Tänkte att jag dagen till ära skulle visa er några av de smycken jag har i min ägo som betyder mycket för mig.

Några av dem bor i den här lilla slitna aftonväskan, den ser ut att vara väldigt gammal men jag skulle tippa att den är från 60-talet kanske. Det sitter en liten liten lapp i med broderad text ”made in France”. Hittar man lappar, logor eller tvättråd i kläder så är det förresten en liten hint om att plagget nog inte är äldre en 50-talet, då det var ovanligt med sådana innan dess.

I min fina bruna med ack så slitna beauty box ligger det också smycken och bijouterier.

Dessa har jag fått av Baby, den tunna ringen med blå glas sten kommer från New York. Broschen är från 40-talet och inköpt i en atikaffär, jag fick den när jag fyllde 26. Örhängena är köpta i kanske världens finaste vintagebutik i Barcelona.

Från min mormor har jag ett halsband med äkta pärlor och dessa vackra broscher.

Två camé brocher till och med. Jag brukar ha dem på min jeansjacka på sommaren. Mormor skulle nog svimma om hon såg det, mest för att hon är väldigt stikt med hur man bör matcha sina smycken. Själv tycker jag att fantasi slår strikt på käften.

Det tunga Dior halsbandet från 60-talet är jag förstås mäkta stolt över. Jag köpte det av en kvinna på en loppis till ett väldigt bra pris, Baby prutade förstås lite extra helt fri från skam.

De här örhängena gillar jag mycket, men har nog faktiskt bara använt dem en gång. De är så mastiga att man nog helst bara vill ha något svart på sig. Och det har jag ju så sällan.

Det här fina armbandet har jag också köpt på en loppis. En kvinna stod och fingrade på det länge och jag cirkulerade som en hök runt henne och grabbade det så fort hon släppte det. ”Vad skönt, jag vill mycket hellre att du ska ha det” sa tjejen som sålde det och berättade att det varit hennes mormors. Det är väldigt gammalt och jag är så rädd om det att jag knappt vågar använda det tyvärr.

Dessa köpte jag på nätauktion och blev väldigt förvånad över hur stora de faktiskt var när jag fick hem dem. Helt fantastiska, men tyvärr har de ena gått sönder och jag har inte kommit mig för att laga det än.

Dessa gillar jag mest för att det är så för mycket på något vis, också gigantiska.

Färgglada clips från 60-talet som är fina. De orangea är tyvärr väldigt tunga annars skulle jag använda dem jämt.

Ringen har jag gett till mig själv, mest tycker jag om den för att jag hittade den på Rose Bowl i Pasadena, min kanske bästa plats på jorden.

Här kommer äntligen min Vintage och Second hand guide för Stockholm. Jag tipsar om de butiker jag främst tycker att man bör besöka, så tyvärr får inte varenda en plats just på denna lista.

Vi börjar på Södermalm!

Stockholm Stadsmission har nio butiker runt om i stan, min favorit ligger på Skånegatan 75 precis intill Nytorget. Butiken har alltid mycket vintage och fylls på löpande. Ett annat stort plus är att de har öppet till 18:30 på vardagar så på den tiden då jag jobbade till 17 hann jag alltid dit en sväng ändå:)

Det var i denna butik jag hittad min första Ossie Clark klänning och blev så lycklig att tårarna rann.

Lisa Larsson second hand ligger precis runt hörnet på Bondegatan 48, Lisa säljer främst vintage men även en hel del design och modeplagg. Här kan du hitta riktigt fina plagg från 40 och 50-talet, priserna varierar och Lisa har väldigt mycket kunskap som är intressant att ta del av så var inte rädd att fråga. Butiken är oftast ganska full så jag brukar därför försöka komma precis vid öppning då det är relativt lugnt, om man har tur.

Beyond Retro på Åsögatan 144 var mitt lilla mecca under en period då jag bodde bara två portar ifrån deras. Här har jag under åren hittat några av mina favorit plagg, som t ex den blå välskräddade klänningen ovan. Butiken har dessutom öppet alla dagar i veckan, hurra!

