse. Och framförallt så har man råd, till och med veckan innan löning.

Baby åt en pizza och jag en kycklingsallad med massa parmesan.

Vi skrev listor på gula postit lappar med sånt som vi vill göra de närmsta 5 åren. Jag gömmer dem nog i en låda för att kunna ta fram dem 2014 och se att det inte blev alls som vi tänkt.

När pannacottan var slut gick vi på Stockholms filmfestival och såg en koreansk film som heter Searching for the elephant.  Filmen var väl producerad och innehöll en hel del starka scener, bland annat ett självmord. Efter att ha läst lite om filmen efteråt så fick jag veta att kvinnan i den scenen (Jang Ja-yeon) senare även tog sitt liv på riktigt. Man beslöt att ändå visa filmen. Och kanske är det viktigt, den lämnade en stark känsla av obehag i magen. Vilket jag personligen tycker är bra, det finns tillräckligt många filmer vars syfte är att få människor att må bra, jag föredrar de som får mig att reflektera.
Om ni har möjlighet, och inte är allt för känsliga så tycker jag att ni ska se den.

Jag såg en film i helgen som heter Sometimes in April,  jag ramlade över den vackra titeln på Lovefilm.se och beställde hem den utan att jag egentligen visste så noga vad den handlade om.  Det var en mycket hemsk film om folkmordet i Rwanda som ägde rum 1994.  Den fick mig att fundera över hur mycket hemskt det faktiskt är som hänt  under min tid här på jorden som jag inte känner till.  Självklar vet jag att det har varit och fortfarande är krig och svält i Afrika, men det som stör mig är att det känns som att jag ändå inte riktigt vet.

År 1994 gick jag i fjärdeklass, jag funderade mycket över vilken häst jag skulle rida på sommarens läger, vilken kjol jag skulle ha på mig på fredagens disco och ifall killarna i sexan hade matrast samtidigt som oss just den dagen.  År 1994 funderade jag inte alls över att hundratusentals människor dog varje dag, flickor som precis som jag gick i fjärdeklass.

Jag kan känna så här i efterhand att vi i skolan pratade mycket om historia, om Gustav Vasa och hur man gjorde eld på stenåldern. Men jag undrar lite varför vi så sällan pratade om nuet.  Även om jag nog knappast hade packat min gympapåse för att ge mig ut i vida världen för att göra en skillnad, så hade det ändå kanske kunnat göra en viss skillnad i det långa loppet. Och även om tankarna på dessa människor säkert hade fått sammsas med tankar på hästar och killarna i sexan, så hade det i alla fall varit bättre än ingen tanke alls.

Jag brinner mycket för historia och tycker att det är viktigt. Men nuet kommer ju även det att bli historia en dag, och vem ska då berätta den historien om vi som levde i den inte ens känner till den.

Inatt åt vi magnum glassar i sängen och tittade på filmen Gray gardens. Som ni vet är jag inget stort fan av amerikanska filmer men den här tyckte jag mycket om.  Den är baserad på en dokumentär film som spelades in på 70 talet (som jag nu måste se) och handlar om mor och dotter Bouvier, moster och kusin till Jackie Onassis.

Bilden ovan är ifrån orginal dokumentären.

I filmen ifrån 2009 spelar Jessica Lange och Drew Barrymore mor och dotter, jag var mycket imponerad av Drew Barrymore, kan inte minnas att jag riktigt uppskattat henne i någon film sedan E.T.

Filmen är klart värd att se och förundras över, och förmodligen är dokumentären ifrån 70 talet ännu vassare.

Igår visades filmen La Ciocira (Två kvinnor) på Sture biografen.  Jag och de andra hängivna nostagikerna var på plats.  Jag börjar känna igen de flesta vid det här laget och vi hejar så smått på varandra innan filmen börjar. La Ciocira hade premiär 1960 men utspelar sig i Italien under andra världskriget.  Sophia Loren vann en välförtjänt Oscar för sin roll som Cecira. Filmen handlar om en moders kärlek till sin dotter och är mycket gripande och vacker.  Se den, det finns få kvinnor som är så fantastiska på film som Sophia Loren tycker jag.

Sophia Loren tillsammans med sin man på premiären av La Ciocira

Idag har jag varit på bio. Få saker är väl så fint som att glida långt ner i biofotöljen och se en klassisk film ifrån 1957 filmad på New Yorks gator.  Ibland drömmer jag mig bort och önskar att min värld kunde få vara sådär svart/vit och vacker om så bara för en dag. Ibland kommer jag på mig själv med att tappa bort mig i handlingen för att där finns så mycket på duken att se.  Männen i deras kostymer och hattar och kvinnornas vackra frisyrer.  Jag kan fastna för en möbel eller ett smycke, sucka tyst för mig själv och känna sånt välbehag över att få fly in i filmens värld.

Få är så vackra som Barbara Nichols…

Skapad av TuvaMinnaLinn 10 apr, 2009 23:05

Idag var jag på bio. Såg den klassiska filmen La Belle et la Bete, original versionen utav skönheten och odjuret. Filmen är producerad i Frankrike 1947 under nazisternas ockupation av Paris, detta har gjort att nästan hela filmen är inspelad i atelje. På den tiden så var det även ranson på maten och man fick bara kuponger för 150g kött i veckan, under en hel arbetsdag hade skådespelarna ibland bara en bit bröd att äta.

Oavsett dessa omständigheter så tycker jag att detta är en fantastiskt fin film. Man man bör nog uppskatta gammal film för att gå och se den. Jag älskar knastret ifrån inspelningen på den svartvita duken, skådespelarnas smått överdrivna och graciösa rörelser, kostymerna och det vackra dialogerna. Film var definitivt annorlunda förr, mer som teater. De vackra kvinnorna svimmar ofta, och när en kvinna som Belle gråter förvandlas hennes tårar till diamanter…

Skapad av TuvaMinnaLinn 31 mar, 2009 20:58

Vill berätta om en film jag såg i förra veckan. Jag ser inte så mycket film ifrån USA, mest blir det franska och spanska. Det finns många anledningar till varför det blivit så. Jag vill att en film ska beröra och gärna lämna frågor efter sig, jag vill att den ska vara vacker att titta på och kännas äkta. Jag är inte intresserad av att titta på skådisar som spelar samma roll för femte gången bara med en ny frisyr. Aldrig har jag tyckt att det varit speciellt spännande med filmer som alltid slutar lyckligt, (gärna i ett rum fyllt av folk där först en person börjar klappa händerna..och sedan klappar alla). Min mamma började introducera franska och gamla klassiska filmer för mig och mina syskon ganska tidigt. När andra familjer klumpade ihop sig i soffan framför ”Hitta Nemo” så poppade mamma popcorn och tyckte att vi verkligen borde se ”Ben Hur”. När min mamma gillar en film så kan hon se den precis hur många gånger som hellst, bara för att hon vill visa den för alla som hon tycker om. Och var gång så gråter hon som om de vore den första.

”Azul oscuro casi negro” (mörk blå nästan svart) var ingen film jag grät till men den ställde många viktiga frågor, kanske främst kring familjen och hur långt man är beredd att gå för de som står en närmast. Den var vackert filmad i relativt få miljöer i en storstad. Filmen går under kategorin drama, men som i de flesta spanska filmer är dramatiken blandad med skratt. Jorge jobbar som portvakt i huset där han och hans pappa bor. Då hans pappa är gravt dement sköter Jorge om honom i hemmet samtidigt som han slutfört sina studier och nu försöker hitta ett bättre jobb. En dag vill hans bror som sitter i fängelset träffa honom för att be om en viktig tjänst.