Jag gick från centralen till Hornstull, eftesom det var sol igår.

På Riddarfjärden hade isen spruckit i bitar och sedan frusit igen.
Jag stannade en stund och tänkte, att visst är det väl precis så det känns i bröstet ibland.

När smärtan äntligen luckrat upp sig tillräckligt mycket för att flyta runt som stora klossar, då händer alltid någonting som du inte räknat med.

(kanske ser du honom på andra sidan av en gata, lätt lutad mot en vägg)

Och all den där smärtan som börjat smälta i ditt bröst fryser på…igen.

Och jag tänker att isblock som fryser samman bildar en massa som är så mycket hårdare än den tidigare var.

Så mycket hårdare än innan du för en stund vågade tro.

(Jag tittar på isblock en stund på dagen, och tänker att människan är mer lik naturen än vad hon tror).

The cracked ice on the lake reminds me of a certain kind of pain.

Photo

Stor del av mitt liv har jag varit besatt av idén att finna mig själv.
Men tids nog kom jag fram till att det inte finns något ”jag” i den bemärkelsen att finna, allt letande var på sätt och vis förgäves.
Jag gav upp.
Och började att skapa mig själv istället.

Jag är en process, ständigt i förändring.
Mina minnen och erfarenheter spelar bara roll baserat på hur jag minns och hanterar dem idag, och inte så mycket hur de egentligen kanske var.
I morgon kan jag förändras. Jag kan ändra mina uppfattningar, värderingar och släppa in nya människor i mitt liv.
Ingenting som har med mig att göra är absolut.

Min främsta ambition är att aldrig sluta skapa mig själv.

My ambition is to never stop creating myself

Jag kan sakna en speciell typ av vänskap.

Ni vet den som de flesta av oss nog haft turen att få uppleva när vi var yngre. Den som på något sätt egentligen bygger mer på kvantitet än kvalitet.

Missförstå mig rätt, idag har jag jätte många fina vänner, vänner som jag kan prata med allt om och som jag vet skulle finnas där för mig i alla sorters stormar.
Men tiden med mina vänner är alltid kvalitetstid, vi mailar eller ringer varandra för att stämma av kalender mot kalender och boka en tid att ses. Ibland passar vi på att ses på gymmet, eller ringa varandra från ett brusigt headset medan vi häller i oss en kaffe på vägen från punkt A till B.

Det är inte som det var förr, då när vi bodde och jobbade ihop. Eller gick i samma klass och bodde på samma gata.
Då när vi umgicks så mycket att vi hade ett eget språk som andra människor inte riktigt förstod.
Då när vi delade garderob och hemligheter och höll varandra sällskap medan vi rakade benen.
Det var annorlunda, när vi inte bara spenderade välplanerade kvalitetstid tillsammans, utan även osminkade söndag eftermiddagar när ångesten smög sig på och kylen var tom  och pengarna slut.

Den vänskapen kan jag sakna ibland.
Idag har jag en man som jag lever med, och vänner som jag vet alltid finns där (även om det bara blir genom ett brusigt headset ibland)

Men den där närheten, känslan av att leva i symbios med en annan kvinna.
Den kommer nog alltid ändå att fattas mig lite grann.

Sometimes I miss that special type of friendship I had when I was younger.

Ibland är jag lite rädd för livet, för att jag vet att det kommer att ta slut en dag.
Bräckligheten i livet kan skrämma mig enormt mycket.

Jag kan räkna bakåt och inse att det nu är åtta år sedan jag tog studenten, gripas av panik över att jag inte hunnit…ens hälften av det som jag ville.
Jag vill inte att livet ska gå så fort.
Ibland tänker jag på det så mycket att jag inte kan släppa tanken på annat sätt än att intala mig själv att det kanske kommer något piller ändå, ni vet ett sånt som man kan ta och sedan kan man leva i en evighet.
Eller i alla fall 20 år till.

Ett sådant kommer säkert tänker jag. Så det är onödigt att stressa upp sig.

Och sen samlar jag mig själv och påminner mig om en historia som en vän berättade för mig en gång. Jag minns inte om det var hennes mormor eller vem det var som hon samtalade med, men hon frågade i alla fall om döden inte skrämde henne?
Varpå den gamla kvinnan svarade ungefär såhär, ”tänk dig att du har gjort dig fin för att gå på en fest, väl på festen träffar du dina drömmars man. Ni dansar hela natten, äter god mat och skrattar. Framåt små timmarna går ni hem och spenderar en fantastisk natt tillsammans, allt är perfekt och du somnar på hans arm. Tänkt dig sen, att just när du somnat så ruskar någon om dig och säger vakna! Nu ska du göra allt från början igen!
Hade du velat det? Eller hade du velat somna om? ”

Kvinnan menade att det är likadant med livet, att om man har man levt, älskat, skrattat och gråtit . Då är man färdig med livet sen.

Jag önskar att mitt liv får sluta så. Just så.
Och försöker att inte vara rädd.

The fact that life wont last forever frightens me sometimes.

Idag är ju dag 25 och jag ska skriva om ”en första”….men jag kommer inte på någonting, kanske har jag tänkt för mycket igen.

Så nu får ni komma med idéer och önskemål istället, på ”en första” någonting.

Och så tar jag mig friheten att stoppa 30 dagars utmaningen så länge,
”It´s my blog and I cry if I want to” helt enkelt.

On day 25 I need some help about what I´m going to write under the headline ”a first”.

Photo

Under perioder av mitt liv då jag mått mycket dåligt har jag gråtit mer av frustration än av ren sorg. Frustration över känslan att sitta fast i ett mönster, beteende eller i en upplevelse. Den frustrationen är på sätt och vis förlamande och gråten blir ett uttryck för maktlösheten. Och för att man inombords känner sig så olidligt trött. Jag tror att nästan alla människor gråter så någon gång i livet.
Och somliga av oss gör det mer än andra.

