Jag glömde den där sladden hemma, den som man måste ha för att lägga in bilder från minneskortet till datorn.
Typiskt.
Jag som hade så mycket att visa er. Det får bli nästa vecka.

Ögonfransböjaren glömde jag också.
Det spelar ingen större roll.

Det är det bästa med min nya kontext. Landet.
Här spelar saker inte så stor roll.

Saker som i mitt liv, fått spela alldeles för stor roll.

Jag kan inte riktigt rå över det själv.
Jag är bara en människa.

Men jag har de senaste året förstått att jag kan flytta på mig.
Att jag kan söka nya platser och människor att spegla mig i.

Jag tänker, att vi är alltid en del av något större.
Och att känsliga, snudd på bräckliga människor med ett hårt skal måste våga förhålla sig kritiskt mot sin kontext.
Annars kanske vi går sönder på insidan utan att någon ser.

Så jag vill mest bara säga, till dig som behöver höra.

Att kanske är det inte dig det är fel på.
Kanske behöver du bara en ny kontext.

För du är också bara en människa.
Precis som jag.

Hallå!

Ni missar väl inte att besöka min andra blogg också! ?
Blog by Odd Lovin’ .

Jag vill också passa på att säga att jag är enda ut i tårna nöjd med resultatet från helgens plåtningar.
Nu sätter vi som mål att tillsammans (jag och den bästa mannen) producera en inspirerande look book i månaden.

Hejja Hejja!

Vi lämnar allt som det är bara, sa Baby i söndags när vi var klara med helgens plåtningar.
Sedan kastade vi oss i bilen och åkte till landet.

I bilen smällde det till under mitt pannben och när vi väl var framme hade jag sådan huvudvärk att jag inte klarade av att röra mig alls.
Kanske var det någon slags urladdning, överkonsumtion av koffein och vätskebrist på samma gång.
Jag stupade iaf med ytterkläderna på på mattan framför brasan, där somnade jag tillslut och vaknade lagom när huvudvärkstabletten kickat in.

Han bjöd på gräddstuvad pyttipanna, där på golvet framför elden.
Och det smakade precis sådär som när ja var barn och efter tre dagars magsjuka fick äta skorpor med ost och dricka varm nyponsoppa.

Denna vecka byter jag kaffe mot te.
Räfsar eklöv i trädgården och skriver hemtenta i filosofi och kognitionsvetenskap.

Jag vet inte hur det är med er.
Men jag har en förkärlek för mat som går väldigt snabbt att fixa och samtidigt är väldigt gott.
Typ bara några ingredienser och sen tjoff tjoff tjoff, klart.

Inte alltid förstås.
Men dagar då jag exempelvis äter lunch själv hemma. Ofta kommer jag inte på att jag ska äta lunch fören jag är så hungrig att jag inte alls har något tålamod att laga någonting.

Då kan det se ut exempelvis som ovan. Lax, keso, tomat, mozarella, balsamico och solrosfrön.
Vatten brukar jag hälla i en fin flaska för att det ska bli festligare att dricka, man är inte svårare att lura en så.

Kan inte ni berätta om eran favorit ihop plock rätt som går grymt snabbt och kräver inte många ingredienser alls?

Idag slog det mig, precis så som det varje år gör.
Nästan gillar jag den här tiden bäst, då allt fortfarande ligger framför oss.

Nu kommer våren och sommaren.
Nu kommer solen och trollar bort små röda sönder kliade eksem prickar.
Nu kommer lackade tånaglar och dagar då jag får gå utan strumpor i slitna boots.

Dagar då jag kan dra på mig 5 skramliga armband utan att fastna i en tröja och bära långa bomullskjolar som jag struntar helt i att stryka.

Nu kommer släpande varmt eftermiddagsljus och färgar hela min värld.

Känner ni det också?

Efter veckor av släpande, bläddrande bland säkert tusentals plagg, tvättande, turer till skräddare, beslutsfattande pusslande och planerande så är jag äntligen här.

I helgen ska vi plåta alla våra sommarplagg till Odd Lovin’.
Nu stänger jag in mig i showroomet två dagar och sätter det sista. Och det är just detta som för mig är målet, för även om jag älskar att leta efter plaggen så ligger ändå den största kreativa utmaningen i att presentera dem på ett sätt som gör att ni också ser hur fantastiska de är och vilken potential de har.

