På vägen hem från universitetet blåste snöblandat regn in innanför jackan,
jag köpte fika med mig hem och grubblade över tiden.
Jag hade liksom räknat lite med att dra ner på tempot denna termin.
Jag tänkte att det skulle kännas som att veckorna blev dubbelt så långa när jag gick från nästan dubbel heltid till heltid.
Men så har det alls inte blivit.
Jag läser en översiktskurs i psykologi nu, och konstaterar att det är de här A-kurserna som kräver mest av mig.
Så mycket teori, så många begrepp, så lite analys och diskussion.
Jag försöker tänka på att ta mig tid,
även de dagar då den känns knapp.
För nu är en tid som aldrig kommer igen.

Hur går det för dig, med tiden?

Det slår mig att det känns som början av ett franskt drama.
Han och jag, i bilen längs en skogsväg med skarpa krön.
Det är kolsvart fast ändå inte sent, snöbeklätt och helljus som skapar ett strålkastarsken som på sätt och vis förminskar världen.
Till det, pianomusik.
Jag tänker som alltid att vi borde lyssna på det mer.
Att jag vill att mitt liv ska låta mer som ett piano.

Precis som i början av ett franskt drama flyter vi fram över vägen under tystnad.
Jag iaktar oss utifrån och tänker att det skulle finnas så mycket frågor kring oss för den som inte vet.
Man skulle undra vilken vår relation var, om vi älskade  varandra, eller om vi en gång gjort.
Jag inser att för den som inte vet är det omöjligt att urskilja om vi är lyckliga.

Ibland är det just sådana stunder som jag känner att jag lever.

När tårar väl börjar rinna så ser han aldrig åt mitt håll.
För han är inte sån.

Och kanske har jag alltid älskat honom lite mer för att han aldrig tröstar innerligt,
för att smärta aldrig verkar skrämma honom och för all den tystnad som han aldrig bryter.

all den tystnad,
som nära honom aldrig är hotfull eller kvävande.

Han greppar min hand utan att släppa vägen med blicken.
Och där, i skydd av strålkastarljuset som förminskar världen runt om,  till tonerna av ett piano,
lever vi.

Jag tycker att ni ska ta er tid att läsa blogginlägget  Kvinnohat- eller ”förtvivla inte systrar er kamp är också vår”

Särskilt ska ni ta ett djupt andetag och arbeta er igenom kommentarsfältet.
Det är viktigt,
för det ringar in kontentan av själva texten på ett mycket tydligt sätt.

Sen får ni gärna följa upp det genom att läsa artikeln Sexistiska skämt ökar diskriminering  från DN 2007.

Återigen mina vänner,
vi kan inte tro att detaljerna är oviktiga för helheten.
Vi måste tro tvärtom.

På bussen till Lund igår så tänkte jag på hur viktigt det är för mig att våga tro på min kapacitet att påverka.
Jag vill aldrig bli bitter när jag tittar på samhället som jag lever i.
Även om det förstås inte är någon konst.
Jag försöker att fästa blicken på min verklighet och de människor jag möter, för jag vet ju att jag bara kommer att stanna här en så väldigt kort tid.
Och jag vill aldrig bli bitter.
Jag vill aldrig bli en sådan som lutar mig tillbaka och skyller allt ont på pengar och politik. Det är inte heller någon konst.

Jag vill hellre vara en ring på vattnet.
I en förändringsprocess som jag i hjärtat tror på.

Vet ni att de ringde mig från TV 4 i måndags?
En journalist hade läst vad jag skrivit angående p-piller och dess biverkningar och undrade om jag ville sitta med på nyhetsmorgon och samtala om detta tillsammans med läkaren som gjort denna studie. Tyvärr drogs idén tillbaka pga att de kände att studien inte var tillräckligt omfattande och banbrytande.
Trist, tyckte förstås jag.

Men påväg hem från universitetet så kände jag mig ändå glad.
Glad för att det stärker mig i min uppfattning om att försöka förändra det jag kan, där jag står.
Att det går att bli hörd. Bara man vill och vågar.
Och jag vet att det kommer att betyda någonting för någon, kanske till och med några.
Det räcker för att jag ska fortsätta se positivt på min verklighet.
För ni vet, det är de små detaljerna som utgör helheten.
Och de små detaljerna är du och jag.

Jag behöver honom.

Det har jag förvisso alltid gjort.
Men behovet har stigit till en annan dimension, till en höjd där jag inte tidigare varit.

