Vi gråter i mörkret utanför en Q8 mack i närheten av den tyska gränsen.
Det är ett slut.
Man vet det för att lungorna skjuts åt sidan, och för att hjärtat därinne går isär.
Man vet det för att man glömmer att andas.
Man vet det för att man har levt,
för att man gått isär förr.
Såhär känns det tänker man.
Just såhär.
Och nu ska jag skriva den svåraste texten som jag hitintills behövt skriva här.
Svår för att den tar ett bestämt steg precis över gränsen, min gräns, det som vi brukar kalla för integritet. Det som jag faktiskt egentligen har så lite av.
Kanske är det just därför som jag kan känna det så tydligt.
Igår reste vi till Danmark för att ge Oddy ett nytt hem.
Ett beslut som vi har brottats med under en väldigt lång tid, så lång att jag knappt minns hur det kändes innan.
Ibland har vi brottats,
ibland har vi blundat,
ibland har v fyllts med nytt hopp,
och ibland har vi bara brytit samman.
Ni vet sådär samman så att man bara rasar ner i hallen efter väggen och gråter tröstlöst.
Han brukade slicka mina tårar då och jag brukade tänka att det är såhär maktlöshet ser ut.
Och sedan säger man till sig själv och till varandra att det är bara en hund.
Och att såhär går det inte att leva.
Man kan säga det hur många gånger som helst, utan att det känns som en sanning.
För ingen hund är bara en hund, för den som lever med den.
Jag har funderat över varför jag inte har velat, eller orkat dela min upplevelse av att leva med Oddy, fullt ut, så som den var.
Kanske för att jag någonstans känt att varje situation är unik i sitt slag,
kanske för att jag varit rädd att bli missförstådd, rädd att bara känna än mer att ingen riktigt på riktigt förstår.
Det är så svårt att i ord teckna den bilden.
Och jag tänker inte heller nu försöka, mer än att säga hur konturen ser ut.
Oddy kom till oss med svåra rädslor.
Mycket av det gick att arbeta med och anpassa livet efter. Men hans rädsla för människor blev för oss, i den miljö vi lever ohanterbar.
Han var en fara för allmänheten.
Samtidigt som han var en medlem i vår familj,
och vår vän.
Det är den väldigt förenklade historien. Den enda jag orkar berätta just nu.
Och jag vädjar om er förståelse för att jag inte vill svara på några frågor, inte nu.
Han har fått ett nytt hem på landet, precis nära havet och med ängar utanför.
Där finns andra hundar att busa med och människor som jag vågar lita på.
Människor som är villiga att ge honom en andra chans.
Det är säkert värst för oss, måste jag intala mig själv när klumpen i halsen blir för stor att svälja.
Han fattas mig så mycket.
Och jag försöker att hitta möjliga sätt att inte känna att jag svek honom,
det går inte.
Det går inte ens när man i hjärtat vet att man gjort allt man kan och mer.
Det är ett beslut att lära sig att leva med.
Ni är många som har stöttat oss, vänner och familj.
Som har haft tålamod och överseende, lyssnat, visat empati och inte förminskat vår situation.
Jag vill tacka er för det.
