280 dagar

Nu har de passerat.
Varenda en av dem.

Vi packade den där väskan tillslut.
Och jag beslutade mig för att inte skriva något brev att ta med till förlossningen.
En plan, eller vad det kallas.

För jag har ingen.

Inte heller har jag berättat för honom direkt vad jag önskar, i form av stöd.
Han hatar att massera och är oftast inte den som pratar mer än vad nöden kräver.
Men han är mitt berg.
Han är kärnan.
Och där han är finns aldrig någon rädsla.

Jag tänker också på att det finns något fundamentalt i att ge stöd, kärlek och även tröst.
Kanske är det något som människor gör bäst när de får göra det av sig själva, på sitt sätt, efter sin egen intuition och känsla.

Jag vågar nog tro så.

Rytmiskt

Jag vankar lite av och an, flyttar en sak från en plats till en annan och fokuserar mycket på det lilla.
Vilken blomma som egentligen trivs bäst i vilket fönster.
Och att hänga den första tvätten ute i trädgården känns plötsligt som ett privilegium. Det som under min tidiga tonår var det absolut värsta som jag visste.
Glöm inte tvätten, brukade min mamma säga när jag var påväg.
En gång släppte jag korgen så hårt i gräsmattan att den sprack.

Nu när jag inte är påväg så är det lättare att se allt det där andra.
Eftermiddagssol över ett Lupinhav till exempel.

Och jag tänker mycket på att livet går i vågor sådär.
Att javisst, det kommer att komma dagar då jag inte har tid att stryka varje kökshandduk.
Men nu,
nu finns det tid och en alldeles särskild rytm.
Och den må kanske vara unik för just idag.
Och därför särskilt viktig att ta till vara.

Ord

Jag funderar mycket över filtret just nu.
Det som jag alltid ser mig själv igenom och som har en och samma ton, ett och samma budskap. Jag letar efter hål, hoppas på små partier där filtret liksom kan ha tunnats ut…blekts av solen, eller bara tappat sin styrka med tiden.

Det finns sådana partier också.

Jag blir äldre.
Jag konstaterar mer,
och jag förlåter.

Det är förmågor som jag inte tidigare haft.
Jag väljer att se det som jag lyckats släppa bakom mig längs vägen allt oftare. Det är trots allt det viktigaste.

Hortensian har gett upp, och ännu en dag har passerat.

Tack för att ni läser och lämnar fina ord här.
Det gör den stora skillnaden när jag själv känner mig något fattig på ord.

 

As though I had wings

Och hundkexen, de når snart min midja

Vi reste bort i ett par dagar, för att hälsa på mina föräldrar och för att fira vår bröllopsdag litegrann.
Det blev både middag på fin restaurang och natt på hotell.
Även om maten var god så konstaterade jag att den just nu smakar bäst här hemma.  Där ingen norrman heller sitter vid bordet bredvid och pratar alldeles för högt.
Och trädgården och fältet utanför vårt sovrumsfönster doftar och bjuder på vackrare ljud än en kvav innergård på Kungsholmen.

Det är ändå fint att veta, att vi inte lever ett liv som jag behöver ta semester från idag.
Tänker jag.

Idag är det enligt pappret 14 dagar kvar på graviditeten och jag mår förvånansvärt bra.
Förvånad för att jag alltid har hört hur jobbigt jag kommer att tycka att det är på slutet.
Jag känner mig ganska hemma i den här kroppen nu, sover ganska gott och kan fortfarande gå skogspromenader med hunden.
Jag börjar känna mig sådär stark som jag hoppades.

Och hundkexen, de når snart min midja.

Då han log med slutna läppar

Vi talar om åren som gått, om det som vi var och det som vi blev…det som vi fortsätter att bli.
Jag berättar att jag minns den första gången han skrattade med öppen mun.
Om hur jag alltid kände att vi var så nära, trots att han var så svår att komma inpå.
Jag intresserade mig för vad han åt, hur han bredde en macka, hur hans skjortor hängde och vilket shampoo han använde.
Allt det där som kunde säga någonting om vem han var.
Då han log med slutna läppar.

Sedan dess har mer än nio år passerat och jag tänker ofta på hur vår kärlek liksom dröjde sig kvar.
Hur den dök upp sena nätter, i en stimmig bar eller runt hörnet på en gata.
Jag tänker på hur jag försökte känna den där känslan av nära, med andra, utan att lyckas.

Mer än nio år har passerat sedan dess,
och det känns viktigt för mig att säga högt att jag har allt jag kan önska mig.

 

 

 

 

 

Hon har alltid samlat på det som hon själv tycker är vackert

 

Jag har funderat lite grann kring vad det innebär för mig att en människa är sval.
Ni kanske minns att jag skrev att jag önskade att jag liksom var lite mer just så.
Jag tänker på min mamma, på hur jag som barn ganska tidigt kände att min familj inte riktigt var som de andra familjerna i villaförorten där jag växte upp. Vi var på något sätt brokigare, mer högljudda och alltid lite utanför normen.
Jag tänker på hur min mamma aldrig har brytt sig särskilt mycket om ytan ur andra människors perspektiv. Hon har alltid samlat på det som hon själv tycker är vackert och aldrig riktigt förlorat sig själv i de olika roller som livet ändå ständigt lägger över oss.
Och hon har alltid haft den där speciella, kanske idag allt mer sällsynta, förmågan att inte göra saker svårare än vad de är.
En förmåga att skapa plats, för människor och för möten som jag inte riktigt vet om jag besitter.
Hon blev aldrig trött av att vårt hem alltid stod öppet, och hon hade aldrig något behov av att ursäkta sig, inte för en hög av disk eller ett golv fullt av osorterade stumpor.
Jag vet inte om hon någonsin tänkte, att vad ska andra tro.
Och det beundrar jag henne för.
Ibland funderar jag över hur det påverkar oss att den sociala jämförelsen ligger så nära tillhands idag,
den där så ofta omsorgsfullt filtrerade verkligheten där vi möts.

Är vi närmare,
eller är vi längre ifrån.

Jag tänker på människor som jag upplever som svala,
och jag fastnar vid ett av mina engelska favoritord,  effortless.
Enkel. Lätt. Obesvärad.
Menar man att det betyder på svenska, men jag tycker att det engelska ordet är vackrare, det fångar in något mer.

Något som jag tror att livet på landet kommer att föra mig närmare.

Jag tänker på min mamma, på hur hon alltid samlat på det som hon själv tycker är vackert.
Gamla vinkorkar, små sockerpaket från caféer i Paris och allting som vågorna kastat upp från havet.

En stund på morgonen

Jag vaknar strax innan fem.
Jag tror att det är då kroppen har fått nog av att ligga så länge i samma ställning.
Det gör mig inte mycket,
för det är också då som solen går upp över fältet utanför de tre fönster som vetter mot öst.
Jag tänker att i morgon, då kokar jag kaffe vid den här tiden och går ut och sätter mig istället för att somna om.

Det har varit lite segt här på bloggen. Jag vet.
Men rätt som det är så kommer jag igen.
Det är bara en tenta och kanske sju flyttkartonger kvar nu.

Kram till er som tittar förbi.

Page 8 of 206« First...«678910»203040...Last »