Skatter

Någon hade köpt den perfekta blusen från Noa Noa och aldrig ens plockat bort prislappen.
Jag hittade den således på second hand för mindre än en tredjedel av priset och blev så väldigt glad.

I sovrummet på landet finns bara sådant som jag tycker är väldigt fint.
Blekta påfågelfjädrar och slingrig murgröna.
Det rosa nattlinnet tänker jag bära som en klänning, kanske mest på landet med gummistövlar till,
och solfjädrarna som jag hittade på en loppis påminner mig om när jag var barn.

Nu kan man säga att det är sommar på riktigt.
Bloggandet går lite in i en dvala och vi ses kanske inte lika ofta eftersom ni har bättre för er än att sitta framför datorn.
Men om ni tittar förbi får ni gärna säga hej och berätta hur ni har det.
Jag liksom saknar er annars.

Doften av varm asfalt och syrén

Vi åkte till stan i veckan.
Och jag blev lycklig av vänner och doften av varm asfalt och syrén.

När man har två hem så blir allting lite mer kaotiskt.
Vi lämnar det lite som det är och rentvätten hinner liksom aldrig riktigt in i garderoben innan den ska användas igen.
Det är bra för en sådan som jag,
plötsligt känns det halvt kippade nagellacket på händerna inte så allvarligt längre.

Återigen, vikten av kontexten.
Bakgrunden och människorna som vi speglar oss själva emot.
Jag inser att jag återkommit till just den insikten flera gånger sedan beslutet om att lämna Stockholm för ett år sedan.

Jag känner mig fortfarande befriad från perfektion.

Och jag är beredd att låta den känslan styra mig.

Mötet

Jag älskar fotografiet.
Som uttryck.

Men jag har fortfarande skrämmande svårt att möta mig själv där.
Jag önskar att det inte vore så,
jag önskar att jag oftare syntes till här på bloggen, till exempel.

Men upplevelsen av mig själv blir aldrig så pass objektiv som jag skulle behöva.
Kanske är den för alltid något nedkladdad av gamla trasiga välkända känslor.
Urvattnade känslor.
Föraktade känslor.
Förtvivlade,
förgörande,
förödande,
känslor.

Det är inte så att de inte längre finns där.
Det är bara så, att vi inte längre samtalar med varandra.

Den bästa av måndagar

Jag ligger naken i trädgården mest och drunknar i brev skrivna av Lord Byron till Lady Caroline Lamb för nästan 200 år sedan.

 

” God knows I wish you happy, and when I quit you, or rather you, from a sense of duty to your husband and mother, quit me, you shall acknowledge the truth of what I again promise and vow, that no other, in word or deed, shall ever hold the place in my affections which is and shall be sacred to you till I am nothing.
You know that I would with pleasure give up all here or beyond the grave for you, 
and in refraining from this must my motives be misunderstood?
I care not who know this, what use is made of it – it is to you and to you only, yourself.
I was, and am yours, freely and entirely, to obey, to honor, love and fly with you, when, where, and how, yourself might and may determine”.

– Byron, Venice 1819

 

Hoppas ni också andas sommar var ni än är!

Tillbaka

 

Han hugger ved utanför köksfönstret i solnedgången.
Håret har precis blivit tillräckligt långt för att fästa bak i nacken och jag tänker att han är vackrare än någonsin.

Att vara ifrån honom är som att befinna sig i ett vacuum.
Där jag liksom färdas framåt i precis en och samma takt.
Det smärtar inte, utan snarare är det en plats där väldigt få känslor finns.
En transportsträcka utan toppar och dalar.

Jag kan existera där.
Men jag lever inte.

 

Brev till en vän.

 

Nu har jag tänkt lite.
Efter det att vi pratade länge i telefon igår.

Och jag vill säga att jag det inte finns något naivt och förvirrat i dina beslut.
Jag vill säga att du är en av de tuffaste personer jag vet, just för att du alltid väljer när du har ett val.
Du kanske inte ser det själv.

Men du är hela tiden i rörelse.
Och även om du inte alltid vet vad som känns bra, eller vart du vill, så vet både du och jag att du inte är en sån som stannar där det inte känns bra.
Så kanske är det bara så att du ska fortsätta att röra dig tills dess du känner att du vill vara stilla en stund.
Kanske spelar riktningen mindre roll än vad du tror?
Kanske rent av mindre än vad de flesta av oss tror?

Som din vän önskar jag att du kunde se att du är precis så som du ska vara.

Ibland splittrad.
Osäker och vilsen.

Men jag tänker att du känner den vilsenheten, det är ju trots allt den som har tagit dig till alla platser och knutit alla band.
Vad vore du egentligen utan den?

Har du någonsin tänkt på vilket mod man egentligen måste besitta för att fatta beslut utan att vara helt säker?
Jag tänker att den som sällan känner sig säker får träna sitt mod så många gånger mer än den som aldrig tvekar.

Och det är också viktigt att poängtera att många människor tvekar i tysthet. Många fler en vad du tror.
Att tveka högt är också en otrolig styrka.

