Den åttonde månaden

Nu kommer månaden maj,
det blir den åttonde månaden.
Jag slits mellan känslan att knappt minnas hur det kändes att inte vara gravid, och känslan av att ännu inte riktigt ha förstått att jag är just det.
När en annan hundägare i parken säger någonting och sneglar på magen så tänker jag tyst för mig själv att, det där var ju lite väl vågat.
Jag tänker att jag inte ser så gravid ut, samtidigt som jag tänker att jag ser ut som en hel planet.

Nu kommer månaden maj,
och Mimers vinterpäls breder ut sig över ungefär hela lägenheten, trapphuset och världen.
På morgonen ligger hon och snarkar samtidigt som hon följer mina steg med ett halvöppet öga.
Allt blir vackert där hon är.
Precis allt.

 

Tips

På lördag kan ni som befinner er i Götebrogstrakten gå på vad som med största säkerhet kommer att bli en väldigt fin Basar. Jag tänker att det är ett ypperligt tillfälle att köpa fina gåvor till sommarens fester och sådär.
Läs mer hos Drömma!

Denna vecka kan man även vinna ett exemplar av denna fantastiska vimpel hos Drömma. Jag provar lyckan och har redan i mitt huvud hängt upp den på den där väggen som fortfarande är tom i barnets lilla rum.
Illustratören heter Jennie Ekström och på hennes Facebook sida kan ni se mer av det fina som hon skapar.

Och här kan du läsa mer om hur du gör för att delta i utlottningen!

Fram till den 3 maj har du även möjlighet att vinna fantastiskt fina prints hos Krickelin. Ta chansen tycker jag! Ett hem med konst och fotografi är så mycket bättre än ett utan.

Bilderna har jag lånat från respektive blogg.
Vilka kvinnor föresten…
vilka kvinnor.

 

Det är viktigt att tipsa.
Jag om någon borde verkligen göra det oftare. Eftersom jag vet hur otroligt mycket det värmer och betyder.

För att vara rädd att saker ska gå sönder är lite som att vara rädd för att verkligen leva

 

Det blir en ovanligt tyst eftermiddag när barnet på andra sidan väggen slutat att spela på sin nya trumpet.

Jag äter rester av indisk hämtmat som egentligen var för stark redan igår.

 

Det är bara hon och jag, eftermiddagsljuset och porslin som ska rullas in i tidningspapper.
I det stora skafferiet finns alldeles för mycket förpackningar med bäst före någon gång mellan 2009 och 2011, och jag känner mig alltid lite som en bandit när jag kastar…ändå.
I takt med att rummen blir allt mer tomma så tänker jag som jag tänk förr, att det är ganska underbart just så.
Att jag vill äga mindre saker.
Att jag vill att det ska finnas utrymme för en relation till det jag äger. Att allt ska få mig att känna eller minnas.
Jag vill aldrig vara rädd för att ett av de gamla ärvda glasen ska ramla i golvet,
jag vill tänka att om det händer så har jag fortfarande fem kvar.

För att vara rädd att saker ska gå sönder är lite som att vara rädd för att verkligen leva.

Det blir en ovanligt tyst eftermiddag, sådär så att jag rycker till när de tröttaste bladen på liljorna faller.
Och jag tänker att jag önskar att jag liksom var mer sval, även om jag inte riktigt ens i ord kan beskriva vad det egentligen skulle innebära.
Jag vet bara att det är en beskrivning som tilltalar mig.

Hur önskar du ibland att du liksom var lite mer?

Det är en fråga om hur ljuset faller

Sommaren i Malmö är annorlunda.
Det är som att den har en annan smak än sommaren i andra städer där jag levt. I helgen kunde jag känna den.
Det är varm asfalt, sol som ligger lågt och fiskmåsar över hustak.
Men mest av allt är den en fråga om hur ljuset faller,
in genom avgas smutsiga sekelskiftesstora fönster, och ner över knastrig fiskbensparkett.

Kanske är det vad jag kommer att sakna mest med staden.

Inför en helg…

Jag lyssnar på Emelie Simon och förbereder inför helgen.
Jag tänker att jag kommer visst att hinna, för det gör jag nästan alltid.

Vi ska bygga studio och fota alla plagg som ska komma i butik till sommaren. Som alltid tycker jag att de är de absolut finaste hitintills och vill helst behålla allt för mig själv.
Och i morgon är ni så himla välkomna förbi hos oss för att botanisera i vårt lager, vissa plagg kommer att kosta nästan ingenting och andra kommer att vara billigare än vanligt.
Jag har även rensat ur min egen garderob vilket resulterat i en hel del skor och väskor som söker nya hem.

Och hittar man ingenting som man gillar så gör inte det någonting för det får man åtminstone fika och träffa mig!
Facebook eventet finns mer info om adress och portkod.
Har ni inte Facebook så lämna en kommentar med en mail ni använder här så kontaktar jag er!

Än finns det tid

Jag har känt mig ensam en tid.
När jag ligger i det varma badvattnet på morgonen och drar fingrarna över magen så frågar jag mig själv hur det är möjligt?
Hur kan man känna ensamhet när man bär en annan människa i sin kropp?

Men ensamhet behöver inte vara något fysiskt så. Det handlar kanske snarare om ett utelämnande, att befinna sig mitt uppe i en process där jag för varje dag går en liten bit längre in i mig själv.
Och därinne är det än så länge ganska tyst.
Jag vet att jag har någonting stort framför mig. Det som var avlägset förut börjar allt mer få en kontur.
Och jag är inte den som sträcker ut händer,
jag är inte den som finner min styrka i andra.
Jag måste hitta den där punkten i mig själv.