Emmaus vintage ligger på Peter Myndesbacke 8, precis vägg i vägg med deras stora second hand butik. Butiken har mycket fint och alltid bra priser, även ett bra utbud av herr vintage.
Här köpte jag min brudklänning för ynka 200kr. Kaftanen som jag bar över kommer från Stadsmissionen vid Nytorget och kostade 90kr. Jag tycker att jag var snyggast i hela Hollywood den kvällen faktiskt.

Modern Retro på Wollmar Yxkullsgata 10 har knökfullt med vintage på 200kvm, mycket av plaggen kommer från övriga Europa och jag får lite den där London eller Paris känslan varje gång jag går dit. Här finns även ett stort utbud av skinnjackor.

Humana Second hand på Timmermansgatan 23 är också lite av en favorit. Här går att göra riktigt fina fynd för en hundralapp eller två om man önskar. De har även så himla trevlig personal tycker jag.

Uppåt väggarna second hand på Rosenlundsgatan 1 blir bättre och bättre för varje besök tycker jag. De har massor med Retro prylar och vintage plagg som ser mer eller mindre orörda ut. Samt en hel disk full med vackra bijouterier! Här har jag bland annat köpt den makalösa Jean Varon klänningen och 40-tals stolen som jag idag har som nattduksbord.

Judits second hand på Hornsgatan 75 säljer mestadels second hand men även en del vintage. Butiken är väldigt fin och ständigt uppdaterad med nya saker. Perfekt butik för den som är på jakt efter design second hand. Jag har te x fått ett par himla fina Vivienne Westwood sandaler av Baby därifrån en jul då jag varit extra snäll.

Myrorna på Hornsgatan 96 ligger tvärs över gatan och är alltid värt ett besök.

Beyond Retro på Brännkyrkagatan 82 är min personliga favorit av deras butiker. Egentligen bara av den anledningen att jag hittat mest fint här.

Den här läckra 80-tals Escada klänningen bland annat…

Rost på Hornsgatan 112 drivs av ett mycket trevligt och passionerat par. Väl värt ett besök! Har man tur hittar man 70-tals jackor som är to die for där, det har i alla fall hänt mig.

Nu åker vi vidare till Kungsholmen…

59 vintage store på Hantverkargatan 59 är en gammal gedigen pärla med väl handplockad vintage. Perfekt för speciella tillfällen, bröllop och liknande.

Myrorna vid Fridhemsplan (Fleminggatan 89) har nästan alltid något fint och jag har sällan gått tomhänt därifrån. På vardagar har de även öppet till 19. Efter mycket letande hittade jag tillslut den perfekta slokhatten här.

Om man knallar över St Eriksbron över till Vasastan så hittar man nästa Myrorna på Tomtebogatan 5.

Zak Second hand ligger på Upplandsgatan 45 granne med Old touch där jag nyligen hittade de här fina rotting korgarna. På Zak hittar du fina broderade 70-tals tunikor och på Old touch cocktailklänningar, smycken och spets.

När det gäller utanför tullarna så är Myrorna väldigt bra både i Ropsten, Sundbyberg och Jakobsberg. Jag tycker ofta att man hittar en hel del fint om man tar sig tid att åka ut lite, antagligen för att inte alla gör det. Vår fina Chesterfield fåtölj kommer från Myrorna i Ropsten.

Vad gäller loppisar så har jag faktiskt inga super bra tips i Stockholm, jag gillar Sätra loppis och brukar passa på när de har Mega loppis i Solna hallen (Dior hlsbandet ovan har jag köpt just där). Men överlag så tycker jag att det är väldigt långt mellan guldkornen på loppisar i Stockholm. Butikerna har enligt mig ett mycket bättre utbud,och de flesta som bor i Stockholmsområdet lämnar nog sina grejjer där snarare än säljer på loppis.

