Luftrummet

Tänk om vi bara skulle stanna här.
Jag säger det utan att titta åt hans håll när han går från toaletten till sovrummet.
Det är sent.
Och jag menar inte endast stanna som i stanna just precis här, fysiskt.
Jag menar nog mer i vår outtalade strävan. För även om det inte är särskilt uppenbart eller sagt så är vi nog ändå alltid påväg.
Jag tänker på vårt lilla hus som egentligen skulle kunna räcka för oss i väldigt många år framöver. Tänk om vi inte skulle tänka på sen.
Nästa hem, nästa arbete, nästa, nästa.

Tänk om vi skulle stanna här?
Tänk om vi inte skulle vilja mer.
Om vi kunde säga,
Detta räcker för oss. Nu ska vi bara leva.
I bruset så tappar man så lätt fokus på det som är just nu,
och aldrig mer igen.
Vi alla vet det. Vi säger det jämt. Men vi glömmer ändå.

Min nya känsla är tillräcklighet.
Och jag försöker att fylla mitt luftrum så.

Ännu en journalist hör av sig och vill fotografera hemmet där vi inte längre bor. Och jag tänker såhär,
att jag inreder inte mer nu. Jag liksom bara slutade att bry mig så värst.
Och aldrig mer ska jag slänga mig med fraser som att, hemmet är en förlängning av mig själv.
Jag vill inte förlänga mig själv. Längre.
Det finns bättre saker att lägga sin tid på.

Mitt hem är just bara platsen där jag bor, numera.

Det viktigaste jag gjort

_TML9572

 

Det vilar ett färdigt manuskript på min säng.
Jag tycker om att lyfta det,
och liksom känna hur det känns i handen.

Det här är nog det viktigaste jag gjort,
tänker jag sen.

Tillsammans har vi skrivit en antologi, jag och tio andra kvinnor.
Den har berört mig och skakat om mig, fyllt mig med obehag, skam och ilska.
Men framförallt,
den har om något fått mig att förstå att många av de upplevelser jag bär inte är unika.
Elva berättelser, som tillsammans skapar ett naket utsnitt av hur det kan upplevas att vara kvinna i slutet och början av ett sekel.

Det här är nog det viktigaste jag gjort,
tänker jag.

Och snart, snart…ska jag dela det med er.
Jag hoppas så att ni vill läsa.

Den fjärde månaden

e5836d323cc111e3b3d922000a9f309f_7

Jag vattnar nästan ihjäl den sista pelargonen och en morgon när jag drar handen genom håret känns det som att en tredjedel följer med. Så typiskt.
Jag hade hoppats få behålla det där extra håret som aldrig föll under graviditeten, även om jag visste att oddsen var små.
Men jag är glad åt kroppen ändå.
Den har ännu en gång motbevisat mig då jag konstaterar att jag känner mig ungefär som innan igen. Lite rangligare och svagare givetvis.

Min man kommer hem med två kronhjortar och en bukett rosor.
Det blir så mycket kött att vi får köpa en till frys faktiskt. Och jag känner en viss lättnad av att slippa handla i butiken ett bra tag framöver.
Jag köper en ny mössa till Loppan och tänker mycket på färgerna jag väljer till henne. De flesta är olika nyanser av lila, plommon och lavendel.
Färger som aldrig tidigare varit speciella för mig, färger som jag upptäckt genom henne.
Hon är en lugn själ.
Det har jag vetat sedan hon låg i magen.
Och hon tittar mig i ögonen, länge länge. För hon har ännu inte formats av den här världen.
Den där blickar möts,
för att sedan vändas bort.

Idag tar vi tåget till Lund för att köpa pyjamas och byxor till ben som blivit längre.
Och bröd, och kanske en rökt ost.
Fredag är min bästa dag.

 

När ett träd faller

17785f68341211e3977b22000aeb2fce_7
Det är soligt och jag får plocka av mig plagg efter plagg när vi plöjer fram över leriga vägar.
I byn får jag ta del av de senaste skvallret och jag tänker mycket på hur rytmen och livet här passar mig så bra just nu.
En inbjudan till föräldragrupp kommer i brevlådan och jag känner väl inte direkt något sug.
Jag känner mig inte ensam, det gör jag förvisso nästan aldrig. Och gör jag det så är det nästan uteslutande när jag är med andra.
När jag känner att jag inte hör hemma, att jag inte kan relatera,
Det har sällan med frånvaron av människor att göra.
För mig.
Dessutom är jag ju med min dotter nu och jag upplever det som allt annat än ensamt.
Om inte hade jag kanske varit mer taggad på att stifta bekantskap med andra nyblivna föräldrar.
Kanske vill jag stanna i just det här en stund till, för att det är sådan jag är.
Vi läser boken om Bella och Gustav när hon är vaken, och när hon sover mot min mage läser jag de där romanerna som jag så länge längtat till.
Vi går promenader och jag tycker om att  visa henne den vackraste eken av dem alla, den som säkert levt i flera hundra år.
Hennes blick fastnar vid grenarna som fortfarande är klädda med löv.

