Jag tror att vi snart är där.
Att vi snart är igenom.

Och jag tänker på hjärtan som håller ihop trots sprickor som är så djupa.
I dagar och månader och kanske till och med,
i år.

Jag tänker på vad som sker i en kropp,
när man vet att en smärta måste landa där.
När man ihärdigt puttar den framför sig och den växer likt en boll av snö.
Och blir.
Tyngre.

Och jag ringer aldrig en vän när jag gråter tårar som inte längre smakar salt.

Det har aldrig varit mitt sätt att kommunicera.
Jag skriver istället ord.
Ord som låter vackrare än hur verkligheten känns.
Det har alltid varit mitt sätt.
Att klä känslor i det abstrakta.  Och jag har alltid varit tacksam för att den möjligheten givits mig.
Jag andas tungt och vet att dagen inte kommer att ändra färg.
Och jag tänker på den kropp som kommunicera smärta under tystnad.
Den kropp som jag älskar.

När höst blir till vinter, och snöblandat regn seglar med fiskmåsar över hustaken utanför.
När kastanjerna på marken,
inte längre är vackra.

Love By Odd Lovin’ 

Vi spenderar några dagar på landet.
Går promenader i vad som känns som den mörkaste natten fast klockan bara är sju.
Vårt hus är bara en liten liten lysande prick i det svarta.
Och jag börjar undra om det kommer någon snö i år.
Jag av alla personer.

Huset har fått nytt avlopp nu och grunden är dränerad.
Det ser lite ut som Dorothys hus i Trollkaren från OZ, då när orkanen har lyft det och tagit det med sig och placerat det någon helt annanstans.
Stora delar av den lummiga trädgården som ingen riktigt rört sedan 40-talet är nu överkört med en grävmaskin.
Det är sorgligt.
Men det visste jag ju om. Att det liksom skulle krävas för husets framtid.
Jag försöker också att sätta lite tilltro till naturen, att den är stark, att hallonbuskar och kaprifoler har sina rötter kvar och att de kommer hitta fram igen, så småningom.

Men samtidigt är det ibland så svårt att vara rationell.
Jag sätter ett sådant värde i det där som vi inte kan skapa på egenhand. Det där som bara tiden har makt över.
En lummig och vildvuxen trädgård.
Ett solblekt trägolv.
Ett fönster som låter så som mest bara ett gammalt fönster gör när det blåser.
Allt det där som knakar, gnisslar och kärvar litegrann.
Allt det där som sedan länge varit allt annat än perfekt.

Det är det jag identifierar mig med.

Ni vet,
att under året som gått så har sju av tio kvinnor inte kunnat få den hjälp de behöver då de sökt skydd undan våld i hemmet.
SJU av TIO.
Detta på grund av plats och resursbrist.
Ni vet också, att frihet från våld är en grundläggande mänsklig rättighet.  Det är således staten som har det yttersta ansvaret.
Det är således inte ett individuellt problem. Det är ett strukturellt problem.

Vill tipsa er om två blogginlägg  som jag läst idag, bägge belyser problemet.
Som är ett folkhälsoproblem.

Läs här,

Och läs här. 

Jag nådde en väldigt viktig insikt förra våren, kanske har jag egentligen haft den länge, men det kändes som att jag lyckades formulera den i ord.
Av en händelse blev det så att jag läste en 15 poängs kurs i filosofi med fokus på livets mening. Eftersom jag inte på något vis är troende så har jag aldrig haft någon känsla av att livet skulle kunna ha någon mening i objektiv bemärkelse. Jag har alltid av mig själv dragit lite grann åt pessimismen, inte att förväxla med att jag på något sätt är en negativ person.
Jag tror bara inte att mitt liv har något som helst syfte mer än det jag själv väljer att tillskriva det.
Sådana insikter och känslor blir oftast klarare när man får ställa dem i kontrast till hur andra människor känner och tänker.

Jag insåg att jag vill leva mitt liv lika mycket i alla nyanser.
Jag vill gråta lika innerligt som jag vill skratta.

Jag vill vara där känslorna är. Och aldrig lägga band på eller blunda för dem.
Det måste vara meningen.

Att våga stanna i känslan.

Och någon gång i samma stund så fastnade min blick på det där gamla citatet av Lord Byron.
Det om hjärtat.
Och jag tänker att vi måste släppa rädslan över att gå sönder,
för vi kommer att gå sönder.

Det är meningen.
Det är också att leva.

Jag tänker på hur sommarvindar känns och håller mig flytande strax över ytan med hjälp av Neil Young och mycket vitlök i maten.
Imorgon planerar jag dessutom att kliva ur min mans grå mjukisbyxor och kanske rent av borsta håret.
Det blir första gången denna vecka.
Jag ska sätta sprätt på studielånet, bjuda min man på bio och mat.
Vi ska se The intouchables  och jag kommer säkert att gråta.

Resten av helgen ska jag spendera med en tjock bok med titeln Självskada.
Det börjar kännas att upploppet är nära, man kan räkna ner tentorna som återstår denna termin och långsamt riva ur markeringslappar ur böcker. Men det är också en kritisk period, och det känns extra denna termin, det faktum att jag läser helt på distans och inte har någon att fjanta mig med vid tio i tre när koffeinet lämnat kroppen och världen utanför är mulen.
Ingen att säga jag pallar inte till.
Ingen att hetsäta en falafel med extra vitlök tillsammans med och snöa in på helt andra saker.

Till våren hoppas jag vara tillbaka i Lund.
Jag behöver mötet.
Jag behöver en anledning att kamma mig.

Min vän Eva läste ett litet tänkvärt stycke för mig ur Caitlin Morans bok Konsten att vara kvinna.
Jag tänker att en mulen onsdag som denna passar alldeles ypperligt till att bli den dagen då man började att kalla sig feminist, om man inte redan gör det.

Kram till er.

Här är mitt nya sängbord, det är bra på många sätt och vis fast mest av allt väldigt fint.

Jag har den tröttaste av tisdagar och tänker äta ärtsoppa till middag.
November alltså…det känns så klyschigt att klaga, men jag vill göra det lite ändå.