Jag tänker att vi som barn lär oss att stanna vid övergångsställen, titta höger, titta vänster..sedan gå vidare.
Det sitter i ryggmärgen.
Jag tänker att jag önskar att jag redan som barn lärt mig att även stanna upp efter en prestation.

Att stanna i glädjen och stoltheten.
Klappa mig själv på axeln,
titta höger, titta vänster och sedan gå vidare med lite stadigare steg.

Med lite mer tro på mig själv, mitt egenvärde och min förmåga att prestera.

Varför är det så svårt då?
Att stanna.

Varför tar vi inte chansen att växa när den är mitt framför oss.

(Vi och vi, jag talar förstås om mig. Men kanske också om dig)

Jag fick högsta betyg på min kandidatuppsats, jag kunde inte ha presterat bättre.
Och examinatorn, en kvinnlig professor emerita som jag ser väldigt mycket upp till, jag tror inte att hon gav mig betyget för att vara snäll, inte heller för att hon råkat läsa fel.
Nej, så är det inte.

Men ändå.
Så svart att stanna.

Nu måste jag göra det.
Jag vet det.
Nu måste jag säga till mig själv att jag är som gjord för universitetsstudier, att detta är mitt ämne och att endast jag bestämmer hur långt jag ska fortsätta.
För det har gått tre terminer nu, jag har inte bommat en enda tenta eller inlämning, jag har klarat två delkurser i statistik och fått högsta betyg på bägge mina uppsatser.

Jag måste stanna nu och sluta ursäkta mig för att jag är här.

Titta höger, titta vänster.
Blicka framåt.

En av mina vänner kanske måste lämna stan.
Jag har vetat att det kunnat komma sedan dag ett då vi träffades i den här stan.

Ibland måste människor lämna städer (länder och liv).
Jag om någon borde veta.

Jag försöker att tänka sådär som stora människor gör, att om man älskar någon så låter man den gå.
Jag försöker att lyssna och hjälpa henne att komma fram till vad som är det bästa för henne, och inte för mig.

Precis så, som mina vänner alltid gjort för mig.

Men inuti är det något som gör ont.
Något som säger stanna.
Och jag vet inte om jag är självisk, säkert är det så.
Säkert är jag inget orakel som kan se in i framtiden vad som är bäst för alla.

Säkert är jag bara jag.

Och jag tänker att det ordnar sig, att jag är bra på att förlora människor.
Även om jag vet att vi inte kommer att förlora varandra så.

Men sen slår det mig.
Att nej.
Kanske kan man aldrig bli bra på att förlora människor?
Kanske har jag bara inbillat mig det.

Ni vet ungefär som när man tappar någonting som är väldigt ömtåligt i marken, bara för att plocka upp det och förvånas över att det inte gick sönder.

Trotts att det föll så hårt.
Och sedan går det en tid och man hittar en spricka och försöker att minnas när det kan ha hänt.

Det hände säkert då.
Kanske utan att du märkte det.
Eller åtminstone så måste det ha varit början till en spricka.

Kanske är det så med mig tänker jag.
Kanske har jag spruckit varje gång jag förlorat någon, utan att det syns.

Utan att jag märkt det själv.

Utan att jag velat, märka det själv.

Min rädsla för allt det som känns så definitivt.

Ett barn.
Ett hus.
Ett arbete nio till fem ungefär.

Jag säger till mig själv att det blir vad man gör det till.
I ungefär tio år säger jag det till mig själv utan att förstå.
Eller tro på det alls.

Och nu är jag snart där.
Där jag trodde att allt skulle vara på ett helt annat sätt än vad det faktiskt är.

Ingenting är sämre. Bara annorlunda.

Över vinet en lördag säger andra (oftast kvinnor som är äldre än mig) att jag har tid.
Massor med tid.

Lite som om,
jag vore femton år.

Men vet ni att jag känner inte så.
Tvärtom har jag känt länge, att jag som inte hinner ikapp.
Varken i verkligheten eller i min fantasi.

Är jag verkligen där nu?
Frågar jag mig själv utan att lyssna eller svara.