Ibland har jag gråtit i en tunnelbanevagn. Endel tycker att det är märkligt.
Men för mig har det varit otroligt befriande att stirra blint ut genom fönstret och låta tårarna rinna bland människor jag inte känner.
Människor som jag vet aldrig skulle fråga…hur är det fatt.
Att gråta i en fullsatt tunnelbanevagn är som att gråta alldeles ensam.

På senare år har jag också kunnat gråta av glädje, som när jag hörde Mary J Blige sjunga One Love live, eller när jag hittade en Ossie Clark klänning på Stadsmissionen och när jag i somras såg min barndomsvän gå längs altargången.
När jag var yngre kunde jag inte gråta så.

Med jämna mellanrum  gråter jag även av saknaden över min farfar. Det har jag gjort i snart 13 år. Tidigare har jag skrivit om just den saknaden.

Jag har också berättat var jag helst gråter.

Photo

Sometimes I cry on the subway.

Mitt jobb får mig att må bättre. Det är ett av få saker som alltid, alltid kan plocka upp mig oavsett vad.
Jag har jobbat med omsorg i olika former i tio år nu.
Ibland heltid, ibland deltid och ibland bara vid sidan om.

Det får mig att må bättre för att det ger mig distans till mig själv, till världen och hela min existens.
En riktigt dålig dag kan jag fortfarande släppa allt som tynger mig om jag behöver finnas och fungera för någon annan.

Det finns en stark frihet i att vara behövd.
Det ä ju just det fenomenet man så ofta ser människor emellan, som kan sluta väldigt illa.
Men jag tänker att grunden nog ändå är densamma, att människor som mår dåligt ofta hamnar i destruktiva förhållanden i sin jakt på att få uppleva just den där friheten som är kopplad till att vara behövd.

I ett yrke blir det förstås inte destruktivt, men jag tror ändå att ekvationen är ganska lik.
Och jag kan ofta uppleva i jobbet att jag får krafter som jag annars inte har. Kanske kommer de krafterna av att jag kan släppa andra bitar av mig själv.

Jag har skrivit om det tidigare i en krönika när jag läste praktisk journalistik som jag även postade här på bloggen.

Bilden är från 2003 då jag jobbade en period som volontär på ett Holiday center i London.

Working with people gives me the distance I need in life.

Jag blir sällan riktigt arg. Försöker komma på sist jag blev det.

Det hände absolut oftare när jag var yngre, det går till viss del hand i hand med hur trygg man är i sig själv vill jag tro. Och att förmågan att förstå människors beteende blir mer utvecklad med åldern. Mycket av den ilska som jag kunde känna förr har övergått i något slags medlidande.
Idag har jag även så mycket att vara glad och tacksam över att det inte blir mycket energi kvar till ilska.

Jag har aldrig tidigare haft så mycket fina människor i min närhet som jag har nu, människor som inspirerar mig och får mig att må så otroligt bra. Jag vill helst inte slösa en enda droppe energi på något annat än dem, och väljer därför att inte göra det.
Och just det där valet är viktigt. Jag insåg för bara några år sedan att jag till viss del har möjlighet att välja hur jag ska känna och reagera. Det är en förmåga som ger en enorm frihet. Men det kräver också att man kan vara kritisk mot sina egna erfarenheter och acceptera att man själv alltid har ett perspektiv som präglar hur man uppfattar verkligheten.

Det kan svida att fråga sig själv varför man känner och reagerar som man gör, kanske vill man inte veta.
Men jag försöker alltid göra det, sen försöker jag alltid känna efter ifall just den känslan är en jag känner igen, och i så fall från vilket tillfälle eller vilken period i mitt liv.
Det gör att jag lättare kan förstå mig själv. Väldigt ofta kan jag uppleva att jag känner en känsla starkt idag mest för att den triggar en gammal upplevelse. Kan man lokalisera den känslan så blir det väldigt lätt att släppa den.
Jag tycker du ska testa! Nästa gång du tänker hur kan kan jag bli så förbannad/ledsen/stressad över detta? Fundera då en stund på fall det inte ”bara” är en gammal känsla/erfarenhet som flyter upp till ytan och förstärker den upplevelse du har just då.

Sen jag började plugga igen har jag dock slagits av en helt ny känsla,

Jag blir hemskt sur när folk sitter och pratar under föreläsningar, då blir jag hon den där jobbiga jäveln som måste säga ”snälla, tyst”. Överhuvudtaget hela den där grejjen med att många människor verkar glida runt på högskolan bara för att, leva efter minsta motståndets lag och få studiebidrag fast de inte siktar högre än till knäskålarna. Det upprör mig.
Jag trodde inte att det var så, jag hade mycket högre tankar om högskolan.

Det blir obegripligt för mig varför man väljer att studera vidare om man inte verkligen brinner för ämnet.
Och en del tar lån på det också…lån för att inte sikta högre än till knäskålarna.

Och då tänker jag genast på alla de människor i världen som går flera mil om dagen för att komma fram och tillbaks till skolan, och på alla dem som säkert skulle offra ett ben bara för att få chansen att få utbilda sig.

Och samtidigt i en föreläsningssal i Sverige sitter några och snackar skit och lackar naglarna.
Det är inte ok.

Men, å andra sidan är många som pluggar idag nästan 10 år yngre än mig. Och för 10 år sedan hade jag kanske också lackat naglarna hellre än lyssnat på professorn. Och kanske är det just vetskapen om det som gör mig ännu mer arg.

Jag har lovat Tuva att skriva ett inlägg när jag blir riktigt arg, så nästa gång det händer ska jag göra det.

On day 22 of my 30 day challenge I’m talking about anger.