På senaste tiden har jag funderat mycket över när i mitt liv som jag upptäckte att jag inte dög.
Jag har också funderat och med kritiska ögon synat den typ av professionell hjälp jag fick längre fram i livet.

Det största problemet som jag ser är hur jag (lilla jag) mer eller mindre isolerades helt från min kontext.
Hur alla svar på varför jag mådde dåligt förväntades finnas någonstans inom mig, vi skulle bara leta rätt på dem.
Och i de sällsynta fall där vi letade utanför mig, för det hände, då pratade vi mest om hur det hade varit hemma.
Jag vet att jag redan då, trots att jag var väldigt ung, inte riktigt kunde se kopplingen mellan min grova ätstörning och det faktum att vi inte alltid åt middag i samlad trupp runt bordet hemma.
Det var inte ens då logiskt för mig.

Med tiden har jag skaffat mig nya perspektiv, och jag fortsätter att addera fler.
Idag tolkar jag min sjukdom som en fullt normal reaktion på det samhälle som jag vuxit upp i och ur.
Som jag, är en produkt av.

Diagnoser som rör ätstörningar har funnits ganska länge nu, och tolkningsföreträdet för dessa har varierat kraftigt.  För precis som med allt annat går det även trender inom vetenskapen.
Jag säger inte att det inte kan finnas biologiska förutsättningar som påverkar risken för att insjukna, det kan jag inte säga att det inte gör..men jag kan säga att jag inte nöjer mig med det som förklaring. Och jag kan också säga att jag tycker att en behandling som bygger på den övertygelsen är problematisk.

Bilden ovan postade Lady Dahmer på Facebook i julas, den kommer från Expressen, direkt från verkligheten.
Och jag tänker att det hade varit så bra om någon av de terapeuter som jag träffade i min ungdom hade velat tala med mig om världen som jag levde i. Om någon kanske hade kunnat lätta lite lite grann på det enorma ansvar över min situation som vilade på mina nittonåriga axlar.
Men vi pratade aldrig om strukturer,
aldrig om att jag var en del av någonting större,
aldrig om att mina känslor inför min egen kropp kanske hade någonting att göra med normer och ideal.
Att det kanske, kanske inte var så himla märkligt ändå.

Istället pratade vi om hur viktigt det var att alltid äta middag tillsammans (!??)
Och i ett litet häfte fick jag föra dagbok över vad jag åt, och sedan kontinuerlig vägning och allt det där.
Man liksom botade symptomen systematiskt, ett äpple i taget.

Sen gick jag ut i världen, den som jag fortfarande inte kunde försvara mig mot.
Det tog många år till innan jag lärde mig det, och jag ska säga er att det fortfarande inte är lätt.
Och jag tänker att om det inte är lätt för mig, som trots allt har ägnat större delen av mitt vuxna liv åt att behandla de här frågorna, vad är det då för flicka 19?
Om det inte är lätt för mig att inte ramla i hålen trotts att jag kan se dem både i mörker och på en mils avstånd, vad är det då för flicka 19?
Jag har byggt hela min utbildning kring en önskan att lära mig se hur ett samhälle fungerar, och jag tycker att det är någonting som jag behärskar idag. Men det gör mig inte immun.
Jag blir fortfarande slagen rakt i magen ibland utan att jag hinner försvara mig,
men idag kan jag se var slaget kommer ifrån.
Och när jag hämtat andan kan jag slå tillbaka istället för att rikta föraktet inåt.

Jag började riva ner de gamla tapeterna redan i somras, men sen kom livet emellan.
Nu återvänder energin, sakta men säkert.
Vi skrattar oftare.
Vi gör planer igen, vi löser inte bara akuta problem och tar oss från en dag till en annan.
Vågorna som går genom livet,
jag ser dem så mycket tydligare nu när jag delar mina dagar med någon som jag älskar.
Tröttheten i hans blick,
och energin när den återvänder.

Det är alltid svårare att se sig själv.
Alltid.

Jag kommer ofta att tänka på Kamala och Amala, flickorna som på 20-talet sägs ha hittats i skogen efter att ha växt upp med vargar.
Jag tycker deras öde säger så mycket om hur dynamisk människan är och hur viktig kontexten är för den vi kommer att bli.
Det får mig att fundera över hur rimligt det är att tro att vi är så väldigt olika?

Män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor, hör jag ofta folk buffla om högt och lågt.
Men vad innebär det egentligen?

Vad är det att vara man respektive kvinna, och vem kan och bör diktera det?

Många verkar tro att det handlar om en önskan att eliminera kön så fort man väljer att problematisera, det gör det oftast inte.
Oftast handlar det om att se hur processer sedan mycket lång tid tillbaka skapat normer som är så väl befästa att vi ofta tar dem som naturliga, biologiska självklarheter.
Normer som endel har mer att vinna på än andra.
Normer som skapar lidande iform av psykiska sjukdomar.
Normer som gör att endel människor inte orkar leva alls.

