Hej måndag

Jag har tänkt det förr och jag tänker det igen.
Sättet som min kropp absorberar stress på är så lömskt.
Och egentligen så behöver det inte alls vara stress, vad stress nu egentligen är.

Det är ju inte ett svar tänker jag.
Utan en fråga.
Det är inte en förklaring, utan ett symptom.
Inte att förglömma.

Hör ni vad jag säger?

För mig är det kanske oftast, en slags emotionell överbelastning.
En oförmåga att filtrera mina känslor på så sätt som jag när ett behov av.

Och sedan har vi varit ifrån varandra också, så mycket de senaste veckorna.
Min hjälte till man har dränerat grunden på vårt hus och lagt ett nytt avlopp.

Själv kom jag dit på lördagen och kokade 14 korvar till dom som arbetade.
Alla sprack.

Hej måndag.

”We are the daughters of the moon, we are the sisters of the sun. We are the mothers of the earth. We are women, we are one”

 

 

Jag kan inte tappa humöret innan klockan slagit nio på morgonen.
För tappar jag det då så tappar jag det så hårt och bitarna blir så många att de är som omöjliga att samla upp igen.

Det är fredag och jag njuter av en överblommad blå hortensia och solen som går upp över husfasaden på andra sidan gatan.

Idag ska jag orka lite till tänker jag.
För till sanningen hör att jag måste, lite till.

Jag blir ensam i helgen.
Över knarriga golv, i kylig luft och mellan nytvättade linnelakan.

Till skolan skriver jag en text om kvinnor och depression.
Jag läser om dem, kvinna efter kvinna, namn efter namn uppradade efter varann.
Om Susan, Mary, Lisa och Claire.
Om kvinnorna som blev frihetsberövade och torterade på mentalsjukhus. För att de svor, bar fel kläder eller hade sex med en man för mycket.
Öden så fasansfulla att jag vill kräkas.

Öden som fortfarande är verklighet idag, just denna fredag.
Även om det inte längre är det just i vårt kvarter av världen, eller står skrivet i tryck över glossiga sidor i Damernas värld.

 

Jag önskar er en fin fredag.
En fredag där ni håller huvudet högt, om inte för er egen skulle så för alla andra kvinnors skull.

Idag ska vi orka lite till tänker jag.
För till sanningen hör att vi måste, lite till.

På etiketten stod det, Erfarenhet

Det är onsdag och jag retar mig på det faktum att alla människor inte går att rädda.
Det faktum att jag just nu upplever att jag knappt ens kan rädda någon.

Tänk om, tänker jag,
vi kunde koka vår egen erfarenhet med massor av socker och kardemumma.
Pyttsa upp den i glasburkar med tunga tätslutande lock och sedan en handskriven etikett.

Erfarenhet

Jag skulle sälja min på gatan där jag bor. Och sända den som rekommenderat paket till andra.

Men till saken hör.
Att vi måste koka vår egen erfarenhet.

Och just idag försöker jag svälja detta faktum med te som smakar kakao och kanel.

 

Efter midnatt


Det är en sån där tuff vecka igen, med dubbla hemtentor och nya utmaningar på nya extra jobbet.
Mannen och hunden är dessutom i det andra lilla hemmet så sängen blir extra tom och kall att krypa ner i.

Oktober alltså.
Än en gång.

Det går inte längre att vara vaken till efter midnatt och tro att man ska orka va?

Flickan, kvinnan & jag

 

De försöker ständigt att samsas om utrymmet.
I det här livet som jag fått.

Jag är medlare. Dem emellan.

Det är fredag eftermiddag snart kväll.

Kvinnan försöker att räta på ryggen och formulera en vetenskaplig text.
Flickan är besvärad över sedan länge avskavt nagellack och skjuter upp lunchen till sent.

Jag är nästan 30 nu, det är ingen ålder jag vet jag vet, men ändå, i hjärtat och runt min bröstkorg kan det kännas som om jag levt i tusen år. Jag tänker och känner långsammare idag, mitt rörelsemönster är mer rytmiskt och liksom typiskt för mig. Mitt tonfall lägre och mina gester mer distinkta.
Insikter kommer rullande, jag ser dem på håll och vet att de är på väg.
De är sällan nu som de bubblar upp eller ramlar över mig som från ingenstans.

