Så kom äntligen den där dagen då vi gifte oss. Det känns overkligt läskigt när jag tänker på att vi hamnade här, att den där kvällen för fem år sedan när jag stod och dansade och såg en kille i en bar var början på allt detta.

Jordie körde oss till cermonin i sin volvo, sen plockade han fram en skjorta ur bagaget och svidade om.

Allt var fint, allt var perfekt.
Allt var allt jag kunnat önska.

På kvällen bytte jag om till min brudklänning. Den är av svenska 70-tals märket Dehå och kostade mig 200kr på Emmaus. Över den hade jag en öppen kaftan i guld som blev min för 90kr på Stadsmissionen. Mina skor hittade jag på tradera för 90kr och smyckena jag bar var gåvor.

Visst är det fint att 380kr kan få en att känna sig som en miljon.

I tre dygn skålade vi i champange, skrattade och dansade under ljuset ifrån de höga husen.

Flickan från dansgolvet och killen i baren.
(Bara början på en lång historia)

…och när bruden (hon som en gång visste allt om mig) gick in i kloster kyrka till tonerna av  Michael Jacksons Will you be there…då grät jag. Kanske på grund av den overkliga känslan att vi faktiskt var där, vi som växte upp och formades tillsammans, vi som en gång visste allt om varandra. Vi är vuxna nu.

Mina finaste barndomsvänner…de är vuxna nu.

FinaTina som jag inte träffat sedan 2002 , hon var också vuxen och kom med äkta maken Patrik.

Det var nästan den varmaste dagen någonsin. Vi gömde oss i skuggan av ett träd, svalkade oss med skumpa och luftade fötterna i gräset.

Bruden och brudgummen kom till festen i en vit Hummer så klart.

På Sundbyholms slott var det dukat för fest.

Jag bar en turkos sextiotalare som jag hittade på en marknad i New York, Michael Kors pumps och en vintage lack väska.

Solen gick ner över Mälaren.

Det är verkligen en magisk känsla att få vara del av någon annans bröllop när man fortfarande är hög av lyckan från sitt eget.

Bruden passade på att stretcha lite.

Sen åt vi tårta.

Och när det blev dags för bröllopsvals till Mary J Blige`s Give me you, då mina vänner…grät jag igen.
Ni förstår att det här paret är speciellt för mig. Jag har följt dem sedan den där sommaren då jag slutade nionde klass. Jag kan fortfarande minnas i detalj den där dagen då vi satt i Sandras kök och vägde på varsin stol och hon berättade för mig om Richard.

Det har gått elva år sedan den dagen. Och som prästen i kyrkan sa, det är en mängd väldigt modiga val som gör att de två står där de gör idag.

Det är vackert.
Det är beundransvärt.
Och det är ett tecken på….att kärleken ibland (om man bara låter den) övervinner allt.

Det var ett bröllop enligt konstens alla regler, som avslutades med att brudparet uppträdde i ett gemensamt hip hop medley…även det enligt konstens alla regler.

Jag somnade lycklig med vetskapen att vi alla har det bra.
Barndoms vänner är oersättliga av de enkla faktum att de är de enda som vet vem du en gång varit, och vad som fick dig att bli den du är idag.

Jag sitter på sängen på hotellrummet i New York och laddar mentalt (och med M&M) för att ta tag i den slutgiltiga packningen av bagaget.
I morgon flyger vi hem  till Stockholm igen. Hem till underbara vänner, älskad lägenhet och havregrynsgröt.

Vi har haft en magisk resa. Men nu vill jag hem till min magiska vardag.

My husband is…

My husband …hit och dit…

Jag säger det hela tiden….så fort jag får chansen.

Om det fanns ord att förklara känslan så skulle jag.
Men det är som ett helt annat alfabet.

Photos by, Jordie Turner

På vägen hem köper vi en flaska champagne för 16 dollar…
Han tvättar bilen medan jag äter en shrimp burrito och solen går ner över Los Angeles.
Jag målar mina tånaglar i en färg som heter Hong Kong. Den var en gång min favorit( nu var det den enda färg jag packat med).
Han har inte riktigt bestämt vad han ska ha på sig och jag tänker att jag borde tvätta håret, innan jag blir för trött.

Imorgon ska vi gifta oss.

Och jag älskar hur det är, som vilken dag som helst.
Men ändå inte alls.

Precis så, som det är att leva med honom.

Av mina vänner fick jag det finaste av halsband i bröllopspresent.

Jag känner att det kommer att bli något av det dyrbaraste jag äger.

Och bäst av allt, se så fint det passar med örhängena jag fick av Baby förra sommaren när vi besökte Heritage i Barcelona.

I Chicago blåser vindarna in ifrån Michigan Lake, det är den där typen av vind som blåser rakt igenom en. Jag badade tårna i sjön, men inte mer än så.

Att vara i Chicago känns som att befinna sig i en gammal gangsterfilm, eller polis serie som man sett på tv. Allting känns bekant, även då man aldrig sett det förr. Tunnelbanan som går mestadels över mark gnisslar sig fram på rostiga räls och någonstans långt borta hör man en siren från en polis eller ambulans.
Jag slås utav känslan att man har byggt en stad på en annan.
För vägg i vägg med en skyskrapa står det ett fallfärdigt tegelhus med en vacker gammal målning på fasaden.

Vi har mest gått runt i 3 dagar, kämpat mot en envis jetlag, lyssnat på jazz och ätit på små diners där kaffet smakar vatten.

Jag har förstås haft dåliga promenadskor och Baby har bränt sig i pannan. Vi lär oss aldrig.

Jag hämtar bröllopsinspiration från Charlies Angels.

]]> http://www.tuvaminnalinn.se/2010/05/27/charlies-bride/feed/ 2 http://www.tuvaminnalinn.se/2010/05/25/the-shoes/ http://www.tuvaminnalinn.se/2010/05/25/the-shoes/#comments Tue, 25 May 2010 05:49:30 +0000 Tuvaminnalinn http://www.tuvaminnalinn.se/?p=6689

Igår kom dom i ett litet, litet paket med frimärken som alla handlade om kärlek.

Let me introduce…

The wedding shoes.

90kr på Tradera, check!

]]> http://www.tuvaminnalinn.se/2010/05/25/the-shoes/feed/ 10