Jag skulle vilja fånga ljuset.
Dels det som färgar himlen över takåsarna utanför mitt fönster.
Men även det som fyller lägenheten de soliga sena eftermiddagarna.
Om jag beskriver det som något som går att bada i, så tror jag att ni förstår.

Till frukost tinar jag björnbär i köksfönstret.

Min man skickar mig en artikel ifrån DN och liksom säger att, sådan är nog du.
Han gillar svar och förklaringar.
Och söker gärna efter di där kausala sambanden.
Min man.
Det är en fin egenskap hos honom som jag tycker mycket om.
Men det är också vår största olikhet.

I dagarna har jag som så många gånger förr försökt känna och förstå betydelsen av att en människa inte längre finns.
Att under loppet av en och samma dag först finnas, och sedan inte längre, finnas.
Jag måste ta in det och processa det precis som jag gjorde som barn, och jag tycker fortfarande att det är lika hisnande obehagligt.
När människor måste sluta att finnas så brukar mina läppar per automatik artikulera sådant som jag under mitt liv snappat upp ifrån andra.
Att sådant är livet, att vi alla ska dö, att nu behöver hen inte lida och så vidare, och så vidare.
Jag kan säga det,
men jag kan inte känna det.

För mig tar känslan av vad det innebär över.
Att ett liv, miljarders miljarders känslor och upplevelser och erfarenheter och tankar,
att de först finns där, och senare samma dag inte.
Och aldrig mer.

Jag orkar liksom aldrig riktigt tänka den tanken hela vägen ut.
Den är för stor för mig.

Som att förstå universum.

Idag var det en vacker själ som lämnade den här världen.

Och min tunna och känsliga hud gör det omöjligt för mig att inte känna sorg.
Men så snart den lagt sig, tillrätta där i maggropen.
Då ska jag fylla mig själv med tacksamhet,
tacksamhet för att jag fick äran att vara hennes vän det sista året som hon levde.

Det finns ett speciellt ljud som jag älskar.

När ingen gått på golven i vår lägenhet på ett par dagar,
de liksom knarrar på ett särskilt sätt, inte direkt kanske så som gamla golv knarrar mest.
Utan mer distinkt,
mer som att varenda liten del av den gamla parketten måste lägga sig tillrätta,
bit för bit.
Nästan som om det håller på att spricka.

Jag går alltid genom varje rum och njuter, innan jag ens tänder en lampa eller hänger av mig en jacka.

Jag tänker att det kanske är lite samma som med oss människor.
Vi måste bli vidrörda.
(Kanske helst inte trampade på)
Men vi behöver kontakt.

För att inte stelna.

Minns ni,
När någon måste gå.

?

Hon beslöt sig för att stanna,
här, ännu en tid.

Hon har packat sina böcker i lådor för att flytta till en annan lägenhet, inte långt ifrån mig.
Och jag känner otrolig tacksamhet över att få behålla henne nära,
ännu en tid.

Vi äter och dricker vin med fötterna i fönstret.
Sedan går jag hem genom regn, åska och blixt i min nya stad.
Den som alltid bär med sig en slags sällsam doft av hoppfullhet, för mig.

Godnatt.

Varje dag läser jag helst några ord av Tyler Knott Gregson.
Jag upplever nästan alltid hur de kittlas längs ryggraden.
Kota för kota.

Kram

Jag har svårt att finna mig med det här vädret.
Eller hur man säger.

Vi lyssnar på jazz och jag plockar smultron i bara nattskjortan i den blöta trädgården.
Jag behöver mer sommar än såhär.

Idag köpte vi tapeter till det gästrummet som inte ännu har några.
På rea.
Blåa med blommor på.
Jag hade tänkt mig gröna.

Hur mår ni?

För er som ännu inte är Odd Lovers kan jag berätta att vi denna vecka har adderat ett nytt märke till vår lilla familj.
Av en händelse så fann jag Ebba från Älmhult på nätet, blott 19år gammal har hon startat sitt märke Socialite. Jag blev så himla imponerad av henne och kände genast att hela konceptet  var perfekt för Odd Lovin’.

Just nu kan ni hitta några av Socialites snygga och unika re-makes av second hand jeans i shoppen, inom den närmsta framtiden kommer vi även att släppa några av hennes helt egendesignade plagg.

Och ni kan ju gissa hur roligt jag hade när jag fick jobba med en ung, driven supertalang som Ebba i vår studio i Malmö.

Det är just detta som Odd Lovin’ handlar om för mig.
Det annorlunda och egna.
Personlighet,
medvetenhet,
kreativitet,
och lite mod.  

Jag kommer absolut att lägga min energi på att lyfta fram begåvade oetablerade designers.
Min magkänsla säger att det är detta jag kan göra bra, och att det är detta som behövs.
För att tala klarspråk lite, jag tycker inte vi behöver fler webb-butiker som säljer samma produkter som alla andra, producerade i fabriker på andra sidan jorden.
Det är för mig, inte hållbart.

Jag hoppas ni förstår att er support väger tyngre än allt bly i världen för oss.
Det är ju trots allt tack vare den här bloggen och ni som läser den som Odd Lovin’ finns idag. Utan er hjälp hade jag aldrig haft det driv och den tro på mig själv som behövts för att skapa detta.
Det är svårt att hitta ett lämpligt sätt att tacka för det, här sviker liksom orden även mig.
Istället försöker jag att använd den utvunna energin till att ge tillbaks, genom att exempelvis tro stenhårt på en ung talangfull tjej från Älmhult.

Om du inte redan besökt Odd Lovin´, gör det!
Gilla oss på Facebook och hjälp oss att sprida vår sida genom att väldigt enkelt dela den och tipsa dina vänner. Om du gillar det vi gör så finns det ju faktiskt en stor chans att några av dina vänner också kan göra det.
Och viktigast av allt, prenumerera på vårt nyhetsbrev för att följa utvecklingen och ta del av allt som händer före alla andra.

Och PS, om du tycker om vårt koncept och känner att du kanske vill samarbeta med oss, då ska du inte tveka att höra av dig. Vi är alltid nyfikna, glada och öppna för förslag!

Vi har haft det fantastiskt fint här i norra Skåne.
Jag hoppas att er helg också varit bra!

Nu har jag fantastiskt mycket jobb att ta igen hela söndagen.
Men det blir på sitt sätt fint det med.

Stor kram till er!