I onsdags kväll såg vi  filmen Blue Valentine, ett romantiskt drama som gjorde lite ont i hjärtat. Ni vet en sådan film som får en att tänka ”shit, vi ska aldrig mer bråka och jag ska berätta hur mycket jag älskar dig tusen gånger mer”.
Det är viktigt att ibland bli påmind om hur bräcklig kärleken faktiskt är. Att något som börjat så bra, faktiskt kan sluta illa.

Filmen hamnar inte på min topp lista (den som jag håller på och presenterar här på bloggen), men jag tycker helt klart att den är värd att se.

On Wednesday night we saw the film Blue Valentine, a romantic drama that really hurt. Truly a film that makes you think ”shit, we should never fight and I should tell you how much I love you a thousand times more”.

Jag tror att det var tidpunkten som gjorde att filmen Closer blev så viktig för mig. Jag tvivlade mycket på den tiden och hade svårt att inte förälska mig i flera män samtidigt. Jag behövde bekräftelse, vilket jag också fick.
Men den typen av bekräftelse hjälper föga mycket när man är bottenlös. Som kvinna ska man helst inte prata om otrohet öppet, män kan göra det. Men som kvinna ska du helst bara skämmas.
Det gör inte jag.  Jag har inga problem med att säga att jag var allt annat än en ”fin flicka” när jag var ung. Jag tycker att kvinnor ska ha precis samma rätt som män att lära av sina misstag, experimentera med sin sexualitet och sedan även kunna få stå för det. Ni vet att när man frågar män och kvinnor om antal partners de haft så ljuger bägge. Kvinnorna räknar bort och männen plusar på statistiken lite. Vilken lögn är egentligen värst?
Jag tänker bestämt inte vara med och återskapa den norm som säger att kvinnor bör ha färre sexpartners än män.
Så nästa gång du ljuger om hur många du haft, om det så är för barnmorskan, i en enkät eller för den nya killen du träffat så tycker att du ska fråga dig själv vad det innebär i ett större sammanhang.
Och för vems skull du egentligen gör det?

Med åren, erfarenheten (den svidande erfarenheten), åldern, lugnet och insikten så lyckades jag skapa mig själv en botten. Idag kan jag bekräfta mig själv, även om jag fortfarande är en väldigt bräcklig människa.  Stark, men bräcklig.
Jag vet faktiskt inte vem jag hade varit idag om det inte var för mina misstag.

Det är ett väldigt vackert manus till filmen Closer. Jag tänker ofta på scenen där pojkvännens affär kommer fram och han säger att ” it just happend”, precis sådär som människor överallt säger varje dag.
Hon svarar, ” There´s always this moment when you choose, am I gonna give in to this or not”

Jag minns hur den scenen skakade om mig, då för många år sedan.
Det här är en viktig film om kärlek och ångest tycker jag. Om hur svårt det självklara kan vara. Både för män och kvinnor.

The movie Closer was really important to me when I first saw it years ago.

”Otto and Ana are kids when they meet each other. Their names are palindromes. They meet by chance, people are related by chance. A story of circular lives, with circular names, and a circular place (Círculo polar) where the day never ends in the midnight sun. There are things that never end, and Love is one of them”.

Fina Fröken Lila frågade om inte jag kunde berätta lite om filmer jag tycker om, sådana som betytt mycket eller berört. Visst ska jag göra det. En i taget.

Jag tror att det är olika saker jag faller för hos en film, ibland är det manus, ibland skådespeleri, andra gånger är det sättet man filmat…vinklar och annorlunda klippning. Det är aldrig bara storyn, om de andra bitarna är bra så blir storyn mindre viktig tycker jag.
Men jag tenderar ändå att tycka mest om de som berättar om livet, oftast bara som det är. Sårbart, vackert, smärtsamt och underbart.
Los amantes del Circulo Polar från 1998 har just allt det där jag önskar i en och samma film. Den trollbinder mig.

I’m going to do some posts about movies that are special to me, first out is Lovers of the arctic circle from 1998.

Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen Paris Texas, det är absolut en av mina favoriter. Vackraste Nastassja Kinski spelar en av huvudrollerna, Jane, som övergett sin son. Och när hon i slutscenen säger, ” I didnt want to use him to fill out my own emtiness” så gråter jag en flod varje gång.

I love the movie Paris Texas.

I torsdags hade Linda och jag äran att gå på förhandsvisningen av Woddy Allens nya film You will meet a tall dark stranger. Jag älskar, älskar, älskar allt som Woddy Allen gör.

Och även denna film var strålande. Jag älskar hur han bygger upp små vardags historier där tyngden alltid ligger på fantastiskt skådespeleri snarare en själva storyn.

Efter filmen svängde vi in på East och mötte upp en vän till Linda som var hemma på besök ifrån N.Y. Det blev en sån där trevlig kväll som bara tre kvinnor kan ha i en bar, när ett glas blir till fem glas. När det blev dax att åka hem upptäckte jag att klockan hunnit bli så mycket att tågen slutat gå.

På fredag kväll begav vi oss till El Clasico för att äta vad som just nu är stans bästa tapas.

Ser ni mitt orangea hår? Titta noga, för om två timmar sitter jag i frisörstolen igen och sedan är det förhoppningsvis ett minne blått.

Baby var all about black.

Ålands bästa, Zandra och Kristoffer var också med.

Det var en fin kväll.

Och på Götgatan var vintern ännu långt borta.

Ser mitt hår ungefär likadant ut som det alltid gör trotts två timmar hos frisören.

Jag hamnar i en städpsykos och lyssnar på Velvet underground medan jag sliter av sängkläder, tvättar, diskar och damsuger.

Sen dyker jag långt ner i Häagen Dazs Mango & Apricot.

Och tittar på Russ Meyers  ”Faster pussycat kill, kill” ifrån 1965.

Igår var vi trötta och det var alldeles för kallt för annat än..

bostadsbilagan…

filt…

…och oststänger ifrån bageriet.

Sen såg vi filmen Precious, som jag varmt rekommenderar er alla att se. En mycket viktig och hemsk historia.  Skådespelar insatserna var fantastiska! Se den om ni har möjlighet.

I förra veckan fick jag en juicemaskin av Baby.  Ifall jag skulle varit en av deltagarna i Robinson, så skulle juicemaskinen varit min personliga sak. I love it.

Jag har tyckt om att äta rå mat ganska så länge, och juicemaskinen gör det hela så mycket enklare. Man kan smocka ner de flesta frukter och grönsaker i den, utan att ens skala dem.

Efter frukosten tog jag en promenad till Hornstull.

Jag och Eva såg Sound of music på Rio biografen.

Vi sjöng lite med hesa whiskeyröster och höll oss för skratt.

Tänk om hela världen var lite, lite mer som en musikal ifrån 60-talet.

Hemma lagade jag pasta med extra parmesan.

En spektakulär söndag med andra ord!