Efter lite mer än en vecka i L.A var det dags för oss att resa vidare. Spännande, men lite vemodigt på samma gång. Som tur var skulle vi bara vara borta i en vecka, så vi slapp säga hej då på obestämd tid.

Eftersom trafiken i L.A är fruktansvärd så stack vi före sex på morgonen innan det värsta dragit igång.

Det räcker med att köra några mil ut från L.A för att slås av känslan att man kastats flera år tillbaka i tiden.
Jag älskar den här delen av USA, det torra tysta landskapet där det först händer ingenting…sen ingenting igen, sen kommer en bensinmack och en diner som heter Peggy Sue´s.

Babys ögon gick i kors så vi stannade och åt en riktigt amerikansk frukost.

Äggröra, bacon, toast och extra blaskigt kaffe har aldrig smakat bättre.

På Peggy Sue`s diner har man i stort sätt inte ändrat någonting sedan 50-talet. Jag tror faktiskt till och med att servitriserna i sina små förkläden och turkosa klänningar är de samma som jobbat där sedan öppningen.

Vi tog påtår tre gånger om och lyssnade på långtradarchaffisarnas morgon fika och en rasslig Elvis som sjung från jukeboxen.
Det var en sån där stund i livet som var komplett.

Sen vet jag inte,  men det kan ha varit kombinationen av korean spicy noddles som vi hade kvällen innan och den tredje koppen av det blaskiga Peggy Sue kaffet, dåliga blev vi i alla fall.
Ungefär en timme var tillbringade vi på den fräsigt dekorerade toaletten.

Vita i ansiktet körde vi sedan vidare med siktet inställt på Nevada.

Vi reste vidare från Chicago till L.A där Babys bäste vän Jordie bor i denna trevliga byggnad. Jag är förstås grön av avund, ni som följer bloggen vet ju att en av mina högsta önskningar är att få bo i en gammal rostig industribyggnad.  Jordie bor tillsammans med JK som flyttat till L.A från Korea för att utbilda sig inom foto. Deras lägenhet är ett kombinerat hem och fotostudio.

Jordie gjorde egen melon.

Vi packade och åkte till Malibu för att fira en av hans vänner som fyllde år.

Jag åt melon (och var blek men stolt)

Sen träffade vi på sheriffen för första (inte sista) gången.  I Californien finns massor med lagar ( en del vettigare än andra), man fick dessvärre inte äta hemmagjord melon, dricka alkohol eller grilla på just den stranden där vi var. Alla fick böter, utom Baby och jag som spelade vilsna turister icke hörande till sällskapet. Jag som på något sätt levt i 27 år utan id eller körkort hade kunnat få problem, jag lärde mig denna dag att man i USA alltid förväntas kunna identifiera sig själv och släpade runt på mitt pass som en FBI agent resten av resan. Det kan vara bra att veta att detta även gäller på klubbar, vakterna är skyldiga att enligt lag ta leg oavsett din ålder. Besöker du en bank eller annan myndighet så är det inte heller säkert att de godtar ett svenskt körkort som legitimering, always bring passport!

Vi bytte strand till den där man fick ha födelsedagsfest.

Jordie och Jen

Ekorrarna fick chips.

Det var en fin första dag i Malibu. Smoggen lättade och jag kunde se solen gå ner i bilkön på vägen hem.

Under hela min uppväxt har media matat mig med bilder ifrån Californien, det första som slog mig när jag kom dit sent en fredag natt var att jag blivit lurad. Los Angeles är inte Melrose Place, Beverly Hills eller Baywatch….det förstod väl i och för sig jag också, men jag blev ändå förvånad av hur lite min bild stämde med verkligheten.

Vi tillbringade sammanlag ungefär två veckor i L.A, och jag behövde verkligen alla de dagarna för att bilda mig en uppfattning och skapa mig en rättvis bild av änglarnas stad.

Los Angeles är så fullt utav kontraster, en yta där människor som lever i stort överflöd samsas med människor som lever i kartonger och inte äger mer än vad de själva kan dra runt på i en stulen kundvagn.

Jag tror att många människor kommer till Los Angeles med en dröm, jag träffade flera av dem som hankade sig fram i det hårda klimatet för att lyckas.
Lyckas med någonting som jag stundtals undrade om de själva mindes vad det ifrån början ens var.
Jag tror att drömmar ändrar färg i Los Angeles, mer än på någon annan plats.

Människor är öppna där, men ensamma på samma gång.
Människor lever ett laid back liv, men är sönder stressade på samma gång.

Los Angeles är en hård och smutsig stad som vilar under ett täcke av smog. Det är inget paradis…på något sätt.

Men det är också en stad som får en att fundera och ifrågasätta den plats man själv lever på.
Någonstans i det hårda och inte alls så perfekta så fann jag någon slags ro.
Det är som att all yta har skrapats av den där staden och utifrån sett med mina ögon ser det ut som ett öppet sår.

Stockholm är på många sätt också ett öppet sår. Men ytan här är tjock, hållbar och vacker.
Du kan inte gömma dig i L.A på det sättet som du kan…och gör i Stockholm.
För att ta dig från en plats till en annan måste du alltid möta kontrasten, och blicken hos de människorna som kanske haft något, men förlorat allt.

I slutändan var det ändå något som fick mig att älska L.A….kanske var det just den där ärligheten.

Vi började vår bröllopsresa i Chicago. Jag var extremt trött efter en lång flygning bredvid en pratglad finska som hade en annan upfattnig än mig om var gränsen mellan mitt och hennes space gick.  

Att landa i Chicago var som att kasstas in i en gammal kriminalserie ifrån 70-talet. Staden känns gammal, tunnelbanan går ovan mark på räls som gnisslar och någonstans i fjärran hörs alltid en polis siren.

Allt är grönt och luften känns frisk. Det blåser hela tiden vindar in ifrån Michigan lake som gör att det blir ganska kallt, jag kunde inte hjälpa att fundera över hur vintrarna måste kännas i Chicago.

Vi hade inget direkt planerat utan gick mest bara runt och försökte bilda oss en uppfattning om staden. Jag provade allt som gick att dricka och tugga på i vanlig ordning. Något av det bästa jag vet med att resa är att gå i vanliga matbutiker och botanisera bland det stora urvalet av produkter. Jämfört med USA så kan man lätt uppleva Sverige som ett kommunist land när det kommer till mängden av olika produkter. Många människor tycker säkert att det är tröttsamt med 352 olika sorters frukost flingor, jag gillar det, läser innehållsförteckningar, jämför priser och blir som en liten dektektiv mellan hyllorna.

Jag testar alla olika sorters sockerfria drycker och Baby säger att alla smakar samma sak…dåligt utspädd Fun light saft.

Jag förälskade mig snabbt i alla vackra väggmålningar.

Och närheten till vattnet.

Vi drömmde om att köpa den gammla brandstationen som var till salu.
Enligt herren som hade hand om parkeringsplatsen bredvid hade byggnaden stått tom länge, och skulle förmodligen rivas.
Jag tänkte att, det där med K-märkning…det är nog inte så dumt ändå.

Vi tänkte att man kunde haft en restaurang här, en butik, ett hem och en stor studio.
Men det var förstås en hel del som hade behövt göras på innsidan.

Men kanske att vi flyttar dit en dag om vi vinner på det där Green card lotteriet.