Titta vad jag hittade i söndags i Qvartinge! En fantastisk men ganska illa tilltagen brudklänning. Säljaren (som jag har stort förtroende för) trodde att den var från 30-talet. Materialet gör mig dock lite tveksam. Det ska blir spännande att se vad jag kan lära mig om den här klänningen, och ifall jag kan lyckas restaurera den (med hjälp av en duktig skräddare så klart).
Kanske blir det du som gifter dig i den en dag?….vem vet…
Så var det dags för den där söndagen då vi begav oss till Salton Sea.
Tanken var att Baby och jag skulle få några jäkligt fräsiga bröllopsbilder, samt att Jordie skulle passa på att skjuta några bilder till sig.
Varför ni inte har fått se bröllopsbilderna? Dom har ännu inte tagit sig över atlanten.
Vi åkte från L.A klockan sex på morgonen och var framme lagom för frukost.
Just den dagen var det underbara 40 grader varmt och vindstilla.
Alonzo och Allen försökte rigga en frukostbuffé.
Dessvärre var det flugor precis överallt, pga av den förorenade sjön.
Hårstylisten Thrista som var med var så sanslöst duktig.
Jag var desert chic. De gröna shortsen köpte jag i förbifarten på Stadsmissionen för en tjuga och tänkte ”de kan vara bra att ha”, i slutändan var de nog det plagg jag använt mest på hela resan.
Vi åt ägg, bönor och kyckling.
Jordie valde en av de många övergivna trailers som stod nära vattnet som location för sina bilder.
Det var ganska skrämmande att se hur människorna som bott här tvingats lämna sina hem när sjön svämmade över. Där var fortfarande fullt av möbler kvar. Otäckt, men på samma gång ett drömläge för att ta häftiga bilder.
Jordie (fram till 10 December ställer han ut bilder på Att gallery i Malmö)
Alonzo skötte tekniken.
I skuggan ordnade de en liten loge och jag fick make up som skulle hålla i öken värmen. Kontrollfreak som jag är så tycker jag egentligen att det är väldigt jobbigt att bli sminkad och stylead av andra. Men trotts att makeup artisten och jag hade ganska olika uppfattningar om vad ”naturlig make” är så blev det ändå väldigt bra.
Något jag däremot älskar är hur dom får plats med precis allt i en enda väska, jag passar alltid på att fråga om varenda produkt och borste.
De andra fixade med ljuset i det rummet som en gång varit köket.
Efter att vi hade tagit mina och Babys bilder så tog Jordie en serie bilder där.
Baby fick också make.
Kläderna kommer från Bohemian Society.
Jag älskade verkligen den batikmönstrade långklänningen.
Det tog mig hela vägen tillbaka till L.A att borsta ut håret….men det var det klart värt.
Ser verkligen fram emot att få visa er resultatet av en helt sanslöst rolig dag.
Nu vill jag visa er den kanske finaste bröllopspresenten som någon någonsin har fått!
Porträttet av oss är målat av den fantastiske japanske konstnären Goro Endow. Som ni kan se använder han sig av en mycket speciell blandning av olika tekniker. Varje gång jag tittar på målningen så ser den annorlunda ut och jag förbluffas över hur väl han lyckats fånga uttrycket i mitt ansikte, trotts att vi aldrig träffats. Ni förstår att det är inte så att han målat av ett speciellt fotografi, utan han har tittat på många olika för att sedan skapa något helt eget.
Visst är det fantastiskt?
Missa inte att kika under länken. Hans målningar berör verkligen på ett annorlunda sätt. I framtiden hoppas jag kunna hänga fler av dem på våra väggar.
Detta var en bröllopspresent ifrån min bror Sacke och hans flickvän.
Nu hänger tavlan framför vår säng, och är på så vis det sista jag ser när jag somnar…och det första jag ser när jag vaknar.
Som ni förstår betyder den jättemycket för oss och jag hoppas att den kan gå i arv i många många generationer.
Så kom äntligen den där dagen då vi gifte oss. Det känns overkligt läskigt när jag tänker på att vi hamnade här, att den där kvällen för fem år sedan när jag stod och dansade och såg en kille i en bar var början på allt detta.
Jordie körde oss till cermonin i sin volvo, sen plockade han fram en skjorta ur bagaget och svidade om.
Allt var fint, allt var perfekt.
Allt var allt jag kunnat önska.
På kvällen bytte jag om till min brudklänning. Den är av svenska 70-tals märket Dehå och kostade mig 200kr på Emmaus. Över den hade jag en öppen kaftan i guld som blev min för 90kr på Stadsmissionen. Mina skor hittade jag på tradera för 90kr och smyckena jag bar var gåvor.
Visst är det fint att 380kr kan få en att känna sig som en miljon.
I tre dygn skålade vi i champange, skrattade och dansade under ljuset ifrån de höga husen.
Flickan från dansgolvet och killen i baren.
(Bara början på en lång historia)
…och när bruden (hon som en gång visste allt om mig) gick in i kloster kyrka till tonerna av Michael Jacksons Will you be there…då grät jag. Kanske på grund av den overkliga känslan att vi faktiskt var där, vi som växte upp och formades tillsammans, vi som en gång visste allt om varandra. Vi är vuxna nu.
Mina finaste barndomsvänner…de är vuxna nu.
FinaTina som jag inte träffat sedan 2002 , hon var också vuxen och kom med äkta maken Patrik.
Det var nästan den varmaste dagen någonsin. Vi gömde oss i skuggan av ett träd, svalkade oss med skumpa och luftade fötterna i gräset.
Bruden och brudgummen kom till festen i en vit Hummer så klart.
På Sundbyholms slott var det dukat för fest.
Jag bar en turkos sextiotalare som jag hittade på en marknad i New York, Michael Kors pumps och en vintage lack väska.
Solen gick ner över Mälaren.
Det är verkligen en magisk känsla att få vara del av någon annans bröllop när man fortfarande är hög av lyckan från sitt eget.
Bruden passade på att stretcha lite.
Sen åt vi tårta.
Och när det blev dags för bröllopsvals till Mary J Blige`s Give me you, då mina vänner…grät jag igen.
Ni förstår att det här paret är speciellt för mig. Jag har följt dem sedan den där sommaren då jag slutade nionde klass. Jag kan fortfarande minnas i detalj den där dagen då vi satt i Sandras kök och vägde på varsin stol och hon berättade för mig om Richard.
Det har gått elva år sedan den dagen. Och som prästen i kyrkan sa, det är en mängd väldigt modiga val som gör att de två står där de gör idag.
Det är vackert.
Det är beundransvärt.
Och det är ett tecken på….att kärleken ibland (om man bara låter den) övervinner allt.
Det var ett bröllop enligt konstens alla regler, som avslutades med att brudparet uppträdde i ett gemensamt hip hop medley…även det enligt konstens alla regler.
Jag somnade lycklig med vetskapen att vi alla har det bra.
Barndoms vänner är oersättliga av de enkla faktum att de är de enda som vet vem du en gång varit, och vad som fick dig att bli den du är idag.
Jag sitter på sängen på hotellrummet i New York och laddar mentalt (och med M&M) för att ta tag i den slutgiltiga packningen av bagaget.
I morgon flyger vi hem till Stockholm igen. Hem till underbara vänner, älskad lägenhet och havregrynsgröt.
Vi har haft en magisk resa. Men nu vill jag hem till min magiska vardag.
