Jag skrev ett brev till min dotter i november.

_TML9680
Det är sen höst min dotter och du blir tyngre på min arm.
Jag brottas med mörkret nu och tunt siden gör inte längre mycket för mina axlar.
Vad som egentligen skulle vara så problematiskt med mörkret i sig vet jag inte.
Och jag ställer frågan till mig själv gång på gång. Samtidigt som jag för ett stillsamt krig mot november i det tysta, med vatten, ingefära, te, sömn och syre.
Men det känns så klyscheaktigt att tala om mörkret med en suck och veckad panna. För vi har ändå valt att bli kvar här. Trots att vi talat om andra platser.
Vi bor inte i staden längre.
Inga gula gatulampor möter mig utanför fönstret mer och inga bilar passerar. Inga sirener som skär genom mörkret.
Inte ens en cykel.
När jag om kvällarna ställer mig lite på tå under köksfönstret kan jag se ett svagt ljus på himlen långt därborta där närmaste stad ligger.
Och inget mer än så.
De säger att du är så lugn. Människorna vi möter då och då över en kaffe med påtår.
Och jag svarar att så är det kanske, men att jag har just inget att jämföra med.
Men så en kväll när du somnat och elden slocknat så tänker jag på tystnaden och mörkret här.
På vad det gör med dig.
Min dotter.
Dina första upplevelser och intryck. Dina kolsvart nätter här och de långsamma mornarna med blöt kondens på insidan av vårt sovrumsfönster.
Allt detta kommer att finnas i dig.
Kanske som en svag kontur för dig att fylla. Kanske som en övertygelse, en återkommande känsla eller en dröm du måste jaga.
Utan att du riktigt vet varför.
Du kommer att växa upp på landet.
Min dotter.
Och om just det vet jag egentligen ingenting.
Du kommer att bli din egen,
med samma djup i ögonen som honom, och med min runda haka.
Utöver det vet jag ännu inte vilka bitar av oss som kommer att lämna spår hos dig.
Om jag fick välja skulle du få hans sätt att kunna säga så mycket utan ord. Hans målmedvetenhet, mod och totala avsaknad av konflikträdsla.
Om jag fick välja skulle du slippa min bräcklighet,
men ärva min passion.
Men kanske är det svårt,
kanske går det ena rentav förlorat utan det andra?
Vi ska tala om just sådant när du blir äldre. Och med dig ska jag alltid vara sann.
Jag ska visa dig de skapa kurvorna där jag kom med sådan fart att jag aldrig hann med att svänga, gångerna då jag föll.
Men även de då vägen var rak, och jag självmant kastade mig ut, driven av en alldeles särskild typ av rastlöshet.
För dig ska jag aldrig måla en bild av mig själv.
Jag vet faktiskt inte ens om det skulle vara möjligt.
För det är viktigt att du vet att du har förändrat mig. Att du hela tiden gör. Och kanske är det därför jag upplever november mörkret som tyngre detta år.
Kanske är jag ljusare på insidan nu. Vad jag med säkerhet vet är att jag kan se fler nyanser av verkligheten. Jag kan acceptera de grå zonerna och tänka att människorna, de gör nog ändå oftast så gott de kan.
Att dem som finns mig nära vill väl, även om utfallet ibland känns annorlunda i mig.
Det är en befrielse.
Att leva i en värld som tillåter mer än svart och vitt.
Och dit har jag aldrig kunnat ta mig på egenhand.
Det är november och fuktig kyla som är svår att värja sig från kryper nära. Jag klär dig i samma stickade tröjor som jag själv burit och du sover nära mig om natten. Att det är närhet du önskar och egentligen inte mycket annat står klart för mig sedan länge. Jag bär dig nästan jämt, att skjuta dig framför mig i en vagn känns ologiskt nu på ett sätt som jag inte var helt beredd på. Och jag tänker mycket så på alla dessa saker som vi tror oss behöva för att ta hand om ett barn. Med dig nära ser jag dem med andra ögon. Jag ser det enorma överflödet i dem.
Och jag har en övertygelse om att du ska finna den trygghet du behöver nära mig, och genom mig. Och för det vill jag aldrig vara beroende av saker.
Det är november och jag tänker att det är någonting helt annat att leva på landet efter det att sista lövet på eken fallit. Det är nog inte den bilden som folk talar om när de säger att de längtar till ett liv på landet. Det är jag ganska säker på.
Den sista murgrönan, den i vårt lilla sovrum, självdör.
Det kan hända att jag känner viss lättnad. Viss längtan efter kala ytor och fönsterbläck.
Viss enkelhet.
I slutet av månaden delar sig molnen och himlen går i lila, om än bara för en stund. Man kan se långt bort över åsen nu som ser ut att vara uppbyggd i olika färgskalor på varandra.
Allt, perfekt omfamnat av björkarnas kala vita kroppar.

