För en tid sedan hittade jag en klänning på Stadsmissionen här i Gröndal som tycktes ha allt.
En draperad liten fena i sidan.
Perfekt material,
och magiska knappar.
Och sedan det som jag värderar allra högst på ett vintageplagg, någonting som berättar var det kan tänkas komma från.
Efter att ha forskat lite så kom jag fram till att klänningen måste ha burits av skådespelerskan Meta Velander för en si sådär 32 år sedan. Visst är det häftigt?
Så kom tillslut den där sista dagen i L.A, den som i alla fall jag hade skjutit framför mig och inte låtsats om.
Vi kikade in en snabbis på Wasteland på Melrose avenue. Detta är deras flaggskeppsbutik, men det finns även en i Santa Monica, en i San Fransisco och en i Burbank. Vi hann besöka alla utom den i Burbank men måste säga att just L.A butiken hade ett väldigt mycket bättre utbud än de andra.
Det man säljer här är designplagg på komission, allt från streetwear till high fashion. Men även en hel del fin vintage.
Jag hängde vid skohyllan länge och väl.
Fina Missoni klackar fick stå bakom lås och bom.
Jag köpte min John Galliano klänning härifrån, och även de orangea mockastövlarna (såhär i efterhand så tänker jag ibland på en lång svart och vit DVF klänning i chiffong som jag aldrig köpte). Priserna på Wasteland är någonstans kring 75% billigare än originalpriserna skulle jag tippa på, och det är verkligen få av plaggen som ser använda ut överhuvudtaget.
Baby köpte den här jackan från Marc Jacobs, den är så tjock och varm att han faktiskt använt den ända fram tills nu.
Vi åkte till Jordies jobb för att säga hejdå.
Han är studiomanager i den kanske häftigaste studion i världen.
Jag kikade lite i garderoben såklart.
Det är lätt att förälska sig i L.A, jag har en tendens att falla för människor och platser som förvånar mig och möblerar om världen lite grann. L.A är definitivt en sådan stad. Jag har tidigare skrivit om det här).
Vi packade våra redan alldeles för tunga väskor och flög till resans sista stopp…..New York.
Senare samma kväll, efter att ha sippat på en whiskey i två timmar gick jag och Baby till El mundo och drack ett glas i väntan på vårat bord inne på Matkultur som ligger vägg i vägg.
El Mundo är kitchigt värre.
Jag slog fast att detta måste vara den bästa PMS outfiten jag äger. Den funkar helt enkelt!
Klockan 21 slog vi oss ner inne på Matkultur…
När klockan började närma sig 22 så var de här pyttesmå sopporna (som i och för sig var väldigt söta) fortfarande det enda vi hade ätit.
Det är så tråkigt när det blir så, för även om ankan var god så var den inte värd att sitta hungrig och vänta i en timme på. Så mitt tips blir, gå inte till Matkultur om du är vrålhungrig eller har en tid att passa.
Efter middagen gick vi till Babajan där Unionvilles efterfest var i fullgång.
Vilken fin lördag det var.
På söndagen var Hampus ungefär såhär trött när vi gav oss iväg på skattjakt.
Jag var tydligen också trött för jag hade lite svårt att bestämma mig för om de här skorna på Myrorna i Ropsten var väldigt häftiga eller inte alls. Tillslut bestämde jag mig för att de var en storlek för stora ändå. Ropsten brukar vara min favorit Myra, men denna söndag var det väldigt utplockat och det kändes som att varenda klänning jag sett minst 5 gånger i någon annan butik hade hamnat där. Hoppas, hoppas verkligen att det bara var en tillfällighet.
På möbel avdelningen var det desto roligare, där hittade jag dessa fåtöljer. Kommer ni ihåg att jag hittade en likadan på Bondegatan för en tid sedan som jag tyckte så mycket om? Dessa två var tyvärr rätt slitna, men nu har jag läst på lite och kan berätta att de kallas för Chippendale fåtöljer och det finns även soffor och bord i samma stil. De är tillverkade av bonad björk och rotting på 30 och 40-talet. Jag gillar dem jätte mycket, dels på grund av detaljerna och färgerna men kanske mest för att de är så djupa i sittsen. En dag ska jag ha en alldeles egen Chippendale det är i alla fall ett som är säkert.
Slutligen blev det ett samlat möte angående en Chesterfield fåtölj istället.
Gissa vad vi kom fram till?
Hade det inte varit denna, så hade det varit den lila eller den vita, så ni gissade nästan rätt.
Jag älskar allt med den här klänningen! Att den är så lång att den släpar lätt i marken, materialet som lägger sig som ett andra skimmrande skinn och den lite otippade kragen.
Jag tror den blir perfekt för vinter-disco nätter.
En utav dessa skönheter är just nu på väg över atlanten och hem till mig.
Kan ni gissa vilken?
Samtliga kommer från en av mina favorit butiker, Posh Vintage.
(men jag har förstås hittat mitt exemplar på annat håll till hälften av priset)
Jag letar efter den här klänningen varje dag, har gjort i många år.
Igår dök den upp på skärmen och jag var tvungen att hålla för ögonen i närmare tio minuter innan jag orkade titta.
Sen var jag tvungen att ligga på golvet en stund.
Det finns tre designers vars vintage plagg jag skulle offra mycket för (mer än vad jag erkänner för någon).
Roy Halston är en av dem. Och den här klänningen….var ska jag börja?
För den som samlar på hans design är detta så fint det kan bli.
Prislappen är 13.000 hos en säljare på Etsy. Jag skulle säga att den är värd minst 20.
(Om jag hade fått bestämma hade vår bil legat ute på Blocket redan idag).
”Vad ska du ha för plånboken?” hörde jag min man säga sist vi var på loppis, det var alltså hans initiativ. Sist jag ägde en plånbok var den i oranget galon av märker Duffy, full av klistermärken på utsidan och bilder av någon pojke jag var kär i just den veckan på insidan.
Nu är jag med plånbok.
Och jag blir lika förvånad varje gång jag tar det där djupa andetaget för att börja panik leta efter något kort i min överfyllda väska och jag kommer på det, att kortet ligger i plånboken alltså, bland alla andra kort, alltid på samma plats, precis där jag lämnade det.
Aha! tänker jag…titta så smidigt.
Och sen står jag där nästan som i ett lyckorus och undrar vad jag ska göra med all den energi som blir över nu.
Nu när jag inte behöver sitta på huk i hallen och vända upp och ner på väskan samtidigt som jag skriker att ”den här gången är jag helt säker på att någon snott mitt SL-kort för jag hade de precis här”.
Jag behöver heller inte vara en stoppkloss i kassan på Coop som med svettpärlor i pannan rotar i varenda ficka och fack så att femtioöringar och tamponger trillar ut på golvet.
Nu är jag en sån som har en plånbok istället , och den friheten kostade inte mer än en tjuga.