Och känslan den är allt jämt fysisk.
Som att mitt blodomlopp behöver hans för att kunna flöda obehindrat och på riktigt.
Så som blod bör flöda.

I detta universum existerar en blandning av det som är han och det som är jag nu.
Jag tänker på det när jag andas.

Han är en del av mitt blod nu.
Jag känner det en tidig oktober morgon när han i mörkret kysser min panna innan han går.

Han är inte längre endast en man som jag älskar.
Han är en del av mitt blod nu.

Och vi flödar.
Så som blod bör flöda.
Obehindrat och på riktigt.

Vi reste till Småland och bodde på ett slott lite.
Fast först fick jag frukost på sängen, en äppelkaka som min man glömde att han tänkt att värma. Och finaste kimonon i silkespapper från Japan.
Jag kallar den min ”brukskimono”, den är inte så gammal, kanske från 60 eller 70-talet och jag har tänkt slita den med hälsan.
Mina gamla handmålade och handsydda kimonos använder jag mest bara till fint, trots att det sista jag egentligen vill vara är en sådan som sparar det finaste till fint.
Men det är svårt det där.
Kanske att jag tar ut svängarna än mer nu när en hel tredjedel av mitt liv kan tänkas ha passerat.

På landet blir köksgolvet vitt idag.
Och vi håller andan lite och hoppas att det kommer att kännas rätt.

Vill tacka er för fina grattishälsningar, här, i telefonen, på Facebook och Instagram.
Jag är egentligen ingen direkt födelsedagsfirare så. I skolan tyckte jag att det var hemskt att vara den som satt ner när alla andra sjöng, och lite av den känslan lever vidare i min kropp.
Men när allt kommer om kring så inser jag att det ändå betyder något även för mig.

Imorgon är det min trettionde födelsedag.
Det känns fint, och jag känner mig färdig med att vara tjugo-någonting.
På sätt och vis har det stundtals varit värre än att vara tonåring, värre för att jag liksom hela tiden har förväntat mig mer…av mig själv.
Av livet och av åldern.
Jag var så osäker på allt ända tills jag blev tjugofem i alla fall. Och det tär mer, att vara en osäker tjugofemåring än att vara en osäker tonåring. Det passar inte bilden.
Åtminstone så passade det inte min.
Kanske för att jag också vara så enda in i benmärgen trött på att föra den där dialogen med mig själv.

Det är fint att bli äldre.
Jag har blivit tröttare,
jag har rent ut sagt tröttat ut mig själv på destruktivitet.
Ibland har jag önskat att jag hade finare historier att berätta, att jag kunde säga att jag kom till en magisk punkt då allting plötsligt bara vände. Men sanningen är att tröttheten hann i kapp mig.
Den räddade mig.

Det finns inget krig här att vinna längre.

I dagarna har jag skrivit en text om en stor bov i dramat.
Diskrepansen mellan realiteten och förväntningarna.
Vi skulle kunna likna det med ett högt högt vattenfall eller en lavin.

Och vet ni vad jag tycker är det svåraste?
Att det oftast inte hjälper att vi vet att det finns där, vattenfallet, lavinen, vi faller ändå handlöst.
En skillnad som jag dock upplever är att konsekvensen av att falla i ovisshet skadar mig mer, jag kan inte på samma sätt resa mig från det fallet och borsta av mig, utan det bryter istället ner mig successivt.
När jag faller trots att jag vet att jag inte borde så blir jag mest arg, och den ilskan är oftast ganska konstruktiv.

Förväntningarna som vi gemensamt skapar och reproducerar handlar ofta om roller, vad det innebär att vara man eller kvinna, att vara en äkta make eller maka, en mamma eller en pappa.
Och även om vi vet att förväntningarna ligger långt ifrån realiteten så fortsätter vi ändå att envist sträva mot dem.
För vi vill också vara med.
Eller så ser vi realiteten och bestämmer oss för att acceptera den just så som den är,
vilket inte sällan resulterar i en ilska över att vi inte heller lyckas med det. Vi kan inte inte bry oss.
Men vi kan öppna ögonen och se att det är ett problem, vi kan sträva..

För precis där,
i diskrepansen mellan förväntning och realitet, där uppstår en alldeles särskilt näringsrik och mustig grund för det som vi brukar kalla depression att växa i.
Det är det min text handlar om.

Ett bra exempel på just ett sådant vattenfall som många ramlar rakt ner för illustrera Chula i krönikan,
Är du experten- så är jag den lyckliga