Tanken på en situation som jag inte bara kan bryta upp från drastiskt och spontant förändra, skrämmer mig.

Där är jag inte än tänker jag.
Och i samma stund så vet jag,
att jag kanske aldrig kommer dit, fören jag faktiskt väl är där.

Kanske vill jag ha allt kvar.
Blicka framåt och känna att jag sparat det bästa till sist.

Jag tänker,
att det kanske är dödsångest.

I en lite finare kostym.

Det var tidig morgon och jag samtalade med mig.
Vi var som vanligt osams om vem som bar skulden.

Ni förstår att jag har alltid tvivlat på mig,
så när något går fel vill jag helst gråta och säga till mig att det är så typiskt dig.

Samtidigt som det där svaga i mitt jag får bekräftelse på sitt tvivel.

Och i samma stund drar en storm in över staden där jag bor.
Jag sväljer en kallsup av ganska obefogade tårar och tänker att jag är så trött på mig.
Att jag vill ha ett annat mig.
Ett mig som är nogrann och säker, ett mig som kan lyfta mitt svårmodiga, ihoplappade, tveksamma jag.

Stunder som den här.

Jag passar på att säga till mig att du är värdelös.
Att detta var väntat.

Du är inte menade för sådant här säger jag till mig, för det visste ju jag faktiskt hela tiden.

Med regn som slår mot kinderna så förstår jag också,
att det är jag som är den svaga länken.

Det är jag som förstör för mig.
Det är jag som har fel,
om mig.

Alltid.

Hur tror ni det känns.

Jag hittade den på vinden.
Eller, jag vill tro att det var den som hittade mig.

Den innehåller allt det där som en människa sparar, fotografier, brev, dokument, pass och betydelsefulla tidningsurklipp.
Mannen som lådan tillhört levde mellan 1881 och 1955, han bar hatt, en vit kostym och rökte cigarr ibland.
Nu måste jag förstås försöka ta reda på om det finns någon som den här lådan skulle kunna betyda väldigt mycket för.
Kanske innehåller den svar på obesvarade frågor.

Skånska Dagbladet, tisdag 11 November 1924.

Fortsättning följer…..

Igår fyllde Baby år.
Vi gick med hans mamma på operan och såg Les Misérables, och oj vad bra det var!
Jag känner mig fortfarande på något vis rörd av hur otroligt mycket det kändes som att man fick för biljetten.
Stor upplevelse.

Sen firade vi med vänner tills klockan blev tidigt.

När vi vaknade gick vi bort till Grand för att äta brunch, och nu jag stannar nog i soffan resten av den här dagen.

Jag somnar alldeles för sent.

Till frukost dricker jag svart kaffe flera gånger om och vi lyssnar mycket på Nick Drake.

I ett mail från min handledare så stod det att,  ja, det är ok, du kan lägga fram din uppsats.
Och jag log brett och skålade med en vän.

Inte som förr.
Då när ett OK var det värsta jag visste.

Nu räcker ett OK för mig.

Och jag ska mycket kort berätta för er vad konsekvensen blir av detta!

Man ler och skålar, oftare och mer.
Du kan prova du också, redan idag.

Jag tycker om att fota stillhet, kanske speciellt då jag upplever det i ett rum. Ofta har det nog med luften och skuggorna att göra.
Men jag fotar gärna mat också, och kontraster, och sen allt det där vackra i vardagen, som när han häller upp ett glas mjölk till frukost.

Det här året vill jag bli duktigare på att fota människor och känslor.
Och framförallt vill jag bli duktigare på att låta mig själv fotograferas.  Det tycker jag fortfarande är ganska så svårt.

Till höger här i den nya kategori menyn finns en egen box som heter  bild nu, fortsättningsvis så kommer de inlägg med fokus på bilderna att hamna där. Boxarna blir förstås inte helt konsekventa eftersom inläggen ofta går in i varandra. Men jag har tänkt att dessa ska fungera som en fingervisning så att det blir lättare att hitta det man söker.

Jag bläddrade igenom arkivet från 2011 och vill visa er några bilder som jag tycker om.