Monolog

Det var tidig morgon och jag samtalade med mig.
Vi var som vanligt osams om vem som bar skulden.

Ni förstår att jag har alltid tvivlat på mig,
så när något går fel vill jag helst gråta och säga till mig att det är så typiskt dig.

Samtidigt som det där svaga i mitt jag får bekräftelse på sitt tvivel.

Och i samma stund drar en storm in över staden där jag bor.
Jag sväljer en kallsup av ganska obefogade tårar och tänker att jag är så trött på mig.
Att jag vill ha ett annat mig.
Ett mig som är nogrann och säker, ett mig som kan lyfta mitt svårmodiga, ihoplappade, tveksamma jag.

Stunder som den här.

Jag passar på att säga till mig att du är värdelös.
Att detta var väntat.

Du är inte menade för sådant här säger jag till mig, för det visste ju jag faktiskt hela tiden.

 

Med regn som slår mot kinderna så förstår jag också,
att det är jag som är den svaga länken.

Det är jag som förstör för mig.
Det är jag som har fel,
om mig.

Alltid.

Hur tror ni det känns.

Lådan

Jag hittade den på vinden.
Eller, jag vill tro att det var den som hittade mig.

Den innehåller allt det där som en människa sparar, fotografier, brev, dokument, pass och betydelsefulla tidningsurklipp.
Mannen som lådan tillhört levde mellan 1881 och 1955, han bar hatt, en vit kostym och rökte cigarr ibland.
Nu måste jag förstås försöka ta reda på om det finns någon som den här lådan skulle kunna betyda väldigt mycket för.
Kanske innehåller den svar på obesvarade frågor.

Skånska Dagbladet, tisdag 11 November 1924.

 

Fortsättning följer…..

Birthday boy

Igår fyllde Baby år.
Vi gick med hans mamma på operan och såg Les Misérables, och oj vad bra det var!
Jag känner mig fortfarande på något vis rörd av hur otroligt mycket det kändes som att man fick för biljetten.
Stor upplevelse.

Sen firade vi med vänner tills klockan blev tidigt.

När vi vaknade gick vi bort till Grand för att äta brunch, och nu jag stannar nog i soffan resten av den här dagen.

Det är OK


Jag somnar alldeles för sent.

Till frukost dricker jag svart kaffe flera gånger om och vi lyssnar mycket på Nick Drake.

I ett mail från min handledare så stod det att,  ja, det är ok, du kan lägga fram din uppsats.
Och jag log brett och skålade med en vän.

Inte som förr.
Då när ett OK var det värsta jag visste.

Nu räcker ett OK för mig.

Och jag ska mycket kort berätta för er vad konsekvensen blir av detta!

Man ler och skålar, oftare och mer.
Du kan prova du också, redan idag.

 

 

Bild


Jag tycker om att fota stillhet, kanske speciellt då jag upplever det i ett rum. Ofta har det nog med luften och skuggorna att göra.
Men jag fotar gärna mat också, och kontraster, och sen allt det där vackra i vardagen, som när han häller upp ett glas mjölk till frukost.

Det här året vill jag bli duktigare på att fota människor och känslor.
Och framförallt vill jag bli duktigare på att låta mig själv fotograferas.  Det tycker jag fortfarande är ganska så svårt.

Till höger här i den nya kategori menyn finns en egen box som heter  bild nu, fortsättningsvis så kommer de inlägg med fokus på bilderna att hamna där. Boxarna blir förstås inte helt konsekventa eftersom inläggen ofta går in i varandra. Men jag har tänkt att dessa ska fungera som en fingervisning så att det blir lättare att hitta det man söker.

Jag bläddrade igenom arkivet från 2011 och vill visa er några bilder som jag tycker om.

2012

 

Vi for ut till våra vänner som bor i ett hus i skogen.
Det var likaså bra för Oddy han gillar inte smällare och fyverkerier alls.

Men det var bra för oss också, vi åt hjort, drack Rioja och pratade om livet lite grann framför en brasa.

Sedan somnade jag bredvid min man på en luftmadrass inbäddad av känslan att allt ändå är möjligt.

2011 var ett år av stora förändringar, och spontana, modiga beslut.
Det är jag glad för.
Nu ska jag bara försöka att leva därefter utan att glömma varför det är så viktigt för just mig.
Jag ska läsa mer och skriva mer, fotografera och försöka ta mig själv på ännu lite mindre allvar.

 

 

Hur ska det bli med Tuva Minna Linn?

 

Den här bloggen förtjänar ett kostymbyte, både på ytan och innehållsmässigt.
Jag har funderat på det mycket under hösten, över varför jag fortfarande bloggar…vad det är som driver mig och var lusten egentligen ligger.
För mitt förhållande till den här bloggen är inte detsamma som det var för snart tre år sedan. Då hade jag ett klart syfte, jag ville lära mig att skriva en bra blogg, en blogg som fler och fler skulle vilja läsa. Och jag hade en bakomliggande tanke att det kanske kanske skulle kunna generera i något annat på längre sikt.
Sedan märkte jag, i takt med att bloggen fick allt fler besökare att jag inte var intresserad av att tjäna pengar på att blogga, inte med hjälp av annonsering.
Kanske hade det känts rätt och bra om jag skrivit en annan blogg, men denna blev så personlig, och ni som läser den blev också personliga. Ni blev personliga genom att så generöst dela med er av era erfarenheter och tankar, och flera av er blev också mina vänner utanför bloggen.
För mig räckte det på något vis, och jag var nog rädd att det skulle förändras om jag började se den här bloggen som en potentiell inkomstkälla.
Jag tror att den sinade blogglusten och lite märkliga känsla jag haft under hösten helt enkelt har berott på att jag nått mina mål.
Jag har fått fantastiska läsare, och med jämna mellanrum dyker det upp nya.
Min självkänsla har växt och jag har inte längre samma behov som jag hade i början. Jag går nästan aldrig in och tittar på min statisktik längre, vilket jag i början gjorde varje dag.
Man skulle kunna säga att den här bloggen inte längre är en ego-grej på samma vis som den var då.
För ni vet hur bloggare ofta säger att de bloggar för sin egen skull, och de tror jag verkligen stämmer, och jag tycker inte att det är fult att vara lite ego, jag tror vi behöver det.

