…and at once I knew I was not magnificent
På senaste tiden har jag funderat mycket över när i mitt liv som jag upptäckte att jag inte dög.
Jag har också funderat och med kritiska ögon synat den typ av professionell hjälp jag fick längre fram i livet.
Det största problemet som jag ser är hur jag (lilla jag) mer eller mindre isolerades helt från min kontext.
Hur alla svar på varför jag mådde dåligt förväntades finnas någonstans inom mig, vi skulle bara leta rätt på dem.
Och i de sällsynta fall där vi letade utanför mig, för det hände, då pratade vi mest om hur det hade varit hemma.
Jag vet att jag redan då, trots att jag var väldigt ung, inte riktigt kunde se kopplingen mellan min grova ätstörning och det faktum att vi inte alltid åt middag i samlad trupp runt bordet hemma.
Det var inte ens då logiskt för mig.
Med tiden har jag skaffat mig nya perspektiv, och jag fortsätter att addera fler.
Idag tolkar jag min sjukdom som en fullt normal reaktion på det samhälle som jag vuxit upp i och ur.
Som jag, är en produkt av.
Diagnoser som rör ätstörningar har funnits ganska länge nu, och tolkningsföreträdet för dessa har varierat kraftigt. För precis som med allt annat går det även trender inom vetenskapen.
Jag säger inte att det inte kan finnas biologiska förutsättningar som påverkar risken för att insjukna, det kan jag inte säga att det inte gör..men jag kan säga att jag inte nöjer mig med det som förklaring. Och jag kan också säga att jag tycker att en behandling som bygger på den övertygelsen är problematisk.
Bilden ovan postade Lady Dahmer på Facebook i julas, den kommer från Expressen, direkt från verkligheten.
Och jag tänker att det hade varit så bra om någon av de terapeuter som jag träffade i min ungdom hade velat tala med mig om världen som jag levde i. Om någon kanske hade kunnat lätta lite lite grann på det enorma ansvar över min situation som vilade på mina nittonåriga axlar.
Men vi pratade aldrig om strukturer,
aldrig om att jag var en del av någonting större,
aldrig om att mina känslor inför min egen kropp kanske hade någonting att göra med normer och ideal.
Att det kanske, kanske inte var så himla märkligt ändå.
Istället pratade vi om hur viktigt det var att alltid äta middag tillsammans (!??)
Och i ett litet häfte fick jag föra dagbok över vad jag åt, och sedan kontinuerlig vägning och allt det där.
Man liksom botade symptomen systematiskt, ett äpple i taget.
Sen gick jag ut i världen, den som jag fortfarande inte kunde försvara mig mot.
Det tog många år till innan jag lärde mig det, och jag ska säga er att det fortfarande inte är lätt.
Och jag tänker att om det inte är lätt för mig, som trots allt har ägnat större delen av mitt vuxna liv åt att behandla de här frågorna, vad är det då för flicka 19?
Om det inte är lätt för mig att inte ramla i hålen trotts att jag kan se dem både i mörker och på en mils avstånd, vad är det då för flicka 19?
Jag har byggt hela min utbildning kring en önskan att lära mig se hur ett samhälle fungerar, och jag tycker att det är någonting som jag behärskar idag. Men det gör mig inte immun.
Jag blir fortfarande slagen rakt i magen ibland utan att jag hinner försvara mig,
men idag kan jag se var slaget kommer ifrån.
Och när jag hämtat andan kan jag slå tillbaka istället för att rikta föraktet inåt.