Kvinnor som män.

Vi lever inte våra liv i ett vaccum, vi kan inte låssas att det som sker runt omkring oss inte spelar någon roll.
Vi kan inte tro att vi är fria i den bemärkelsen att vi kan bli, tycka och tänka hur vi vill.
För friheten sker hela tiden inom en ram.
Visst kan vi välja att avvika, det gör oss således till undantaget som bekräftar regeln.
För det är viktigt att veta, att normer får sitt syre från en inneboende instabilitet, de existerar enbart i relation till sin tänkta motsatts.
Det är viktigt att ha i åtanke eftersom det i sig betyder att det inte finns någon kärna eller absolut sanning i en norm. Det betyder också att de kan undergrävas och upplösas, det betyder att det finns en möjlighet för människan att förändra samhället.
För ni vet att om tillräckligt många viker av från en väg så kommer det tillslut att bli en upptrampad stig vid sidan om vägen, och i sinom tid kanske en helt ny väg.
Personligen så tror jag att det är väldigt lite med oss människor som är förutbestämt.
Jag tänker på vargflickorna Kamala och Amala, som gick på alla fyra och inte frös ute om vintern trots att de inte bar kläder.
Jag försöker att se de oändliga möjligheterna i det, istället för att ihärdigt hålla fast vid sådant som känns alldeles för självklart.

Vill tipsa er om två artiklar som jag tycker har många bra poänger,
med tanke på det här med att vi inte lever i ett vaccum, utan ständigt i relation till vår omvärld.
Att vara mindre än man är- Om att förminska kvinnors storlek och betydelse

Om män i reklam- Kram eller privilegium

Söndag var en fenomenal dag. Den fantastiske mannen som jag har äran att dela livet med fyllde 33.
Vi stannade i sängen tills klockan blev lunch, och jag städade äntligen upp den där högen med sådant som jag bulkat upp i och över fåtöljen i sovrummet under hösten.
Och snart så är det även min tur att fylla år, för trettionde gången.
Tänk vilken ångest jag som tjugonågonting hade över att jag en dag skulle bli 30.
Då är livet slut tänkte jag medan jag snurrade runt på smala klackar över något dansgolv med en sliskig drink i handen.

Precis som om, det var det enda liv som var värt att leva.

Tricket är att all tid är unik, och efter 25 så lättade min rädsla över att bli äldre, för att inom ganska kort upphöra helt.
Återigen, rädslan minskade med avståndet.
På sidan om kylskåpet bredvid recept jag tänker att jag ska laga men aldrig lagar och take away menyer hänger en bild av mig där jag kanske är 21.
En alldeles för solbränd sommar då jag gick i korta kjolar och små toppar, lockade mitt löshår och alltid spelade lite dummare än vad jag egentligen var.
En period i mitt liv då jag aldrig kände att jag räckte till, då jag nästan alltid var rädd och i ständigt behov av (helst mäns) bekräftelse för att orka leva med mig själv.
Tänk att jag trodde att det  var den bästa tiden i mitt liv. Och att jag var så rädd att förlora den.

Idag tror jag den bästa tiden är den då vi är sams med oss själva och ser vårt eget värde.
Och den tiden är ingen särskild ålder,
den är en process, en relation.

Och så började det nya året.
Jag fick feber och blev förkyld.
Och, gick från tredje reserv till första reserv på den kurs jag helst av allt vill läsa till våren.

Skit också!

Klart att det fortfarande finns en chans att någon lämnar återbud, men om inte så känns det ju lite lagom bittert att snava direkt på snöret. Nåväl, jag är antagen på mitt andrahandsval så jag står inte och faller med detta.
Men ändå.
Det blir min sista termin för nu. En bitterljuv känsla.
Och tänk att ni har följt mig hela vägen från start!  
Från den första terminen då jag var så rädd att komma försent till uppropet att jag kom två dagar för tidigt, till den här terminen, då jag läst in nästan två terminer på en.
Till saken hör att det är ganska enkelt, när man hittar sina ämnen, tekniken, sitt språk och självförtroendet.
Så har det i alla fall känts för mig.
Den sista terminen ska jag ägna helt åt psykologi, det är det perspektiv jag känner fattas mig.

Och de där funderingarna över vad som ska hända sen, de har också släppt.
Idag är jag övertygad om att jag kommer att finna inte bara en plats att växa på, utan många.
Och jag anar också att jag i framtiden kommer att söka mig tillbaka till universitetet.

Just det där är en tjusning med livet som jag tänkt på på sista tiden. Hur det vi allt som ofta skräms av minskar i storlek och tillslut upphör helt bara vi kommer tillräckligt nära.
Det är således avståndet som är problemet.
Vi kan inte se klart, på håll.