Kvinnan kan identifiera och sätta namn på känslor som flickan inte ännu kan.
Hon vet att svartsjukan likaväl kan komma klädd i vitt och att osäkerheten kan gömma sig precis bakom prestigen, sådär så att den knappt syns  eller ens går att ana.

Men det bästa med kvinnan är att hon inte längre är så rädd att falla, knappt alls faktiskt.
Hon vet att det här med att leva, det är att finnas i både brännande smärta och svindlande lycka.
Så därför väljer hon att stanna upp och följa spåren av en tår längs kinden.
Hon vill känna den, hur den föds, växer och reser över hennes ansikte för att sedan lämna.
Det här är att leva tänker hon.
Att känna alla de känslor som den här varelsen som är jag besitter.

 

(Gime önskade rubriken)

Odd Lovin’ Fall 2012

 

 

Vi fyller på löpande med plagg inför hösten och vintern.
Som vanligt går ju de flesta att använda mer eller mindre året om beroende av hur många lager kläder man har på sig över eller under.
Och som vanligt är det fantastiska plagg som kommer med ett budskap, plagg som jag tänker ska bäras med rak rygg och mycket karisma tills den dagen de faller i bitar. Vilket kanske inte ens blir under vår livstid.

Om ni vill se fler bilder eller nyfikna på storlek/pris så klicka på respektive bild så kommer ni rätt i butiken.

Och om det är några av er som kanske är lite nya här och inte riktigt känner till,
jag och min man driver oddlovin.com 

Besök oss vettja!

Mitt största svek mot mig själv

 

Det är svårt att tala om de stora sveken.
Kanske mest för att de känns omöjliga att särskilja från varandra.

De stora sveken i mitt liv har snarare formen av en fläta.
Där det ena möjliggör det andra, och formar en slags helhet.

Det är en sak.

Det andra är att svek är så kontextbundna.
Som saker ter sig idag gjorde det inte då.
Och mycket utav sådant som jag kan känna skam ända in i märgen för idag, är sådant som säkert hörde till livet, så som livet var då.
Processer.
Erfarenheter.
Misstag.
Allt det där som hela tiden är i rörelse och som bildar vårt perspektiv, genom vilket vi sedan ser på världen och människor vi möter.

 

Jag har väl kanske en djupare förståelse för sådant idag och ser på mig själv med en mer förlåtande blick.
Men ibland tänker jag på de små sveken.
De som för mig är förhållandevis små, och det kliar på huden.
Att jag stundtals i detta livet som är mitt, har varit en sådan liten människa.

Exempelvis.

 

Så stannade jag hos en man fastän jag på insidan visste att det aldrig skulle förbli vi.
Kanske för att det var enklare så. Kanske för att jag behövde någon att  hugga efter som inte förmådde att hugga lika snabbt och hårt tillbaks.
Den dagen som jag gick så fick jag honom att tror att det var hans fel.
Men det var inte sant.

I sjunde klass när några tjejer i klassen blev mobbade och jag inte vågade ta deras parti inför de äldre tjejerna i nian som hade bombarjackor och blekt hår. Istället valde jag att skydda mig själv fastän det kändes fel.

När jag ibland ljög för någon man i en bar om vem jag var och var jag kom ifrån. För att jag målat in mig själv i ett hörn där jag kände att ingen såg mig, på riktigt. 

Lördagsnätter klockan tre på Café Opera när jag känt mig malplacé, men hellre förändrat mig själv och tagit en drink till än att gå därifrån.

Och sedan det där året då jag lät en arbetsgivare behandla både mig och resten av personalen som skit, om och om igen.

 

Men som ni förstår så återfinns och möjliggörs de små sveken också i den stora flätan.
Där jag skadade och ljög för mig själv.
Där jag omfamnade stereotyper och knäböjde för  fel ideal.
Och förminskade mig själv så till den grad att det enda som återstod var ett skal fyllt till bristningsgränsen,
av lögner som jag själv trodde på.

 

(JAE önskade rubriken)

 

 

 

 

Oktober

Nu släpper jag in hösten helt.
Det är förstås lite lättare när man kommer ut till landet, knarriga golv, öppna spisen och doften av  vått gräs på morgonen.
Den glada hunden som springer ner till grinden och möter sin husse.
Han med kavaj och motorsåg i handen.

Ser ni det lilla huset på kullen?
Där bor vi.