Om helgen och urladdningen som följde
Vi hyrde en snäppet vassare kamera, och jag tänkte att va bra! Då har vi ju två och jag kan se till att ta riktigt många bilder bakom kulisserna så att ni får se hur det ser ut en dag då vi plåtar i studion.
Men jag hann nästan inte ens lyfta kameran under hela dagen.
Dennis kom och lagade den godaste maten på länge, och jag är så otroligt tacksam för det. För alla fina vänner och duktigt folk jag träffat sedan vi kom till Malmö.
Jag försöker att ha en idé med bilderna och plaggen, en idé som oftast följt mig sedan den tidpunkten då jag valde att köpa in just dem. Jag vill presentera någonting som ni själva kanske inte hade tänkt på direkt. Till exempel hur den där chockrosa 80-tals klänningen med volanger kan kännas så rätt 2011 med 70-tals platåer och påfågelfjädrar i öronen.
Det är utmaningen och drivkraften för mig.
Framförallt att jag känner att jag utvecklas så himla mycket med uppgiften.
Nu känner jag mig slut som artist och helt tömd på fantasi och kreativitet.
I ett par dagar ska jag läsa sociologiska texter och gå i mina gamla adidasbyxor med broderat namn på, just dom och en lätt tillplattad näsrygg är de enda jag har kvar som skvallrar om en tid då mina drömmar såg mycket annorlunda ut.
Och därför vill jag säga att det är just det som är så fint.
Att en död dröm inte betyder att du inte kan odla nya.
Tvärtom finns det gott om plats så snart du är redo igen.


