Den första morgonen på det nya året tog jag en promenad längs stranden och funderade över tiden.
Det var min enda direkt lediga stund under de tre dygn då jag varit iväg och arbetat vid platsen vid havet.
Resten av tiden har jag varit det där jaget som är så befriande att vara,
jaget som bjuder upp till dans och sjunger med till tonerna i mitt eget Blue hawaii,  jaget som orkar lyssna, på riktigt.
Jaget som kramar om, stryker över en axel och säger klart du kan!
Jaget som inte bryr sig om hur något ser ut eller verkar, som sjunger karaoke nykter och spelar fia med knuff med inlevelse.

Jaget som sätter alla sina egna påhittade hinder åt sidan, så länge det kan få någon annan att le.

Jag tror att vi alla har ett sådant jag inom oss.
En föreståndare på ett rehabiliteringscenter för funktionhindrade berättade för mig för över tio år sedan att det viktigaste vi kan ge är tid.
Och att vi alltid har tiden att ge,  att vi som än är friska och starka är rika på tid, vi har 365 dagar varje år att nästan göra vad vi vill med.
Så om vi kan ge av våra dagar, bara några stycken, för att hjälpa någon annan att känna samma frihet så är det en bra sak att göra.

Mitt engagemang i arbeten med andra människor har varit det som följt mig sedan jag var 17 år, ibland som anställd men nästan lika ofta inom frivilligorganisationer.
Det har format mig som person, gett mig perspektiv och ödmjukhet under de perioder då jag behövt det allra mest.
Det har också plockat upp mig ur gropar likväl som det ibland har dragit ner mig på jorden.
Det har alltid funnits där som en stark påminnelse om vem jag innerst inne är och vad som är viktigt för mig, på riktigt.

Och nu har ett nytt år börjat.
365 nya dagar.
Och jag tänker att du ska veta att det finns så otroligt många människor därute som behöver tid.
Det kan röra sig om bara några timmar av din tid varje månad, då du sätter ditt jag lite grann åt sidan för någon annan.
Volontärbyrån förmedlar kontakter mellan volontärer och frivilligorganisationer.
Det är super enkelt och det finns verkligen ett uppdrag för alla.
Det kan handla om att vara en förebild för en ung tjej, att spela piano på ett äldreboende eller hjälpa en organisation att marknadsföra sig.

Och jag tänker att tiden är så himla viktig.
Allra helst i det här samhället som vi tillsammans skapar varje dag, ett samhälle där det har blivit alldeles för lätt att snegla över sin egen axel och greppa efter närmast tillgängliga förklaring till varför det ser ut som det gör.
Det är alltid någon annans fel.
Helst någon som vi tycker är så olik oss själv som möjligt.

Och man kan få tycka vad man vill, om politiken, kapitalismen och strukturerna.
Men till saken hör att vi aldrig kan ställa oss utanför samhället och peka på det på håll och säga att det är hemskt.
För det är också att peka på sig själv.
Vi är ju samhället, vare sig vi vill eller inte.
Och då har vi också makt att göra en skillnad.  Inte för alla, men för någon.
Vi kan göra våra pyttelilla del av helheten lite bättre.

Och jag tycker att det betyder någonting.
Jag tycker att det betyder mycket.

Vad jag egentligen bara ville ha sagt med det här inlägget är,
att om du ska ge dig själv någonting det här året så tycker jag att du ska prova att ge just av dig själv och din tid till någon eller några andra.
För den är så värdefull din tid.
Och du har det tusen gånger igen.

Jag reser tillbaka till platsen vid havet för att jobba över nyår och några dagar till.
Det känns fint, att lägga jaget åt sidan litegrann och fokusera mest på någon annans välbefinnande.

Jag vill passa på att tacka er som besökt mig under året som gått.
Det har varit ett känslomässigt år på så många sätt, och jag känner litegrann att jag lämnar det både rikare och fattigare.
Jag har skrattat högt, men också gråtit hejdlöst.
Varav det senare kanske något mer än vad jag önskat.

Jag läser alltid det ni skriver.
Och jag är så tacksam för att den här platsen finns. Ni är kloka och varma.
Och det inger så mycket hopp .
Tack.

Önskar er ett gott nytt år.
Kram från mig.

Idag har varit en dag då elden inte riktigt velat ta fart, då jag glömt att jag gjort te fastän bara halva koppen är drucken och då jag upptäckt att jag skrivit ordet tendens i olika former alldeles för många gånger i en text.
Jag går ut medan det fortfarande är ljust och andas bestämda andetag av kall luft.
Talar med mig själv om det essentiella, syre, ljus och vatten.
Och vila förstås.

Vad vi inte talar så mycket om är att han är borta.
Och kanske vill jag ha det så.

Det är olikt mig.
Men så är det också mycket som är just nu.

En slags gilla gång där jag inte ens retar mig på apelsin kladdiga fingrar.
Där jag somnar om tre gånger på morgonen och samlar på ord inombords utan att riktigt veta till vad.

Det här året är nästan slut nu, och jag vet att det som kommer därefter ska bli som inget annat.
Tills dess.
syre, ljus, vatten…och vila.