Vill man loppisfynda så ska man nog ta sig ut i landet, vad jag hört så är Dalarna ett riktigt mecca. Själv ser jag nu fram emot att få utforska Skåne och södra Småland.

På Vintagekartan kan man söka och läsa recensioner över fler butiker! Gör det om ni är nyfikna.

Och om ni har någon butik eller loppis som ni vill slå ett slag för så gör det gärna i kommentarsfältet!

Here´s a list over my favorite vintage stores in Stockholm.

Såhär såg det ut i förra veckan när jag försökte bestämma mig för vad jag skulle ha på mig på vår bröllopsdag. Det blev tillslut den här 80-talaren från Yves Saint Laurent, den känns lite grann som en morgonrock när man har den på sig och så är den himla snyggt draperad framtill som ni ser.
Från början hade den ett par  axelvaddar också, men de fick ryka.

I wore this 80s YSL dress to our anniversary dinner last friday.

Ibland frågar folk (inte ni förstås, men andra folk) hur jag orkar gå så mycket i butiker, gräva runt på loppisar och spendera timmar framför olika nätbutiker och auktionssiter.
På bilden ovan ser ni en av många anledningar, ett halsband från 60-talet signerat Christian Dior.
Det är precis sådär tungt och magiskt att bara hålla i som det ser ut på bilden.

Jag köpte det av en kvinna som haft det sedan 60-talet, 150 kr sa hon. Då säger vi 120 sa Baby ,och jag ville sjunka genom golvet.

Han gör alltid så. Det är sport.

Halsbandet är kanske det finaste i bijouterieväg som jag äger.

Bought this lovely 60s Dior necklace at a fleamarket a few months back.  I love it so much.

Jag äger en tung sammetsklänning med guld paljetter signerad Jean Varon. Den är från 70-talet och i perfekt skick.
Jag hittade den på Uppåt väggarna Second hand på Södermalm och hostade upp en slant, den var absolut inte dyr för att vara en Varon men den var heller inte nästan gratis.

Jag provade den aldrig eftersom jag visste att jag ville ha den oavsett om den skulle passa eller inte.
Som en bonus så satt den som en smäck!

Nu hänger den mest och är vacker och beundrad i väntan på att jag ska bli bjuden på någon glamorös tillställning eller gala.
Detta är absolut ett av mina finaste plagg och jag kommer att vårda den ömt och låta den gå i arv en vacker dag.

This is my vintage velvet Jean Varon dress from the 70s.

För ett par månader sedan hittade jag en svart catsuit med spettsdetaljer, den var väldigt illa tilltagen. Alla sömmar skulle behöva sys om och det var två hål framtill som jag kände mig osäker på fall de skulle gå att laga ens lite snyggt. Dessutom skulle den nog vara sneppet liten för mig. Men, då jag undersökte den närmare hittade jag en lapp inuti med signaturen Jean Varon.
jag fick ett sånt där lyckorus som börjar i magen och sprider sig ut i hela kroppen.

Jag ägde ingen Jean Varon sedan tidigare. Nu äger jag en catsuit med tre hål som är en storlek för liten. Men det spelar ingen roll för mig.  Det är en dyrbar bit modehistoria, designad av en man vars kreativitet och känsla jag beundrar.
Ett par månader senare var lyckan gjord när jag hittade ytterligare ett plagg, denna gång en klänning som var i perfekt skick.

Idag tänkte jag berätta lite om John Bates, mannen bakom Jean Varon. Man brukar tala om John Bates som en av de största, mest bortglömda talanger. Jag tycker det är så tråkigt och vill verkligen slå ett slag för hans design och det inflytande han haft på många av de stora designers vi ser idag.
Han var konstnärligt lagd och hade provat de flesta olika konstformer innan han började att sy. Och faktum är att Bates är en av få desingers som jag verkligen beundrar som faktiskt fortfarande lever, dock har han idag återgått till att måla.