Jag måste förbereda mig för något stort,
även om jag bara kan se en kontur.
Och däri ligger ensamheten.

I det tysta samtalet med mig själv.

Jag tror det handlar om ett utelämnade till kroppen.
Att våga känna den och lita till den.
Att förbereda sig för någonting som inte går att förbereda sig för.

Självklart är vi två.
Självklart är hans hand den viktiga.
Och där han är finns också tryggheten.

Men i de avgörande stunderna så vänder jag mig aldrig utåt.
Gör jag det så tappar jag mig själv.
Jag måste hitta den där platsen där jag förut har funnit styrkan att fortsätta trots att varenda ven och led skrikit vänd om.
Och det är bara jag som vet var den finns.
Det är bara jag som kan känna när jag är där.

Men först ska vitsipporna blomma och hundkexen växa till höjden av min midja.
Än finns det tid.

 

PS, Det är nu två år sedan jag fastande för den där texten som Lotta skrev, om att föda barn. Jag har burit med mig orden sedan dess, och nu bär jag dem nära så nära.

I mitten av april

Isen smälter på dammen nedanför huset, bara sådär över en dag.
Jag bakar kanske 40st kakor på morgonen och ser en svan landa.

Det är mitten av april tänker jag.
Och mina föräldrar har köpt ett timmerhus på landet, jag är glad för deras skull, och tänker samtidigt att det inte är en liten sak att lämna.
Min mammas barndomshem, hemmet där ens fyra barn har vuxit upp.
26 år av liv.

Min äldsta bror flyttar in i huset med sin fru nu. Det är jag tacksam för.
För att kunna återvända hem betyder ibland allt.

Det är mitten av april tänker jag.
Och stoppar handen i kakburken väldigt många gånger på en dag.
Det är precis i början av ett nytt kapitel,
och jag tror att vi alla känner det nu.

Med öron av sammet och ett hjärta av guld

Det blir ingen ny hund…inte på tusen år…det ska du ha klart för dig.
Jag sa det till min man under den sena hösten och vintern, fler än en gång.
Inte för att beslutet att lämna bort Oddy på något sätt var hans, det var lika mycket mitt.
Men jag visste att jag har ett sämre läkkött än honom.
När han försvann så var det som att en stor dimma lättade. Jag såg i min telefon att det första oroliga meddelandet till min pappa angående Oddys beteende var sänt redan i augusti 2011, då var han bara tre månader gammal.
Många tårar hann sedan fall fram till december 2012 då vi gav upp.
Men ni vet hur det är när man är mitt uppe i en kamp, man är glad om man ser några meter framför sig och man förstår inte direkt omfattningen av problemet fören efteråt.
Man greppar och håller hårt i de positiva stunderna, och sen försöker man bygga på dem, de blir de enda som räknas.
En bra dag blir viktigare än de fem dåliga som följer.
Sen anpassar man sitt liv efter den där kampen och känner kanske för en stund att det får kosta vad det kosta vill.

Det avgörande för mig var den hägrande vetskapen om att han skulle kunnat skada någon, vilket han också gjorde, om än aldrig så pass allvarligt att vi inte lyckades dra in det i den där dimman och liksom släta över det med förklaringar som ändå aldrig riktigt dög.
Det avgörande för mig var vetskapen om att hur mycket jag än anpassade mig, hur många ögon i nacken jag än hade och hur mycket jag än försökte att alltid alltid ligga två steg före så skulle det oförutsägbara tillslut ändå inträffa.
Tillslut skulle ett barn kanske komma springande lite för snabbt runt ett huskrön och jag kanske skulle ha tittat bort en enda sekund.

Det blir ingen nya hund….inte på tusen år.
Sa jag med mitt trasiga hjärta och dåliga läkkött.
Efter det att han försvann.

Och det är fortfarande svårt för mig att veta, om beslutet att låta honom fortsätta leva, var mest för honom eller mig.
Det kommer alltid att vara svårt att veta.
Jag kan bara hoppas.

Av en händelse så kom Mimer till oss.
Jag brukar kalla henne polarhunden från norra skåne.
Jag brukar säga att hon har öron utav sammet och ett hjärta av guld.

Det var egentligen inte alls meningen att hon skulle bli kvar. Men på något sätt så kände jag att hon valde oss.
Hon blev så glad av livet på landet, och av att nästan aldrig behöva bli lämnad ensam.
Och i vårt liv fanns ett rum, helt klart.
I vår familj fanns en plats.
Och allt det där som vi aldrig kunde ge till Oddy, det kanske låter konstigt, men det känns mindre förgäves nu när någon annan kan få det.
Allt det han lärde oss, hur han förde oss samman, huset på landet och alla stigar i skogar som vi nu känner till.
Allt det som han aldrig riktigt kunde njuta av.
Det känns mindre förgäves nu.
När vi kan ge det till någon annan som behöver det.

Det kanske låter märkligt, och jag kan inte heller riktigt förklara den känslan i ord.

Men jag känner att hon valde oss.
Polarhunden från norra skåne med öron av sammet och ett hjärta av guld.
Vi ska ge henne det vackraste liv en hund kan få.

Page 10 of 206« First...«89101112»203040...Last »