Jag tycker om att sitta lite i solen och bläddra i böcker som jag en gång läst. Eftersom jag alltid markerar de stycken jag vill läsa igen och igen så är de enkla att hitta. Stycken och meningar som är vackra tar sällan några omvägar. De går raka vägen in genom bröstkorgen för att sedan sprida sig som gåshud över resten av kroppen.

”..gick mot dörren och utan att inse ögonblickets stora betydelse hörde hon några ord som för alltid skulle påverka hennes planer, hennes framtid, hennes gård, hennes tankar om lycka, hennes kvinnosjäl, hennes inställning som människa, hennes plats på jorden. -Vänta ett tag.”

” Detta är den verkliga upplevelsen av frihet: att ha det allra viktigaste i världen utan att äga det.”

Paulo Coelho, ur boken Elva minuter.

Igår kväll var jag hemma hos Eva, knappt har vi hunnit ses på två veckor. Vissa människor kommer in i ens liv, det knackar inte på och frågar inte om de får plats. De har en redan given roll ifrån början.  Eva är en sån människa för mig.

Har du en sån vän, Som är olik dig, men ändå passar ni bredvid varann?

Viss vänskap är som vävd av ett särskilt material. Som när du hittar ett plagg i en butik och känner på tyget, genast vet du om det kommer att hålla oavsett väder.

Här kommer en sån där historia som man alltid hör ifrån någon, som i sin tur hört den ifrån någon som kände någon vars kusin det faktiskt hade hänt.  Den här gången handlar historien om mig.  Igår var jag nämligen på öron akuten på karolinska för att plocka ut ett litet föremål ur mitt öra. Jag hade insett en vecka tidigare ungefär att det var något som inte stämmde eftersom jag var grön i örat:/ På akuten sa läkaren att det skulle göra ”lite ont”, det var en underdrift. Om detta händer er så skrik efter narkos!

När den lilla mojängen tillslut kom ut så kände jag igen den, och kom genast ihåg den där dagen i Oktober förra året. Jag hade sprungit ner till Tjärhovsplan som så många gånger förr för att hinna med en buss. Kankse minns jag denna dag extra bra för att jag skulle på en arbetsintervju. Jag skulle bara skynda mig att slänga på mig mina pärlörhängen innan jag klev på bussen då jag (återigen som så många gånger förr) tappar ploppen. Jag letar surt efter den på marken och tycker att det är märkligt att jag inte kan hitta den. Den här dagen hade jag en stor halsduk på mig..nästan 10 månader senare hittar jag ploppen i mitt öra.

Om en månad ska jag på återbesök för att se hur örat mår, förhoppningsvis så kommer det att repa sig. Och hädan efter kommer jag att använda clips örhängen.

Och så var de det där med Iphone….

Det har blivit så för mig, att midsommar är den dagen då jag minns tillbaka.  De dagar i vårat liv då vi ställs inför avgörande ögonblick minns vi oftast in i minsta detalj. Man vet sällan att man befinner sig i just ett sådant ögonblick precis då, men när vi minns tillbaka så är färgerna skarpa och klara, dofterna bekanta och vi kan minnas våra tankar ord för ord.  En midsommar för 8 år sedan fattade jag ett dåligt beslut, de kom att påverka mig och den personen jag sedan kom att bli. Det är den enda midsommar jag minns att det inte regnat något alls.

Idag är det midsommar igen. Jag tittar på honom medan han knäpper sin skjorta och dricker mitt kaffe bryggt på skånskt vatten, det smakar annorlunda bra.

Jag minns tillbaka.

Glad över att ingenting längre är som det en gång varit.

Här hänger min midsommar klänning och känner sig bitter som få.  Hon har nämligen hamnat på min väntelista, tillsammans med skor som behöver klackas, hål som behöver lagas och kanter som behöver fållas. I mitt fall så fylls den här listan oftast på men bockas sällan av. Så nu är det en in en ut regeln som gäller. Jag kan inte köpa mer kläder som behöver lagas, eftersom jag är så extremt dålig på att få det gjort.  Och att göra det själv är inte ett alternativ, jag sydde en kalikå mjukis i femteklass och sen gav jag upp.  Jag har inte de tålamod som krävs för att nåla och mäta, eller ens trä tråden genom en nål om jag ska vara ärlig.

Min blommiga klänning som jag hittade i ”Max 60″ lådan på Emmaus behöver en ny dragkedja i ryggen. Så fort (fort känns som fel ord) , men när hon fått det så återkommer jag med en rättvis bild.

När vi sitter på fjärde våningen på socialkontoret så fylls jag utav känslan att vilja göra så mycket mer. Att vara mentor till någon känns ibland i mitt fall som att sitta med alla svaren. Jag önskar att det var så enkelt att jag bara kunde ge dem till henne, men i livet måste man tyvärr finna dem själv. Det är inte som ett prov i skolan där man kan snegla över någons axel. Man måste hitta sin egen sanning.

Jag vet det, och därför var det jobbigt på fjärde våningen idag.

Men jag vet också att jag kan slåss för henne, att jag kan vara den som säger som det är.  Jag vet att jag kan vara den för henne som alla människor någon gång behöver, den jag själv många gånger önskat att jag haft. Därför sitter jag, och kommer att fortsätta sitta där.

Och om tio år från nu så önskar jag inget högre en att hon fick sitta där, i en stol på fjärde våningen någonstans och vara den för någon, den som slåss och säger som det är, den som sitter med alla svar…den som alla någon gång behöver.

Det bor en flicka i mig som minns.

Till skillnad ifrån mig som bara ser i ord och bilder så besitter hon förmågan att drömma om hans händer.

Det bor en flicka i mig, hon lärde mig konsten att gråta.

Hon påminner mig ibland om ljudet av ett hjärta då det brister, färgen på en dröm då den dör och doften av en ogreppbar besvikelse.

Det bor en flicka i mig som aldrig glömmer.

Hans hand då den släppte taget,

Sömnlösa vinternätter av obesvarade frågor.

Det bor en flicka i mig som minns,

allt det som kvinnan vill glömma.

Det bor en flicka i mig vars högsta önskan är hans tröst.