Bates arbetade som lärling i slutet på 50-talet, men är annars en helt självlärd. Han valde att kalla sitt märke Jean Varon då det var Frankrike som gällde på den tiden i fall man ens ville vara med och prata om mode. Det var ju inte fören en bit in på 60-talet som London blev industrins epi-center. En häftig sak med Jean Varon som label är att så vitt man vet så är det John Bates själv som har desingnat allt som bär namnet. Vilket är väldigt ovanligt, och i alla fall för mig gör att hans design känns extra värdefull.

Som jag nämnde tidigare så var han en banbrytare på sin tid och det är exempelvis många som än idag hävdar att det var han som designade den första mini kjolen, ett plagg som vi ju annars förknippar rakt av med Mary Quant.

Denna klänning kallas Kasbah och var lite av ett signatur plagg med den öppna midjan. Idag kanske inte detta känns särskilt revolutionerande. Men denna bild är tagen för Vogue 1965, så om man sätter det lite i perspektiv och jämför med den typ av mode som varit under hela 50-talet (och tidigare)så bjöd denna klänning på något väldigt nytt.
Modellen är den ökanda Jean Shrimpton som Bates ofta använde vid sina plåtningar.

Även denna bild, Jean Shrimpton  i Jean Varon mini dress för Vogue.

Bates designade även kläderna som Diana Rigg bar i sin roll som Emma Peel i tv-serien The Avengers.

Tack vare sin kläder har Emma Peel blivit en stilikon som lever än idag. Kanske mest känd för sina catsuits i läder och PVC.

Bates experimenterade mycket med olika typer av material, redan 1962 började han med PVC. På bilden ovan se ni Twiggy i en PVC mini klänning fotade för Vogue 1966.

Höst/vinter 1967 modellar Twiggy en cape och ett par mini shorts från Jean Varon. Shortsen var tänkta som ett alternativ till minikjolen. Jag antar att det är dessa vi idag kalla för ”city shorts”.

Twiggy i en gul sammets klänning från Jean Varon, för Vogue 1967.

Även denna gula goding är från Jean Varons sommar kollektion från 1967.

Om ni behåller dessa bilder lite i bakhuvudet så ska ni se att ni kommer att stöta på väldigt mycket mode idag som har sina rötter rakt ner i John Bates design.

A little tribute to designer John Bates who’s the man behind label Jean Varon.

Ni vet ju hur mycket jag älskar Ossie Clark och att jag samlar på hans deign, eller samlar och samlar jag har i och för sig bara en klänning, men det är inte precis som att samla på dalahästar eller frimärken.
Jo jag samlar, för att samla innebär ju inte att man måste ha mängder utav någonting utan snarare att man vill ha det mer än något annat kanske.

I alla fall så beslutade sig fina Joanna sig för att sälja sin Ossie och jag är så himla glad att jag fick köpa den.
Igår träffades vi och åt lunch, Joanna var precis så trevlig och rar som man får känslan av när man läser hennes blogg.
”Om kläder som är vackra” var en av de första bloggar jag föll för och jag har läst den mer eller mindre regelbundet i närmare två år.
Det är häftigt att träffa någon sådär. Lite som att man läst boken och sen får se filmen.
Fast ändå inte, för oftast blir man besviken när man ser en film efter att ha läst boken. Att träffa någon vars blogg man följt är annorlunda, kanske mer som att den blir rörlig, mer färgad och får en dialekt.

Fint är det i alla fall!

Och nu är jag alltså ägarinna av inte mindre än två Ossie Clark klännngar, en ganska gedigen samling om jag själv får säga.

PS, När jag skriver detta så inser jag förstås hur himla illa det är att jag inte visat er den andra klänningen än…för att vara en vintage blogg är jag verkligen fasansfullt dålig på att visa min finaste vintage.
Och dessutom har jag ju lovat att visa mina tio bästa plagg.
Vad tror ni om en renodlad vintage-vecka nästa vecka?
Vissa plagg kanske blir äldre bilder och andra kanske sämre bilder…men bilder, det blir det.