Världen i dig.

_POD9737

tumblr_mfang1qEUs1rtxj3eo1_500

_POD9761

_POD9781

 

Jag vet ännu inte riktigt vad det ska bli av den här platsen.
Och det har varit skönt att koppla bort tankarna kring bloggens vara eller icke vara ett tag.
Det som främst gör att jag vacklar är skrivandet,
jag är rädd att jag tappar det som uttrycksform om jag lämnar helt.
Ett tag funderade jag på ifall jag skulle börja om på nytt, på en annan plats. Kanske skriva en blogg som är låst och på så sätt begränsa antalet läsare till en siffra som jag själv känner mig bekväm med. För det är egentligen längesedan min ambition var att bloggen skulle växa. Men samtidigt är det betydelsefullt för mig att ni vill läsa, ni som av någon anledning väljer att återkomma.
Endel av er år efter år.
Jag behöver er för att känna lust att formulera mig i ord.
Att ta den tiden.
Och vad kommer att hända med mig om jag inte gör det ?
Det är min meditation.
Mitt sätt att samla mig och liksom paketera delar av mitt innersta.
Jag är rädd att alla de där delarna efter ett tag kommer att krypa längs golv och väggar annars. Kanske.

Vad tror ni?

Tillsvidare tittar jag helt enkelt in här när jag känner att tiden, lusten och behovet finns.
För er som vill fortsätta läsa det jag skriver så är det kanske enklast att prenumerera på inlägg då jag inte kan säga hur regelbundet eller oregelbundet de kommer att komma. Det kan du lätt göra till höger här på sidan. Eller via Bloglovin’ såklart.
Tack för att ni läser <3

 

I Januari

 

_POD8809

_POD9040

_TML9710

_TML9747

_TML9659

_TML9677

 

Jag gråter en morgon i januari innan jag stigit ur sängen.
Det är en varm gråt.
Jag kröker min rygg och kupar mina händer kring ögonen.
Och däri gråter jag,
tårar som fyller en rundad handflata likt ett fågelbad för ögon att bada i.

Att drunkna i.

 

Sen kliver jag upp.
Rätar på det som värker och ringlar honung över min frukost.

 

Intimitet och makt

38164-d429250ebe06455cb9a3f8c20ad39166

 

I somras fick jag en förfrågan om att skriva en text på temat sex för organisationen Realstars som arbetar mot sexövergrepp och trafficking. Nu finns den färdiga antologin att köpa.
Ett perfekt julklappstips, kanske särskilt till dig som har en ung själ i din närhet. Att ge till hen, eller att läsa själv.
Alla intäkter går dessutom oavkortat till Realstars och det viktiga arbete som dom bedriver. Efter att ha sett detta avsnitt av Kalla fakta satt jag länge under tystnad med en otäck tomhetskänsla i kroppen.
Den infinner sig allt som oftast.
Och jag svarar den alltid med samma sak, att jag i varje val jag gör måste vara medveten om att jag är med och bygger det samhälle min dotter ska växa upp i…och ur.

Min bidrag handlar om att vara omkring 20, om otrohet och om att omfamna de roller som erbjuds dig utan att tänka på konsekvenserna.

Du kan köpa boken online här. 
Eller på Göteborgs konstmuseum.

Utan rubrik

När hon somnat så vill jag säga att,
oj.
Va känslosamt det blev ändå.