I skogen utanför har de börjat röja, och tänker mycket på hur kraftfullt ljudet är av ett träd som faller.
Det är smärtsamt på ett alldeles särskilt vis.

Och jag är på en plats där tiden finns att lyssna.

På morgonen

ede6c4a61a0211e3b85022000a1f9e75_7

 

På lördagmorgonen har den första frosten lagt sig i hagen utanför vårt sovrumsfönster. Jag känner en viss lättnad över att solen ligger bakom molnen, annars hade känt mig tvungen att gå ut och fotografera. Och jag är tveksam till om mina leder hade uppskattat den kylan. På natten kan fingrarna låsas sig i ett krökt läge nu, så pass att jag måste använda motsatt hand för att sträcka ut dem. Det är den märkligaste känslan, fast just det gör inte särskilt ont ändå.
Vi går upp, med tjocka sockor över kallt plankgolv.
Han torkar kondens på insidan av de gamla fönstren och tänder en eld, lilla I och jag tittar på lågorna och lyssnar på vevgrammofonen tills hon somnar.

I den nya världen

_TML9516

 

Det handlar också om orden nu, orden och bilderna.
Den nya världen, den där vi är tre.
Att känna vad jag vill visa och vad jag vill berätta.
Att urskilja var gränsen går, för det är inte längre bara min integritet, utan också hennes.
Det mesta föll nog på plats redan under graviditeten, intuitivt kan jag känna vad som blir rätt för mig och vad som inte blir det.
Det känns exempelvis bra med bilder där det är både hon och jag, eller hon och han.
Det finns egentligen inget svar på varför.
Men om många år från nu när hon finner delar av sitt liv därute, då kommer också mitt ansikte att finnas där. Bredvid.
Och jag trivs med känslan av att hon är del av ett sammanhang.
Jag lägger ingen värdering i det, konstaterar bara att det i min mage känns bäst så.
För någon annan känns det på något annat sätt.

Det viktiga är att man känner.
Att man inte bara gör.

 

Efter helgen

_TML9528

 

Vi lämnar helgen bakom.
Och jag tror att vi hann med det mesta som vi ville, det mesta som vi behövde. En lång morgon med frukost i sängen, en promenad till kohagen. Jag hann nästan klart med städningen av kontoret som pågått i över en vecka och nu kan man återigen ta sig fram i huset utan större problem. Jag plockar ner en spetsgardin i samma rum, det känns på sätt och vis konstigt att skymma ens lite av det som pågår utanför. Ek, björk, hassel och asp som skiftar färg och jag tänker flera gånger varje dag att det ser ut som en tavla. Funderar på hur snabbt man vänjer sig vid att ha naturen så nära.
Vi är helt klart andra idag en vad vi var för fem år sedan när vi bestämde oss för att ta ett glas på Riche en torsdag kväll. Vi behöver andra saker idag.

Det är oktober och min man vill helst ut i skogen med sin bössa både i gryning och skymning. Och jag, jag lyssnar på jazz och tänder ljus på kvällarna i något slags försök att genskjuta mörkret precis innan det faller.

Bortom bruset

 

45260406300211e3aa4422000ae90e71_7

Jag chippar inte nagellacket fören den femte dagen.
Det faller ett regn samma dag och mina händer känns som någon annans mer än vanligt.
Finmotoriken är värst, att stänga de små små tryckknapparna på hennes body eller trycka på den kalla hårda kaviartuben. Jag fumlar och biter i läppen. Men det är också axlar, knän och vrister. Vet att jag är långt ifrån den enda som får ledvärk av att amma. Men sköterskan på BVC har en mer frågande blick än vanligt faktiskt.
Imorgon blir hon tre månader. Det är den märkligaste känslan. Jag kan knappt minnas hur det kändes att vara gravid, eller hur den djupaste botten av en värk slet.
Så stora upplevelser som på så kort tid blivit diffusa.
Jag gissar att det är för att hon växer så snabbt som allt det andra känns så långt borta redan.

Jag vill berätta något om hur häftigt det är att bli en mamma.
Aldrig har jag känt jorden under mina fötter så väl som nu.
Aldrig har jag känt att jag lever så mycket genom min kropp som nu.
Att jag är ett djur.
Att så mycket finns där inom mig, programmerat i mina celler. Jag behöver inga appar, forum eller metoder.
Jag kan känna i min kropp vad hon behöver, att ta hand om henne är på många sätt det mest naturliga jag gjort.
Redan när jag klev ut ur duschen i korridoren på BB kunde jag tveklöst urskilja hennes gråt bland alla andra. Jag kunde känna hur min kropp reagerade innan jag hann tänka, trots att hon bara funnits i några få timmar.
Det finns inget brus där vi befinner oss nu.  Bara en kommunikation mellan hennes behov och mina.
För jag behöver hålla hennes hand för att somna, kanske till och med mer än vad hon behöver min ibland.

Page 3 of 206«12345»102030...Last »