En guide över Stockholm bästa butiker har jag också lovat att sätta ihop!
Och om ni har ni önskemål på inlägg som har med vintage att göra så fyll gärna på!

I´m so so happy that blogger Joanna decided I could buy her Ossie Clark dress.

Lotta skrev och frågade,

Vad roligt att få ta del av dina N.Y.C-loppistips! Jag har länge varit på väg till N.Y.C och hoppas att jag en dag tar mig dit. Det som alltid slår mig då jag läser om N.Y.C-loppisar på bloggar är att det sällan nämns priser. Jag har nämligen fått för mig att loppis-priserna är väldigt höga därborta! Jag kallar dessa för ”Lisa Larsson”-priser. (Måste poängtera att jag älskar Lisa Larssons butik på Söder men tycker ibland att priserna är lite väl saltade).Jag förstår naturligtvis att t ex ett Pucci-plagg betingar ett högt pris men jag har hört att även rätt slitna, anonyma plagg är saftigt prissatta. Vore därför himla spännande att höra vad du anser om loppispriserna? Och har du någon strategi hur du ska förhålla dig till pris och utbud när du kommer dit? Tänker du ut specifika plagg/märken du är på jakt efter eller köper du på känsla? Den där turkosa klänningen du köpte var för övrigt underbart fin!

Tack för en välskriven, angelägen och inspirerande blogg förresten!

Generellt så nämner jag nog sällan priser här på bloggen, kanske för att jag på många sätt tycker det är rätt ointressant. Jag är inte någon renodlad ”fyndare”, även om jag självklart ofta gör väldigt bra fynd. Att jag handlar mycket vintage, både lokalt och över nätet är ingenting jag mörkar med. Och priserna varierar stort, vill jag ha ett plagg av någon anledning så är jag villig att betala.
Efter ganska många år i den här ”branchen” så tycker jag att jag har bra koll på vad man kan anse att ett plagg har för värde, även om det värdet på många sätt är ganska subjektivt.

Jag letar alltid efter vissa specifika märken, men även efter specifika plagg från olika eror. I perioder kan jag bli besatt av ett speciellt material, en modell eller ett mönster och då tittar jag särskilt efter det.
Just nu är jag exempelvis lite extra förälskad i virkade plagg och plagg med broderier. Och rutiga skjortor! Bara sådär blev jag helt såld på att använda skjorta. Och kanske är det just det som gör att jag tycker så mycket om kläder och vintage, det är som att jag hela tiden upptäcker någonting nytt.

När jag reser så letar jag efter sådant som jag vet att jag kommer att ha svårt att hitta i Sverige, och under tiden så stöter jag självklart på en hel del annat.
Personligen upplevde jag ingen större skillnad på priserna i USA och i Sverige. Jag betalade ca 400kr för den aqua blå chiffiong klänningen om jag minns rätt, och då prutade jag nog lite också. Kanske ett relativt högt pris för att vara på en loppis, men jag tycker absolut att klänningen är värd det och lite till.

Jag tycker att det är viktigt att skilja på vintage, retro och second hand. Många anser reflexmässigt att plagg ska kosta mindre för att de tidigare varit använt av någon annan. Jag tillhör inte dem, jag tittar på kvalitet och letar efter det som är unikt.
För mig är det jätte främmande att t ex lägga 3000 kr på en klänning från Acne, eller ens 500kr på en klänning från H&M.
Men jag kan lägga 1500kr på ett plagg som är rätt slitet, kanske till och med håligt och med någon fläck.
Det där är ju en värderingsfråga. Jag samlar på vintage, så alla plagg jag köper är inte direkt för att jag tänker använda dem.

Dock kan jag bli rätt sur när jag hör folk muttra inne på Myrorna över att det är ”höga priser”. Vill man inte lägga 200kr på ett plagg är det nog läge att fråga sig själv om man vill ha det överhuvudtaget känner jag.

