En stor dalahäst.
En sovjetisk fartygstelefon (motivering saknas)
Världens häftigaste kryddställ.
En fin gramofon.
Törs man säga en stol till…
Barbies garderob är också fin, men klarade sig inte hela vägen upp på listan. Här kommer fler fina saker.
Så mycket fint och massa mer finns det på Nostalgipalatset på St Eriksgatan 101, kika in där! Men PAX för dalahästen!
I dag klev jag in i en vintage butik i vasastan som jag tycker väldigt mycket om, vid kassan står en tjej och dividerar om priset på två klänningar precis lagom högt så att alla därinne måste lyssna. Jag har så himla svårt för detta, människor som verkar tro att secondhand och vintage butiker är en loppmarknad. Jag ser att tjejen håller i två fina klänningar signerade 1970 och hon verkar tycka att 150kr är ett rimligt pris för den ena, jag håller inte med. Tillslut så kommer den där härliga kommentaren ”har ni inte tvättat dem innan ni säljer”, som om det skulle vara en anledning att få plagget lite billigare. Vid de här laget får jag anstränga mig för att inte kliva emellan och köpa bägge klänningarna framför näsan på henne. Ibland undrar jag varför såna människor går till den här typen av butiker överhuvudtaget.
En butik är en butik, oavsett om det som säljs där är i andra,tredje eller femtehand. Tycker man inte att plagget är värt den summan som står på lappen så kan man vackert hänga tillbaka det.
För mig finns det ett undantag, och det är när man är en återkommande kund som handlar en större mängd. Hos min skomakare brukar jag få den femte skon klackad gratis. Det tycker jag är trevligt och både han och jag tjänar på det eftersom att jag inte går med mina skor någonananstans. Men jag ser det fortfarande bara som en bonus, det är ju mitt val att köpa alla dessa skor som behöver klackas.
Summan av kardemumman, tycker man inte att en klänning är värd 250kr så tycker man nog inte speciellt mycket om den så då kan det kanske lika bra va, eller?
Idag fick jag hörseln tillbaka på mitt öra efter min olycka. Jag har alltid varit livrädd över tanken på att drabbas av tinitus, och nu vet jag varför för det var ungefär exakt så hemskt som jag föreställt mig. Värst var det på kvällarna när jag skulle sova, tanken på att aldrig få uppleva total tystnad var ångestframkallande. Men efter att läkaren grejjat med lite slangar i örat (när jag väl gått med på att lägga mig ner) så kunde hon konstatera att örat var helt ok, och jag kunde konstatera att livet är mycket bättre i stereo.
Sen fick jag en glass för att jag hade varit duktig och Baby fick en för att han varit moraliskt stöd.
Slutet gott allting gott!
Jag vet att jag sagt vid något tillfälle att det känns som att jag under det senaste året har åldrats fem gånger så mycket. Jag antar att förändringar i livet, både de vi själva väljer och de vi tvingas att acceptera är de som får oss att uppleva att vi åldrats.
För ett år sedan bodde jag i en liten andrahandslägenhet som luktade gammal kastrull. Jag sov nio timmar varje natt, tränade två gånger om dagen och åt var tredje timme. När någon frågade mig vad jag drömde om så var svaret alltid detsamma, jag ville bli bäst i världen.
När min dröm dog så grät jag. Inte den typen av tårar som är befriande eller efterlängtade.
Jag grät floder och sjöar åt mig själv att drunkna i.
Tids nog hittade jag ett öppet fönster och började att minnas, det fanns saker som jag älskat att göra, jag hade haft flera drömmar och jag kunde välja att skaffa mig nya.
Jag började pyssla med sånt som brukade göra mig glad.
Jag sa upp mig, hittade ett nytt jobb och delar av mig själv som jag glömt att jag hade.
Han såg åt mitt håll och ingenting blev någonsin detsamma igen. Färger såg inte längre likadana ut och orden fick en annan innebörd.
Tillsammans gömde vi oss på platser där himlen kändes närmare på något vis.
Jag ville skriva igen, och tyst nynade jag på melodier som jag glömt.
