Och sen på kvällen, när solen går ner, då tänker jag på kärlek.

En textrad som jag minns från mina sena tonår har spelats i mitt bakhuvud i över en vecka.
Jag minns hur jag brukade försöka stänga den ute då, kanske för att jag ville att det skulle vara en lögn, fast jag innerst inne ändå visste.
Det gör vi nog alla.

Att älska är inte en attityd.
Att älska är ett beteende.

Jag har minskat på den osynliga stressen sedan jag blev gravid.
Den som du nog aldrig ser när du möter mig, men som ändå får min puls att slå hårdare.
Efter föreläsningarna tar jag mig tiden att fylla en flaska med vatten, och jag tänker aldrig längre att kissa det gör jag när jag kommer hem. Inte ens om det är kö till toaletten.
Det kan tyckas litet,
men det gör den stora skillnaden.

Jag kliver in innanför dörrarna på Ica Maxi och tänker att det får ta den tid det tar.
En tanke som, när den landat i min kropp, gör att jag inte behöver sucka tungt när jag nästan framme vid kassan kommer på att jag glömt vitlöken som finns i andra änden av butiken.

För ibland är jag en människa som har bråttom, utan att veta till vad.
Och jag tror det ligger mycket i det där, det som vi bara måste få gjort eller när vi måste ta oss från en plats till en annan.
Det är nog då vi måste stanna,
för det utgör en så stor del av livet, kanske till och med större än de där andra stunderna som vi har så bråttom till.

Och visst har jag gått i dessa tankar förr.

Nu har jag spikat ett datum!
Vad roligt att så många av er verkar pepp!

Lördag 20 April 12-16.

Om ni vill komma så går ni in på vår Facebook page och skriver upp er på eventet, det är nämligen lite koder och så för att ta sig in i huset som jag kommer att skicka ut när det närmar sig. Samt att ni hittar mer info där.
Om du inte har Facebook så går det bra att maila mig istället.

På eventet kommer jag även att posta lite bilder löpande på diverse smakprov.
Detta är förstås också ett ypperligt tillfälle att testa på våra produkter från Lily Lolo.

Åh vad roligt det ska bli:)

Fina ni!
Jag har en fråga.

I och med flytten blir vi utan showroom tillsvidare och jag skulle verkligen behöva krympa mitt lager.
Om jag skulle bjuda in, låt säga en lördag eller söndag i april, skulle några av er ha lust/möjlighet att komma? Och kanske ta med en vän eller fler!
Dels har jag mycket vintage, både från butiken och min egen garderob. Men också endel fin second hand som jag gärna lämnar vidare.

Självklart ska det finnas någonting för alla plånböcker, och mycket generösa mängdrabatter.
Och fika såklart!

Man kanske kan säga att jag gör en inventering över livet lite grann, mer och mindre omedvetet.
Säkert som en naturlig del i allt detta som sker.

Du vet att vi är privilegierade, säger jag till min man.
Vi som har haft möjligheten att välja.
Det är för oss en lyx att flytta till ett hem som är 50 kvm mindre, trots att vi ska bli fler.
Jag förstår att man kanske inte känner så, om man inte har ett val.

Men jag är också så väldigt stolt över oss. Stolt över de val och chansningar vi vågat göra tillsammans.
Det som har lätt oss hit.
Jag hoppas att vi aldrig slutar att vara just dom.

Det finns en sådan otrolig frihet i att leva med honom.
Jag upplever den som oändlig och ändå växande på samma gång.
Känslan av att han är allt som jag behöver.

På fredagen åker vi in till en närliggande by och äter lunch på en Sibylla kiosk.
Pannbiff med mos och lingon.
Jag har gummistövlar och ägaren blir lätt generade när vi berömmer maten.
tack..det är hemlagat säger han tyst.
Min man har ett stort skägg nu och håret är långt nog att fästa i en svans.

Vi äter hemlagad pannbiff på Ivars grill.
Det är så långt från Stureplan.
Så långt så långt.

Och jag tänker på hur fria vi är.
Just för att vi har varann.

Jag har tentapluggat i en vecka, därav tystnaden.
Tidigt imorse skrev jag, och skrev, och skrev…och skrev. Tills handen domnade och det blev rött tryckmärke på tummen.
Men det är så fint efteråt, jag går med lätta steg och har lite energi kvar trots att det är efter lunch.
Sen tar jag tåget hem till landet igen och de tre dagarna utan skola som ligger framför mig känns som ett helt sommarlov gjorde för tjugo år sedan.

Jag tror det blir kallare igen,
men det gör mig ändå ytterst lite.
Jag är sällan sur och less på väder så som jag var förr.
Då när jag halkade fram längs Karlavägen i knähöga stövlar.

Idag har jag gått i skogen och tittat lite var vildsvinen bökar,
det kan man göra oavsett väder.
Det passar mig bra just nu.
Och jag stryker min man över pannan och berättar att jag är lycklig.

Det är bra dagar.
Vi tittar på Brottet i sängen fastän klockan är sent och jag måste smyga upp över kalla trägolv och bre messmör på en knäckebit mitt i natten.
Jag väcks av barnet som sparkar lagom i tid att hinna se solen gå upp över fältet utanför.
Och vi ligger alltid kvar där en stund och känner efter.
Vi tre.

Det blev Mars idag och vi passar en hund som behöver extra mycket kärlek.
Och i den trasiga delen av mitt hjärta,
den som tillhörde honom och som jag så sällan besöker nu, där bildas det som nya trådar, svaga, men ändå trådar som håller samman.
Jag går inte dit så ofta.
För det gör fortfarande alldeles för ont.
Det är fortfarande för mycket arg och ledsen maktlöshet som lever där.

Jag berättar för honom i bilen att det kanske känns extra mjukt att lämna staden för att det var så mycket som gick förlorat där, på så kort tid.
Jag kunde dela in gator och kvarter i tiden före och efter.
Då när hon fortfarande fanns kvar,
och hon,
och han som var min bästa vän.

Det är som inte meningen att tiden ska delas så på en plats där man varit och levt bara några årstider.
Tror jag.

Det blev Mars idag och solen skiner på mina smutsiga fönster.
Jag lagar en soppa till middag som får koka halva dagen och känner mest tacksamhet.
Och det är dom starkaste trådarna,
dom som håller allting samman.

Jag vill packa ner allt det ömtåliga, spara det till en annan tid.

Jag vill bära urtvättade klänningar med trött resår och träskor.
Jag vill äga tre nagellack,
istället för trettiotvå.

Jag vill att det ska vara enklare.
Att vara jag.

Att kaffet inte alltid ska hinna kallna och drömmarna flagna.
Det rör dig om det enkla.
Det gör det nästan alltid.
Att laga mat från recept i böcker som jag sparat, tills sen.
Att skriva texter som får växa långsamt.
Att plantera ett träd och drunkna i en roman.

Jag vill att sen ska vara nu.

Det är nog det jag allra mest vill.