Däremot är det trist att priserna på second hand går upp i takt med att efterfrågan på vintage ökar. Detta pågrund av att det faktiskt finns många människor i samhället som har ett behov av att handla kläder i andrahand  för att pengarna inte räcker till mer.
Om jag vore chef på Myrorna eller Stadsmissionen så skulle jag öppna två rena vintage butiker med vintage priser, och sedan sälja second hand i de andra butikerna till lägre pris.
Vintage priserna på Myrorna och Stadsmissionen är fortfarande väldigt låga, även om de ökat något.
Tycker man något annat så anser jag att det handlar om okunskap.  Sedan händer det självklart att även jag hajjar till över en prismärkning ibland, men det händer väl överallt. Jag svimmar ju nästan när jag går med Baby och tittar på kläder till honom i en del butiker.

Varför skulle inte en välsydd unik klänning från 60-talet få kosta 500kr när en massproducerad H&M klänning sydd i Bangladesh får göra det?  För mig känns det senare mycket mindre rimligt. Speciellt med tanke på hur vinsten fördelas.

I butiker som exempelvis Lisa Larsson  och Judits second hand säljs kläder på kommission, vilket betyder att både den som säljer plagget till butiken och själva butiken ska göra vinst. Vilket säger sig självt skapa lite högre priser än butiker dit kläderna skänks. Det man betalar för här är urvalet och tiden man kanske tjänar på att slippa ränna runt i massor med butiker själv för att hitta guldkorn. Men självklart kommer man även i butiker som dessa reagera på en del prismärkningar, och butikerna tar det pris som de vet att de kan ta beroende på hur marknadens efterfrågan ser ut. Dock anser jag att du fortfarande får mycket mer för pengarna hos Lisa Larsson än någon annan större butikskedja.
Sen tycker jag inte att det är fel att fråga! Just Lisa är väldigt duktig på vintage och har nog inga som helst problem med att motivera varför ett plagg har fått just det pris det fått.
Detta är ju ett sätt att lära sig och kanske upptäcka detaljer som man inte tidigare sätt eller känt till.

Men att avgöra värdet på vintage är inte helt lätt och åsikterna går väldigt mycket isär.
Många menar att begreppet blivit infekterat och används alldeles för frikostigt, vilket jag till viss del håller med om. Men jag tror också att detta har mycket att göra med vilken ålder man själv är i. Väldigt många vintage orakel hävdar exempelvis att inga plagg tillverkade senare än 1970 bör få kallas vintage utan snarare retro.
Jag tycker kanske att det är mindre viktigt. Men jag tycker inte att man ska säga att ett plagg automatiskt är vintage bara för att det är gammalt, och det är det nog få som sysslar med vintage som tycker.
Vintage är för mig en benämning på något som har ett visst värde,  sen tycker jag att anledningarna till detta värde kan variera. Det kan röra sig om en viss design, en speciell designer men likasåväl ett mönster eller en stil som verkligen talar för den era som plagget representerar.

Att ha ett genuint intresse för vintage är inte detsamma som att tycka om att fynda. Intresset för kläderna kommer först, själva fyndandet är bara grädden på moset och en extra drivkraft.

Jag tycker att det viktigaste är att man går till sig själv och ifrågasätter sitt sätt att konsumera ibland. Personligen så skulle jag fortsätta att bära vintage även om priserna femdubblades, dock skulle jag inte ha råd att handla lika mycket. Just för att jag älskar den typen av plagg, precis som någon annan kanske sparar i månader för att ha råd med en designer väska.
Det viktiga är att man lägger någon sorts värde i det man väljer (vad de än må vara), för då kommer man att älska plagget och använda det under många år istället för att det blir slit och släng vara.

Nu ramlade jag in på många sidospår från den egentliga frågan:)

Det jag skulle säga är att priserna i USA och Sverige är ganska lika men varierar lite beroende på vad man söker. Dock är utbudet i USA rikare.  Så självklart ska du åka till USA och gå på Loppis Lotta!

Some thoughts about vintage, retro and second hand.