Efter en hel dag i Williamsburg åkte i tillbaka till hotellet och svidade om…

Vi mötte upp Jim från San Francisco som vi träffat två veckor tidigare i L.A (återigen vad är oddsen?). Som tur var hade Jim benkoll på N.Y och kände någon i varje bar, dörr och gathörn. Vi tog en taxi till Meatpacking district…

Och gjorde det som vi gör allra bäst.

Den sista dörren vi gick genom ledde till en hiss högt upp på ett tak. Och med New Yorks skyline som bakgrund dansade vi till Alicia Keyes Empire state of mind och jag tänkte att….just så borde livet vara lite oftare och mer.

These are photos from an awesome friday night in meatpacking district N.Y last summer.

På den tredje dagen i New york hände något ytterst märkligt. Jag stod och väntade på Baby utanför hotellet när han sprang upp på rummet för att hämta sitt leg, och då ser en kille komma ner  för rulltrappan som jag känner mycket väl igen. Han hette Jim och vi hade träffat honom två veckor tidigare i L.A, på kvällen samma dag som vi gift oss. Minns ni den kvällen?
Och nu bodde vi tydligen på samma hotell i New York två veckor senare, vad är oddsen?
Vi bestämde hur som att vi skulle mötas upp for drinks later on, och Baby och jag hoppade på en tunnelbana till Williamsburg.

Vi gick in på det första fina fik vi hittade för att äta frukost.

Jag åt granola med frukt och youghurt.

Williamsburg är ungefär som himlen kan jag tänka mig (om man tror på den). I alla fall för mig.

Jag önskar att vi bor där en dag, om så bara för ett litet tag.

Den här byggnaden var nog den vackraste.

Det kändes lite som att det låg en fotostudio i varje byggnad och ibland hade man turen att kunna kika lite på en plåtning på gatan.

I love Williamsburg N.Y

Sista stopet på vår månad i USA var New York, vi flög in över staden sent en tisdag kväll och innnan vi ens hade landat frågade jag Baby ”När tror du att vi kan resa hit igen?”.

Den största skillnaden mellan N.Y och de andra städerna vi besökte är att N.Y är precis vad man har förväntat sig att det ska vara. Man har på något sätt redan varit där, genom filmer, tv-serier och fotografier. Det känns hemma.

Vi checkade in strax efter midnatt på Hudson hotel.
Det kändes inte som att komma hem dock.
” Ert rum är inte klart än”…möttes vi av.
”Ni har ju haft två månader på er, hur kan det inte vara klart” Tyckte vi.

Det följande dygnet blev ganska präglat av irritation då vi först fick ett annat rum, där vi märkte att någon annan redan bodde när vi klampade in mitt i natten. Följt av att vi sedan fick sova på extra sängar i ett konferensrum där en vaktmästare kom in och checkade läget vid 03 snåret.

Morgonen efter använde Baby hela sitt ordförråd av svärord på engelska nere vid receptionen.
Det slutade med en up grade till ett bättre rum högst upp med fin utsikt, fritt internet hela veckan och frukost.

Jag tyckte det var en vinstlott, Baby behövde en halv dag för att bli på bra humör igen.

När hans humör kom tillbaka började mitt att dala. Det är det där med aklimatiseringen som alltid tar ganska hårt på mig.
Man glömmer lätt att det finns flera olika typer av klimat i USA. Och att komma från torr öken värme på västkusten till tropisk, fuktig hetta på östkusten känns….som att gå rakt in i en vägg.

Så den första dagen i N.Y gnällde jag mest över värmen, skavsår och svällda fötter, Baby gnällde mest på Morgans hotel group.

Men framåt kvällen när solen gått ner och jag hittat bra skavsårsplåster så kom glädjen tillbaka.
Vi promenerade förbi  254 West 54th street där Studio 54 en gång låg.
Jag stod en stund utanför och kände att jag kom 30 år försent till kalaset.

Vi åt thaimat på en restaurang som skulle vara något alldeles extra men i verkligheten inte var mer speciell än thaiwok på Hornsgatan.

Men vi var i New York.
Och den känslan kunde inget skavsår i världen ta ifrån oss.

Our first 24h in New York wasn´t really what we had hoped for, but still it was amazing to finally be there.

Så kom tillslut den där sista dagen i L.A, den som i alla fall jag hade skjutit framför mig och inte låtsats om.

Vi kikade in en snabbis på Wasteland på Melrose avenue. Detta är deras flaggskeppsbutik, men det finns även en i Santa Monica, en i San Fransisco och en i Burbank. Vi hann besöka alla utom den i Burbank men måste säga att just L.A butiken hade ett väldigt mycket bättre utbud än de andra.

Det man säljer här är designplagg på komission, allt från streetwear till high fashion. Men även en hel del fin vintage.

Jag hängde vid skohyllan länge och väl.

Fina Missoni klackar fick stå bakom lås och bom.

Jag köpte min John Galliano klänning härifrån, och även de orangea mockastövlarna (såhär i efterhand så tänker jag ibland på en lång svart och vit DVF klänning i chiffong som jag aldrig köpte).  Priserna på Wasteland är någonstans kring 75% billigare än originalpriserna skulle jag tippa på, och det är verkligen få av plaggen som ser använda ut överhuvudtaget.

Baby köpte den här jackan från Marc Jacobs, den är så tjock och varm att han faktiskt använt den ända fram tills nu.

Vi åkte till Jordies jobb för att säga hejdå.

Han är studiomanager i den kanske häftigaste studion i världen.

Jag kikade lite i garderoben såklart.

