Ser mitt hår ungefär likadant ut som det alltid gör trotts två timmar hos frisören.

Jag hamnar i en städpsykos och lyssnar på Velvet underground medan jag sliter av sängkläder, tvättar, diskar och damsuger.

Sen dyker jag långt ner i Häagen Dazs Mango & Apricot.

Och tittar på Russ Meyers  ”Faster pussycat kill, kill” ifrån 1965.

Igår var vi trötta och det var alldeles för kallt för annat än..

bostadsbilagan…

filt…

…och oststänger ifrån bageriet.

Sen såg vi filmen Precious, som jag varmt rekommenderar er alla att se. En mycket viktig och hemsk historia.  Skådespelar insatserna var fantastiska! Se den om ni har möjlighet.

I förra veckan fick jag en juicemaskin av Baby.  Ifall jag skulle varit en av deltagarna i Robinson, så skulle juicemaskinen varit min personliga sak. I love it.

Jag har tyckt om att äta rå mat ganska så länge, och juicemaskinen gör det hela så mycket enklare. Man kan smocka ner de flesta frukter och grönsaker i den, utan att ens skala dem.

Efter frukosten tog jag en promenad till Hornstull.

Jag och Eva såg Sound of music på Rio biografen.

Vi sjöng lite med hesa whiskeyröster och höll oss för skratt.

Tänk om hela världen var lite, lite mer som en musikal ifrån 60-talet.

Hemma lagade jag pasta med extra parmesan.

En spektakulär söndag med andra ord!

Vi har ätit nybakat bröd och hela lägenheten har doftat stjärnanis och kardemumma.

Vi låg på soffan och såg Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap.

Sen åkte jag faktiskt hem till en av skådespelarna, Erland Josephson, för ett fotouppdrag. Jag känner mig så himla priviligerad som har fått träffa honom. Det var speciellt.

Sen blev det saffransbullar fyllda med mandelmassa.

Jag la en algmask på Baby som han reagerade lite på :/

Jag funderade en del, över mitt möte med Erland, livet och kärleken.

Baby somnade på soffan.

Och julstjärnan kom äntligen upp.

Igår var vi på vernissage, det var Berghs första kull av fotoelever som hade sin examensutställning.  Det var stor variation på bilderna, överlag tycker jag att det var väldigt fina även om inte alla tilltalade mig så mycket.

Efteråt gick vi till Vapiano och väntade på ett bord.
Om ni är på besök i stan så gå gärna dit (om ni bor i stan har ni förmodligen redan varit), maten är bra och det är en shysst miljö att äta i om man gillar lite liv och rörelse. Och framförallt så har man råd, till och med veckan innan löning.

Baby åt en pizza och jag en kycklingsallad med massa parmesan.

Vi skrev listor på gula postit lappar med sånt som vi vill göra de närmsta 5 åren. Jag gömmer dem nog i en låda för att kunna ta fram dem 2014 och se att det inte blev alls som vi tänkt.

När pannacottan var slut gick vi på Stockholms filmfestival och såg en koreansk film som heter Searching for the elephant.  Filmen var väl producerad och innehöll en hel del starka scener, bland annat ett självmord. Efter att ha läst lite om filmen efteråt så fick jag veta att kvinnan i den scenen (Jang Ja-yeon) senare även tog sitt liv på riktigt. Man beslöt att ändå visa filmen. Och kanske är det viktigt, den lämnade en stark känsla av obehag i magen. Vilket jag personligen tycker är bra, det finns tillräckligt många filmer vars syfte är att få människor att må bra, jag föredrar de som får mig att reflektera.
Om ni har möjlighet, och inte är allt för känsliga så tycker jag att ni ska se den.

År 1994 gick jag i fjärdeklass, jag funderade mycket över vilken häst jag skulle rida på sommarens läger, vilken kjol jag skulle ha på mig på fredagens disco och ifall killarna i sexan hade matrast samtidigt som oss just den dagen.  År 1994 funderade jag inte alls över att hundratusentals människor dog varje dag, flickor som precis som jag gick i fjärdeklass.

Jag kan känna så här i efterhand att vi i skolan pratade mycket om historia, om Gustav Vasa och hur man gjorde eld på stenåldern. Men jag undrar lite varför vi så sällan pratade om nuet.  Även om jag nog knappast hade packat min gympapåse för att ge mig ut i vida världen för att göra en skillnad, så hade det ändå kanske kunnat göra en viss skillnad i det långa loppet. Och även om tankarna på dessa människor säkert hade fått sammsas med tankar på hästar och killarna i sexan, så hade det i alla fall varit bättre än ingen tanke alls.

Jag brinner mycket för historia och tycker att det är viktigt. Men nuet kommer ju även det att bli historia en dag, och vem ska då berätta den historien om vi som levde i den inte ens känner till den.

Inatt åt vi magnum glassar i sängen och tittade på filmen Gray gardens. Som ni vet är jag inget stort fan av amerikanska filmer men den här tyckte jag mycket om.  Den är baserad på en dokumentär film som spelades in på 70 talet (som jag nu måste se) och handlar om mor och dotter Bouvier, moster och kusin till Jackie Onassis.

Bilden ovan är ifrån orginal dokumentären.

I filmen ifrån 2009 spelar Jessica Lange och Drew Barrymore mor och dotter, jag var mycket imponerad av Drew Barrymore, kan inte minnas att jag riktigt uppskattat henne i någon film sedan E.T.

Filmen är klart värd att se och förundras över, och förmodligen är dokumentären ifrån 70 talet ännu vassare.

Sophia Loren tillsammans med sin man på premiären av La Ciocira

Få är så vackra som Barbara Nichols…

Idag var jag på bio. Såg den klassiska filmen La Belle et la Bete, original versionen utav skönheten och odjuret. Filmen är producerad i Frankrike 1947 under nazisternas ockupation av Paris, detta har gjort att nästan hela filmen är inspelad i atelje. På den tiden så var det även ranson på maten och man fick bara kuponger för 150g kött i veckan, under en hel arbetsdag hade skådespelarna ibland bara en bit bröd att äta.

Oavsett dessa omständigheter så tycker jag att detta är en fantastiskt fin film. Man man bör nog uppskatta gammal film för att gå och se den. Jag älskar knastret ifrån inspelningen på den svartvita duken, skådespelarnas smått överdrivna och graciösa rörelser, kostymerna och det vackra dialogerna. Film var definitivt annorlunda förr, mer som teater. De vackra kvinnorna svimmar ofta, och när en kvinna som Belle gråter förvandlas hennes tårar till diamanter…