Så istället för att idealisera andra sätt att känna och tänka och handla,
kanske det finns mycket att vinna på att se dig själv som just ditt eget ideal.
Jag tror det är det enda sättet att få ut det mesta av just de egna personliga egenskaperna. Man liksom måste jobba med dem istället för emot dem.

För jag tror inte att du kommer att förändras.
Jag hoppas att du inte gör det.
Jag kan inte se vem du skulle vara då.

Ett fäste

 

 

Jag vaknar av att himlen faller ner på gatan utanför mitt fönster.
Sätter mig upp.
Bara för att inse att den är kvar där, att det bara vara genom mitt bröst som den föll.

Går ut i köket och kokar fyra koppar av det svartaste av kaffe.

På andra sidan gårdsplanen har en fågel flugit in i en fönsterruta och kanske dött,
bara en fjäder sitter kvar och liksom kämpar mot vinden.

Jag fäster min blick på den medan jag diskar vinglas av plast som stått i vasken i två veckor ungefär.

Ett fäste.
Det är precis vad jag behöver.
Medan jag samlar känslorna, först alla i en hög och sedan en varsam sortering.

Längtan ska inte ligga tillsammans med vemodet.
Och vemodet ska helst inte ligga innanför bröstbenet.
Och absolut inte i bakhuvudet.
Jag känner lite på saknaden,
utan att behöva leta särskilt länge.
De senaste dagarna så har den lyckats att stötvis bubbla upp i luftstrupen.
Men tricket är inte att svälja, så som många kanske tror eller handlar av ren reflex.

Min saknad har sedan länge slagit rot i mina lungor.
Och så lever vi nu.
Sida vid sida.
Det är ok.
Det är inte alls så att saknad växer för att man syresätter den.  Jag skulle kanske säga, att den snarare blir följsam och ger vika, om du ger den den plats som du vet att den förtjänar.
För att sakna är egentligen också bara ett sätt att älska. 

 

Jag upptäcker sedan att det som skaver och skär längs över skulderbladen och ner över ryggen är ett förklätt självförakt.
Mig lurar man inte.

Och jag blir kvar där en stund.
Med blicken fäst på en fjäder från en fågel som kanske dött, där samlar jag ihop mitt fragmenterade jag innan en helt vanlig tisdag kan börja.

Som om jag vore en såndär docka med lösa organ av plast.

 

11 frågor och svar del 3

 

Mary bjöd också på 11 frågor.

 

1.  Om du enbart fick lyssna på en låt i resten av ditt liv, vilken skulle det vara?
Det beror nog helt på vilken dag jag skulle få frågan. Idag skulle jag kanske säga Perfect day med Lou Reed eftersom jag längtar mycket  efter mannen. Om vår relation vore en låt så vore det nog den, det är samma känsla. 


2. Vilken mänsklig egenskap är den viktigaste enligt dig?
Intersubjektivitet. 

3. Vilket var ditt första intryck av mig? (Jag tål kritik btw).
Att du var väldigt petite. 

3. Om det gick, finns det någonting i ditt liv du hade velat göra annorlunda?
Jag har alltid grävt där jag står utan att blicka för mycket bakåt, tror det hade kvävt mig annars. Men med facit i handen är det absolut många saker som jag hade gjort väldigt annorlunda. Jag vet inte om det som ”inte dödat gjort mig starkare” eftersom jag inte vet hur mitt liv hade sett ut annars. Jag har ju bara detta.

4. Vad är du BÄST på?
Att gå från känsla till verbalt uttryck kanske. Jag upplever sällan att jag inte kan sätta ord på det jag känner. Det eller att trösta människor som är väldigt ledsna. Kanske hänger det samman. 

5. Vad gör dig riktigt riktigt förbannad? (svar som rör svältande länder och orättvisor på global nivå räknas inte. Det gör alla förbannade).
Blir sällan förbannad, när jag blir det så är det nog oftast som en kombination av trötthet och att jag är ledsen och då rör det oftast bagateller som damråttor eller annat oväsentligt.

6. Det bästa din partner kan göra för dig är….?
Att få mig att känna mig unik och påminna mig om varför han vill leva med mig, ibland glömmer jag det och tycker att hon med hästsvans och välstruken skjorta på banken verkar om ett mycket bättre alternativ.

7. Hur ofta händer det att du går tillbaka till din bostad för att du glömt något, nycklar, plånbok, stänga av spisen etc.
Nästan aldrig. Däremot hittar jag sällan sakerna jag ska ha med mig.

8. Har du någon gömd/udda talang?
Jag kan rulla på magen.

9. Vad är det dyrbaraste du äger?
Just nu är det mina två hem, lägenheten i stan och huset på landet (dock äger vi inte lägenheten). De är allt jag någonsin kunnat drömma om och mer.

10. Vad är du rädd för?
Det mesta som jag känner att jag inte kan kontrollera. Jag är på sätt och vis väldigt känslig (och på sätt och vis inte), och därför något av en defensiv pessimist.

11. Vad gör du imorgon?
Köpenhamn med pappa.