Sen dök den där platsen upp, där ljuset föll in så vackert över gammal betong och mörkt trä. Och äntligen fick jag sätta mitt namn bredvid hans på en dörr på obestämd tid.
En flicka tog plats i mitt liv och mitt hjärtas volym växte.
Jag funderade mycket över vem jag skulle vara nu….
..sen släppte jag viljan och lät det mest bara hända.
Världen började visa sig i bilder och jag ville sätta ord till allt igen.
Bitarna föll kanske inte rakt, men de föll på plats.
Det har blivit sommar igen och jag sitter och tittar ut genom mitt fönster. Glad över dom förändringar jag gjort, men även de jag tvingats att acceptera.
Jag inser nu att jag inte alls förlorade min dröm…den ändrade bara färg.
Förra sommaren kunde man se mig trippa längs Carrer de València i Barcelona i dessa sandaler.
Den här sommaren however, kommer man att kunna se mig klaffsa fram i dessa fashionabla sandaler.
Ungefär såhär hade det nog sett ut ifall Jesus gästdesignat för Adidas. Notera den ordentliga dämpningen bak till för maximal comfort. Det gjorde ont för mig att betala pengar för dessa (även om de var på 30%) så fula tycker jag att de är.
Men mina vänner, två magnetröntgen av ländryggen senare så kan jag kort konstatera att skönhet faktiskt har ett pris ändå, och det är helt enkelt för högt för mig att betala just nu.
På söndagar tycker jag om att sitta på ett fik i godan ro…
..läsa tidningsbilagor och äta god mat.
Baby tycker också om att läsa tidningen i godan ro…
…sen får man efterrätt..
..och påtår.
Idag var vi på Vurma på Kungsholmen.
På söndagar vill jag gärna fönstershoppa lite också. I skyltfönstret hos Katitzi stod den här glada skyltdockan med fin fina jeans. Det är något visst med att gå längs gator och titta i fönster tycker jag. Vi går ofta runt och tittar på husfasader, portar och dörrar och pratar om saker vi tycker är fint.
Går man aldrig runt och bara tittar så upptäcker man heller aldrig väggar så vackra som den här.
För en fullbordad söndag så bör man även klämma in ett besök på en loppmarknad. Idag var vi i Vårberg. Det finns en loppmarknad där som har öppet alla dagar i veckan, vid första anblicken är den ganska rörig och känns mest som en rätt dålig night market i Thailand. Men det är ofta på loppisar som dessa man kan göra de riktiga fynden eftersom att säljarna själva inte har vidare koll på hur de ska prissätta varor och det är också helt ok att pruta. Det gör dock inte jag, jag står faktiskt inte ens bredvid när min pojkvän gör det. På bilden ovan ser ni världens minsta barbershop som finns på loppisen i vårberg.
Vi köpte den här lampan, jag tycker det ser ut som en sån som griskultingar får ligga och värma sig under.
Min pojkvän hittade ett fint staffli för en femtiolapp.
Nu ska jag ägna resten av kvällen åt att peppa mig själv inför mitt besök hos öronläkaren imorgon. Jag är ganska orolig för vad det kommer att säga, ni får hålla tummarna!
Ibland stöter vi på möbler som får oss att utbyta en snabb ”ser du vad jag ser blick” och det slår aldrig fel, vi ser samma sak.
Här t.ex, en stol ifrån början av 1900 talet, vi har letat efter något i den här stilen länge men det växer inte direkt som päron på träd. Detaljerna och hantverket är helt fantastiskt, och jag skulle kunna äta finn crisp i en månad för att kunna köpa detta trä som slitits i närmare 100 år. Som tur var behövdes inte det eftersom priset inte låg på mer än 575 kr då stolen såldes på kommission. Ska höra med min favorit antikhandlare i stan och se vad han har att säga om den, misstänker att vi gjort oss ett riktigt klipp. Stolen kommer att tjänstgöra som skrivbordsstol på vårat lilla kontor.
Så , hur många paket finn crisp hade ni kunnat äta för en stol som den här?