Men för mig tror jag att det behovet har varit mättat ganska länge nu.
Jag startade Odd Lovin’, tack vare den här bloggen, tack vare att ni som läser peppade och stöttade och hjälpte mig att sprida budskapet.  Idag finns Odd Lovin’ på Twitter, Facebook, Tumblr och Instagram, och det är jag som hela tiden jobbar med dessa kanaler.
Jag, som för lite mer en två år sedan aldrig hade läst en blogg, skrivit en tweet eller redigerat en bild.

Men den här bloggens syfte kan aldrig bli att driva trafik till Odd lovin’, det skulle vara för mig att förminska den.
Och samtidigt så känner jag att Odd Lovin’ förtjänar sin egen blogg, en blogg som lyfter fram Odd Lovin’ som koncept utan att handla för mycket om mig.
En sån blogg finns nu!
Den heter Blog by Odd Lovin’ och kommer att handla om Odd Lovin’s tre byggstenar, vintage, personal style och slow fashion.
Den kommer även, precis som resten av Odd Lovin’ att skrivas på engelska. 
Min tanke är att det ska bli en ”renodlad” vintage och stil blogg där man kan följa Odd Lovin’, och den kommer att uppdateras ungefär en gång i veckan.

Men hur ska det bli med Tuva Minna Linn då?

Hon ska också finnas kvar, men med nya mål.
För anledningen till att jag bloggar nu är ju främst att jag älskar att skriva och fotografera.
Och det vill jag utveckla och bli bättre på. Jag vill skriva längre och mer genomarbetade inlägg, jag vill ta mig tid att fotografera och lära mig att behärska ett mer avancerat bildbehandlingsprogram. Jag vill hemskt gärna göra fler ljudinlägg, mer regelbundet. Det har jag velat länge men det tar mig ungefär två dagar att sätta ihop dem och då räcker inte tiden till som det är nu.
Jag vill göra det som jag gör idag, men jag vill göra det bättre.
Jag vill inte stressa ut en text, jag vill inte slänga in bilderna i datorn och känna att jag aldrig hinner gå igenom dem, och jag vill inte känna att jag inte hinner svara på era kommentarer.

För det är just då jag tappar lusten.

För att detta ska vara möjligt så förstår säkert ni också att jag måste blogga mer sällan.
Kanske bara tre inlägg i veckan istället för sju (eller fjorton som det ibland också varit).
Men min magkänsla säger mig att det är rätt sak att göra, det känns som ett naturligt steg för att kunna ge denna blogg mer rättvisa. Att blogga mycket och kontinuerligt är något man gör för att hålla trafiken uppe, jag tror att det är få (kanske ingen) som känner en brinnande lust och ett behov att blogga två gånger varje dag. Vill man tjäna pengar på sin blogg så är det rätt drag. Men jag känner att jag behöver en annan taktik, nu är ni här, några av er kanske kommer att trilla bort och andra att hitta hit.
Men antalet besökare på tuvaminnalinn.se kommer ju alltid bara att vara en siffra, det finns som inget mål med den eftersom jag inte är intresserad av annonsering.
Jag vill öka kvalitén och minska på kvantiteten.
Helt enkelt.
Jag vill att Tuvaminnalinn ska vara en sida där man stannar upp och känner efter, och där den som läser ska känna sig välkommen att dela med sig av sina egna tankar och erfarenheter.
Jag vill vara personlig, öppen och så ärlig som jag kan.
Kanske som en liten plats att fly undan till, eller som en hemlig vän.

Hur känns det för er?

Och medan jag har er uppmärksamhet vill jag passa på att önska er ett Gott Nytt 2012, och som alltid tacka för att ni läser och gör den här bloggen till det den är för mig.

Vi ses nästa år!

Året som gick, och sådant som kändes.

oddy

Jag har inte gjort någon sammanställning av bilder från året som gick.
Jag kände att jag istället ville göra en lista över de inlägg som jag personligen tycker är värda att läsa igen, om man vill.

Här är de!

Om förlorade pusselbitar

Om sånger som förändrar världen

Den stulna populariteten

Kantstött kärlek 

Att bryta mönster 

And then there´s those days when I drink to much coffee to even paint my own nails

Avsaknaden av ett kall 

Om lyckan och turen

Att gå 

Om egenskaper som väger olika tungt

Vad hon sedan gjorde med energin som hon omvandlat 

Om murare Bengtsson och bloggare Oddson 

Om att våga vara kompis 

Om prestationsångesten och vänsterslaget

 

PS, det går självklart bra att kommentera även dessa inlägg trots att de är gamla, jag läser och blir glad av era ord.

Page 3 of 170«12345»102030...Last »