Jag ville säga någonting om frihet

 

Jag ville säga någonting om flyttfåglar,
någonting om att frihet kanske inte är just det där, att kunna lämna och resa vart man vill.

Jag ville säga att frihet kanske oftare är,
att kunna stanna kvar.

”Your soft skin against the cold concrete”

Extra glad är jag att min vän Krickelin har fotat vår senaste lookbook.
Fler av er läser säkert redan hennes blogg, jag vill även rekommendera er att besöka hennes hemsida!

Ni kan se hela lookbooken på OddLovin’, och jag hoppas verkligen att ni klickar er vidare och kikar. Bilderna kommer så till sin rätt där.
Särskilt gillar jag hur det varma möter det kyliga, känslan av årstider som möts och samsas om utrymme.
Titeln har den fått från ett stycke som jag tycker extra mycket om ur låten 3000 miles med Tracy Chapman.

Kimonon är sydd, färgad och målad med stenciler för hand. Den kommer ifrån Japan och har burits av någon på 30-talet. Materialet är Rinzu siden, vilket innebär att trådarna är vävda i ett mönster (man kan se det extra tydligt i de lila partierna). Just denna typ av siden ansågs ha ett väldigt högt värde, och gör än idag.
Jag skulle kunna prata länge  och väl om min passion, och om varför alla borde ha en vintage kimono i sin ägo, men spar det lite till en annan dag.

Den långa klänningen med de vida ärmarna är från 70-talet och kommer ifrån Kalifornien. Designern heter Jessica McClintock och märket Gunne Sax, just denna tycker jag extra mycket om då den i färg och mönster skiljer sig mycket från hennes andra plagg för Gunne Sax.  Ni kan se mer av den i butiken. 

Den blå klänningen är även den från 70-talet, jag har köpt den i Sverige och är förälskad i hur den faller. Varken den eller kimonon finns ännu på Odd Lovin’, men bägge är givetvis till salu om intresse finns.

 

Och med det önskar jag er en fantastisk fredag!

Berätta!

 

Diffust


 

Dimman lättar någon gång efter klockan åtta.
Jag låter det vara osagt vad som är morgon och vad som är förmiddag nu. Faktum är att jag låter alla sådana inlärda gränser bli allt mer diffusa, för att inte fastna i måste och borde.
Jag är med henne nu,
och den här tiden kommer aldrig mer igen.
Kanske hinner jag ändå tömma de vissna blommorna i lådan utanför fönstret innan den första snön faller.
Men jag låter även det,
bli osagt.

 

 

Stilla

Dom säger att ett regn ska falla klockan fyra,
men det händer aldrig.
Jag har släppt taget om sommaren och hänger upp ytterligare två papperstranor i det rummet som vi kallar hennes.
Utanför finns inte längre några blommor att plocka, men fortfarande vackra kvistar.
Och jag letar efter mitt språk litgrann, här, bland mjölkfläckar och höga halter av hormoner.
Mellan ett ständigt smutsigt köksgolv och den enda pelargonen som överlevde.
Där finns jag.
Men jag gör inte särskilt många analyser just nu, jag grubblar desto mindre och allt känns liksom mera….stilla.

Någon gång precis i slutet av augusti försöker jag att bli en te-drickare ungefär en gång varje dag.
Och jag inser att hon redan kan ha på sig de finaste kläderna hon fått av vännerna på västkusten.
Och allt är liksom..mera stilla.
Och lite utan språk.

I hudens översta lager

Jag pussar henne över det röda storkbettet i nacken.
Och det är en sådan där måndag då jag försöker hinna allt. Kanske sitter känslan av måndag i trots att alla dagar nu är lediga dagar. Jag vill liksom komma ikapp, tömma tvättkorgen helt, hela vägen ner i botten där det alltid tycks ligga något plagg som ska tvättas separat på någon konstig grad.
Ni vet.

Jag vill svara ordentligt på mail, göra mig fri från avskavt nagellack och putsa kakel blankt.
Men stunderna då bägge händerna är fria nu slarvar jag ibland bort litegrann är jag rädd.
Kanske för att de så ofta faller in på kvällen och då är att göra ingenting vettigt ibland det allra viktigaste.
Ni vet.

På måndag morgonen när hon somnar om kryper jag över på hans sida av sängen.
Min kropp känns annorlunda bredvid hans nu.
Kanske blir det tydligare när man kommer emot någon annan, helst den som man nästan alltid varit nära.
Man vet hur en hand känns i en hand, en mage emot en mage och en kind mot ett bröst.
Det är som registrerat i hudens översta lager.
Alla gånger då jag vidrört honom finns där.

Jag tror att jag har en mjukare hud nu.
Jag tror att jag i framtiden kommer att se mer mellan fingrarna när jag möter människor.
Kanter som varit vassa är kanske rundare.

Jag tror att det i framtiden kommer att vara lättare för människor att tränga igenom det översta lagret av min hud.

Om fönster som inte riktigt är täta

De har slagit rågen nu och en svag doft av höst letar sig in genom otäta fönster.
Och jag,
jag tänker på tiden.
Ser barn i mitt instagramflöde påväg till sin första dag i skolan, med glittrande blickar och en ny ryggsäck.
Och i mitt barndomshem river min bror en vägg och visar mig var hans sons rum ska vara.
Ljuset faller finare där nu, på samma plats där jag sov i åttonde klass och skrev en rödhårig pojkes namn på en hel toalettrulle.
Tiden.
Jag kan inte bestämma mig för om den är mest som vågor eller mer som ett vattenfall.
Och jag frågar min pappa i hans nya kök varför tiden går fortare ju äldre jag blir.
Han har som alltid ett svar,
men just nu minns jag inte vad det var.

Jag blev en faster den här sommaren, bara tolv ynka dagar innan jag blev en mamma.
Vilken rikedom.
Tiden går och jag talar med min bror, vi talar om barn nu.
Tidigare har vi talat om kärlek som tar slut, framtid och dåtid och drömmar.
Vi har talat sedan jag lärde mig att tala.  Min bror och jag.

Just så sitter jag idag och tänker på tiden,
den som känns som både ett vattenfall och en stilla våg, i mitt lilla hus med fönster som inte riktigt är täta.

 

(Lenita önskade rubriken)

Kompromisslöst

 

Det hänger regn över ekarna utanför och inte ens de där höga lila blommorna ser längre glada ut.
Jag kan inte namnet på dem.
Jag kan inte mycket om sådant som växer alls.

Förutom om den lilla, henne kan jag mer om för var dag och natt som passerar.
Och jag håller henne nära så nära.
Så nära och så ofta att en äldre generation misstänker att hon kommer att bi bortskämd.
De ordnar sig nog, säger jag. Och talar inte om för dem att ett spädbarn inte går att skämma bort.
Jag väljer mina strider med en större omsorg nu.
Och jag tror att det kommer att handla mycket om just det för mig, från och med nu. Jag har inget behov av att ge mig in i diskussioner eller ens ha en åsikt om hur andra väljer att göra.
Jag stannar vid min egen intuition och slipper således söka stöd för mina val hos andra.
Det finns ingen värdering i det, utan det bara är.
Jag söker svaren inåt.
För hon är mitt barn.

Och kanske är det det enda råd jag skulle ge om någon frågade.
Kompromissa inte med din intuition.  
Inte ens lite.
Aldrig.

Du kommer givetvis inte att få alla rätt för det.
Men jag tror att förutsättningarna är bättre, och att känslan i hjärtat och magen är långt mycket behagligare att leva med.

 

Page 5 of 206« First...«34567»102030...Last »