Men det är såhär.
Att på insidan skriver jag rader som aldrig får den form jag önskar. Jag tar mig inte från det första ordet till punkt riktigt längre. Kommer ni ihåg att jag berättade en gång att Ulf Lundell sagt att han behövde staden för att skriva? Kaoset och kontrasterna.
Lite så är det kanske även för mig.
Det, och tiden förstås.
Sen vet jag inte hur jag ska skriva, om inte naket och nära.
Och gränsen känns mer diffus nu sedan jag fick ett barn.

Jag tänker också på att det gått så långt nu att det är svårt att veta vilken plats den här bloggen har i mitt liv.
Och hur jag skulle känna mig utan den.
Jag har aldrig tagit ett steg tillbaka sedan jag började.

Med det sagt så vill ja ändå understryka att jag hoppas att jag hittar vidare härifrån, att jag finner ny inspiration och balans som gör att jag kan fortsätta att skriva.
Och jag behöver läsare för att skriva. Så mycket vet jag.
Men i vilken form känner jag mig allt mer osäker på.

Jag tror att November hann ikapp även mig. Av misstag tvättade jag den lilla alvmössan i maskinen och den krympte till nästan ingenting.

Och jag blev kanske mer ledsen en vad som egentligen är ok.
Över en alvmössa.

Så,
Ikväll säger jag, ta hand om er tills vi hörs eller ses igen.
Detta är ännu inte ett hejdå.

Kanske slutar det här.

_POD6698

 

Jag kommer att lämna min blogg, jag kan inte säga om det blir bara för en tid eller för all tid.
Jag hoppades och trodde att det skulle finnas plats och vilja att fortsätta nu när jag blivit mamma, om än mindre.
Men just nu har jag en önskan och ett behov att skapa mer distans till den här världen.
Och det känns väldigt odramatiskt.

Hur det kommer att utvecklas törs jag inte säga något om.
Kanske hittar jag ett nytt sätt som känns rätt för mig.
Kanske slutar det här.

 

Många av er har följt mig länge.
Jag har lämnat städer här och funnit nya.
Förlorat människor, men också fått vänner för livet.
Jag har börjat om,
utbildat mig och förverkligat en rad drömmar.
Jag har gift mig här, och slutligen också fött ett barn.

Jag har delat de största händelserna i mitt liv med er.
Och ni har gett mig så mycket tillbaks.

Nu är jag på en ny plats.
Jag ser på min dotter innan jag somnar och min kropp fylls av ett obeskrivligt rus när jag inser att vi kommer att få ännu en dag.
Jag vill bara leva i detta nu och så lite som möjligt på alla andra platser.
Jag kan känna det så tydligt.

 

Och jag är helt säker på att ni förstår.

 

”We wear clothes, and speak, and create civilizations, and believe we are more then wolves. But inside us there is a word we cannot pronounce and that is who we are”

vsco_0

 

Om hösten

_POD3610

 

 

Jag tänker på vad som sker i en kropp,
när man vet att en smärta måste landa där.
När man ihärdigt puttar den framför sig och den växer likt en boll av snö.
Och blir.
Tyngre.

 

Och jag ringer aldrig en vän när jag gråter tårar som inte längre smakar salt.

Det har aldrig varit mitt sätt att kommunicera.
Jag skriver istället ord.
Ord som låter vackrare än hur verkligheten känns.
Det har alltid varit mitt sätt.
Att klä känslor i det abstrakta.  Och jag har alltid varit tacksam för att den möjligheten givits mig.
Jag andas tungt och vet att dagen inte kommer att ändra färg.
Och jag tänker på den kropp som kommunicera smärta under tystnad.
Den kropp som jag älskar.

När höst blir till vinter, och snöblandat regn seglar med fiskmåsar över hustaken utanför.
När kastanjerna på marken,
inte längre är vackra.

 

 

Jag läser det jag skrev förra hösten. Då när orden kom lätt till mig.
Jag väntade ett barn då, var lycklig men bar samtidigt en hel del sorg. Kanske var det för mig den bästa av förutsättningar för att skapa.
Jag sköt ingenting åt sidan, lät istället allting bara hända mig med vetskapen om att varken det ena eller det andra skulle vara den slutgiltiga känslan.

Jag lever i harmoni nu, och det är svårare att sätta ord på.
Varför vet inte jag.

Page 2 of 206«12345»102030...Last »