Det är lätt att förälska sig i L.A, jag har en tendens att falla för människor och platser som förvånar mig och möblerar om världen lite grann. L.A är definitivt en sådan stad. Jag har tidigare skrivit om det här).

Vi packade våra redan alldeles för tunga väskor och flög till resans sista stopp…..New York.

Fotograf, Jordie Turner

Så var det dags för den där söndagen då vi begav oss till Salton Sea.

Tanken var att Baby och jag skulle få några jäkligt fräsiga bröllopsbilder, samt att Jordie skulle passa på  att skjuta några bilder till sig.
Varför ni inte har fått se bröllopsbilderna? Dom har ännu inte tagit sig över atlanten.

Vi åkte från L.A klockan sex på morgonen och var framme lagom för frukost.

Just den dagen var det underbara 40 grader varmt och vindstilla.

Alonzo och Allen försökte rigga en frukostbuffé.

Dessvärre var det flugor precis överallt, pga av den förorenade sjön.

Hårstylisten Thrista som var med var så sanslöst duktig.

Jag var desert chic. De gröna shortsen köpte jag i förbifarten på Stadsmissionen för en tjuga och tänkte ”de kan vara bra att ha”, i slutändan var de nog det plagg jag använt mest på hela resan.

Vi åt ägg, bönor och kyckling.

Jordie valde en av de många övergivna trailers som stod nära vattnet som location för sina bilder.

Det var ganska skrämmande att se hur människorna som bott här tvingats lämna sina hem när sjön svämmade över. Där var fortfarande fullt av möbler kvar. Otäckt, men på samma gång ett drömläge för att ta häftiga bilder.

Jordie (fram till 10 December ställer han ut bilder på Att gallery i Malmö)

Alonzo skötte tekniken.

I skuggan ordnade de en liten loge och jag fick make up som skulle hålla i öken värmen. Kontrollfreak som jag är så tycker jag egentligen att det är väldigt jobbigt att bli sminkad och stylead av andra. Men trotts att makeup artisten och jag hade ganska olika uppfattningar om vad ”naturlig make” är så blev det ändå väldigt bra.

Något jag däremot älskar är hur dom får plats med precis allt i en enda väska, jag passar alltid på att fråga om varenda produkt och borste.

De andra fixade med ljuset i det rummet som en gång varit köket.

Efter att vi hade tagit mina och Babys bilder så tog Jordie en serie bilder där.

Baby fick också make.

Kläderna kommer från Bohemian Society.

Jag älskade verkligen den batikmönstrade långklänningen.

Det tog mig hela vägen tillbaka till L.A att borsta ut håret….men det var det klart värt.
Ser verkligen fram emot att få visa er resultatet av en helt sanslöst rolig dag.

Vi kom tillbaka till L.A sent en lördag kväll, trötta, osminkade och med begynnande nackspärr efter natten i bilen och några timmar då vi envisats med att köra nedcabbat trotts att det blåste på rejält vid kusten.
Vi hade som en önskan att Jordie skulle ta någon form av bröllopsbilder åt oss när vi var i L.A, jag ville hemskt gärna göra detta ute i öknen och Jordie föreslog då Salton Sea som ligger i Colorado öknen.

Sjön uppkom från början av en olyckshändelse då Colorado River svämmade över i början av 1900-talet. Under 50 och 60-talet var platsen Kaliforniens egna lilla riviera, fullt av turister, båtar och paraplydrinkar.

Men sjön började sakta men säkert att förändras, salthalten i vattnet steg drastiskt och kemikalier från åkrar i området rann ner i sjön när bönderna vattnade. Denna kombination ledde till att sjön började dö.
I slutet på 70-talet svämmade Salton Sea över på grund av regnväder och en del hårda stormar. Många människor som levde i området fick ta det dom kunde bära med sig och lämna sina hem.

Jag hittade en dokumentär om sjön på nätet, ni kan kika på trailern ovan om ni vill få en uppfattning om hur det ser ut där idag.
En del väldigt sköna karaktärer bor förstås fortfarande kvar vid sjön och vägrar släppa drömmen om att det återigen kommer att bli det paradis det en gång var.

Vi åkte från L.A tidigt, tidigt på söndag morgonen. Jordie hade samlat ihop ett super duktigt team och det blev en heldags plåtning i Salton Sea.

To be continued…

This summer we had our wedding photos taken buy the Salton Sea in the Colorado desert. I found this clip about the sea at youtube.

Sista stopet på vår bilfärd längs Kaliforniens kust blev Santa Barbara som ligger knappt två timmar norr om L.A (lite beroende på trafiken).

Vid det laget hade jag ätit så mycket körsbär att jag hade ont i magen. Eftersom körsbär är lite av en lyxvara hemma så överäter jag det alltid när jag är utomlands…det och mycket annat.

I Santa Barbra ville jag flytta in i det här huset asap. Varje morgon skulle jag sitta på det där lilla fiket, dricka mitt kaffe i solen och skriva hej hej till er här på bloggen. Och när ni hade vägarna förbi så skulle jag bjuda på körsbär som kostar nästan ingenting.

I Santa Barbra finns det även antikbutiker, vintage och krimskrams butiker så att man skulle klara sig utan problem.

Baby var trött efter natten i bilen. Nästa gång vi ska bila på en semester så vore det nog bra om jag också hade det där körkortet…(”jag ska bara”).

I en glassbar sprang vi på e bekant till Baby, sen slog vi oss ner alla tre på en trottoarkant och käkade glass med extra allt istället för lunch.

Sen gasade vi vidare mot L.A i hopp om att slippa den värsta eftermiddags trafiken.

The last stop on our trip down Highway 1 was Santa Barbra. Cute little town where I definitely could see my self live.