Denna gång tänker jag ta ut svängarna ännu mer, och jag känner en sån pirrande glädje över att vi hela tiden i den skapande processen kommer närmare och närmare just det där som jag vill att Odd Lovin’ ska stå för.
Och det är en viktig poäng ska ni veta!
Vi talade mycket om det i tisdagskväll då vi hade två härliga grabbar över på middag som bägge jobbar inom mode och design, det här med att kunna värdera sitt eget arbete och att känna sig nöjd med det man levererar.
Min man flikade in att om jag hade fått bestämma själv så hade nog Odd Lovin’ ännu inte öppnat.  Och det stämmer nog delvis. För jag hade nog aldrig riktigt känt att jag var tillräckligt färdig.
Men med en liten bit av facit i handen idag kan jag säga att styrkan och passionen i arbetet ligger just i processen, och att få dela den med mina kunder.

Det är nu jag lever min dröm.

Inte sen.
PS, På fina bloggen Scandinavian Retro blev min blogg februaris rekommendation, läs gärna! Jag blev så himla rörd av alla fina ord.

Jag besökte en kvinna på ett sjukhus igår.
Det är sorgligt för hon har på kort tid blivit viktig för mig, och än mer sorgligt för att hon är bland det viktigaste för människor som jag har nära.

I sängen bredvid låg en ung kvinna, hon lyssnade på sin Ipod och samtalade med sjuksköterskan som sa att hon nog skulle få åka hem redan i morgon.
Det var blindtarmen trodde man.

Och skedena i livet blir så påtagliga.
Som klister mot huden.

När jag går därifrån måste jag stå blixt stilla en stund medan världen flyter runt omkring, utanför pressbyrån med en sån där Mineral Water krampaktigt i handen.
Den som inte innehåller några kolhydrater alls.

Sedan går jag genom snurrdörrarna ut i den stundande våren.
Och fortsätter med mitt liv.

Men medan jag gör det så tänker jag att det en dag kommer att vara jag.
Att det en dag kommer att vara dem jag älskar allra mest. I det skedet av livet.

Och att perfekta hårdagar, presterade resultat och kolhydrater kommer att spela så himla liten roll då.
Om ens någon alls.

”Man glömmer så fort hur det känns att promenera i skogen”
säger hon till mig.

Och jag trycker in orden inom mig på den plats i mitt hjärta som jag väljer att alltid lita på, när alla andra delar av min kropp och mitt sinne sviker.

Ett litet litet rum, fyllt av det som faktiskt och på riktigt betyder någonting för mig.
De perspektiv som andra människor givit mig.
Är det vackraste jag äger.

Vi hittade den på landet.
Som om den aldrig varit borta.

När klockan slog nio på kvällen så var vi trötta och kände oss färdiga med dagen, inga måste bara.
Och jag vaknade av mig själv varje morgon när solen gick upp, bara för att konstatera att jag var redo och utvilad innan klockan slagit sju.

I stan slutar dagen nästan aldrig före midnatt.
Och morgonen börjar alltid med minst tre snooze a 20 minuter.

Nu har vi bestämt att det inte får bli någon dator efter nio på kvällen.
Vi har bestämt att ingenting efter nio på kvällen kan vara så viktigt att det inte kan vänta till nästa dag.

Rytmen är viktig.
Man inser inte riktigt hur viktig fören man kommer in i den.

Eller tappar den helt.

Jag tror man kan klara sig länge på det där mittimellan alltid lite trött och tankad på koffein läget.

Jag tror att jag har gjort det för att det har varit mitt sätt sedan jag var 20.
Nästa år blir jag 30.
Det är som känt 10 år mer än 20.

Och under 2012 kommer jag att ägna mig åt en utvärdering.
Jag kommer att fråga mig själv många gånger vad som är viktigt för mig just nu, på den här platsen i livet.

För jag har känt en gnagande känsla av att väldigt mycket inte är vad det än gång varit.
Istället för att uppleva det som en kris så omfamnar jag det som den mest naturliga förändringen jag gått igenom.