En tunn siden sjal.

En asiatisk vas.

En illustration på gulnat papper.

 Ett turkost armband av bakelit.

 En smaragdgrön hatt med bärnstensfärgade knappar.

 Ett glasögonetui.

 Ett handmålat fat från 1963.

 Och en emaljmugg.

 I veckan besökte vi Erikshjälpen här i Malmö och i Åkarp, jag köpte sådant som mest bara är så himla fint.

Jag hittade den på vinden.
Eller, jag vill tro att det var den som hittade mig.

Den innehåller allt det där som en människa sparar, fotografier, brev, dokument, pass och betydelsefulla tidningsurklipp.
Mannen som lådan tillhört levde mellan 1881 och 1955, han bar hatt, en vit kostym och rökte cigarr ibland.
Nu måste jag förstås försöka ta reda på om det finns någon som den här lådan skulle kunna betyda väldigt mycket för.
Kanske innehåller den svar på obesvarade frågor.

Skånska Dagbladet, tisdag 11 November 1924.

Fortsättning följer…..

När jag var barn var orange min bästa färg.

På skolavslutningen i tredjeklass bar jag en orange dräkt, dräkt som i kjol och kavaj, en kråsad blus och våfflat hår.
Fast mitt hår var inte på riktigt våfflat, inte med tång som de andras. Min mamma envisades med att fläta mitt eftersom det gick lika så bra.

Jag bröt ena armen några veckor innan avslutningen så vi fick trycka igenom gipset i ärmen på den orangea dräkten.
Jag var en knubbig unge som sjöng den blomstertid nu kommer lite för högt och lite falskt, med ojämnt våfflat hår och en blomsterkrans av papper.

Hon bor i mig än, den där ungen.
Det är hon som idag suktar efter lårhöga stövlar i orange mocka.

Men efter en sista dag med marknad och vintage kånkande måste jag krypa ner i ett skåll hett bad med en kopp te.

Dock vill jag bara titta in och säga något som tåls att säga flera gånger om.
Tack för att ni gör den här bloggen!

Och så bjuder jag på en av mina finaste sånger just nu, på slutet sjunger jag allra högst med hes röst om ni vill sjunga med.

Marknaden i helgen har gått långt över mina förväntningar.
Jag hade egentligen inga direkta förväntningar mer än att få träffa potentiella kunder IRL och få höra vad det tyckte om vår vintage.
Men jag fick vinka hejdå till en hel del plagg och accessoarer, och det är verkligen en viss känsla att få göra det sådär på plats och faktiskt möta personen och se vad hon faller för.

Jag har ju följt en del av dessa plagg länge, medan andra är relativt nyinköpta.
Oavsett så är det alltid en så skön känsla när cirkel sluts och de hamnar hos en ny ägare.

Johanna hjälpte mig i lördags, det är jag himla tacksam för.
Jag är ingen säljare precis, och det känns ändå väldigt avklätt att visa sin butik sådär, när man måste stå bredvid själv.
Johanna är mer öppen, mer lättsam och inte sådär svårmodig som jag.
Jag är en sån som får lätt panik när jag inte förstår mig på kvittoblocket och har svårt att räkna hur mycket växel kunden ska ha tillbaka.
”Och så måste du le också”…säger Baby.

Det är nog inte för inte som jag oftast fick pack varor i påse eller lägga pusslen i raka höga när jag hjälpte mina föräldrar i deras butik under julhandeln:/

Jag tycker om att stå lite vid sidan av och observera.
Se vilka plagg som kunderna dras till och le lite för mig själv.

Det är ok säger Johanna och klappar mig på axeln.
”Du är ju den knepiga konstnären bakom allt det här.
Vi är lite som Danne och Bleckan, du och jag Minna”.

Hon har precis flyttat hem till oss från Öfvre Östermalm och jag kallar henne Olga.

I helgen säljer hon bland annat denna fina väska med liten cykel och guldkedja på Mitt Möllans julmarknad.

Och mycket annat ta vi också med oss!

Så som hattar.

I stort sätt oanvända clogs från 70-talet.

Fina vanity cases från 50-talet i utmärkt skick.

Sadelväskor i tjockt skinn, en till dig, och dig och dig…

Och boots förstås!

Sen kan jag berätta att vi tar med några prototyper av Fly by Odd Lovin’ örhängena.

Gött va!

Och som om inte det vore nog så fyller vi stora kofferten med sådant som måste bort och lämna plats för annat. Jag tänker mig en en för 30 två för 50 deal.

Sen kommer ju jag att vara där och göra Olga sällskap förstås.

Och för er som inte bor i Malmö och missar denna trevliga tillställning så kan ni ändå göra en god gärning och sprida detta budskap genom att exempelvis klicka på Share knappen här nedan. För kanske känner ni någon som känner någon som bor i Malmö trakten.

Det tackar vi varmast för!
Kram!

Jag hittade ett inlägg från oktober förra hösten, med samma titel. Och tänker att sedan dess har så mycket hänt. Min dröm har växt, och mitt kontor också:)

Och när jag luffsade ut i regnet med Oddy i morse så träffade jag mig själv på framsidan av dagens City.

 Så dagens tanke blir av det klyschigare slaget (och ni vet att jag inte direkt gillar sådana).
Men om ni har dröm så var inte rädda för att satsa på den.
Jag har förstås väldigt långt kvar på min, men nu har vi kommit så pass långt att jag bara ser möjligheter, inga hinder. Och just den första milstolpen tror jag är den viktigaste.

För mig har den oftast suttit sig högt upp i mitt bröst, precis där den lyckats störa min andning så pass att jag inte kunnat fokusera på att vara där och då.

Kanske har du aldrig känt så.
Kanske har du alltid andats av ren reflex.

Till dig vill jag säga, att det är något att på riktigt vara glad för.
Ingenting som du någonsin får ta för givet.

Till dig som måste anstränga dig, till dig som känner dig vilsen, rotlös och fel.
Till dig vill jag säga,
Att kanske är du på fel plats i världen, kanske omger du dig med fel människor och lägger din dyrbara energi på någonting som inte gör dig så lycklig som det borde.

Det kan vara så, att du ännu inte hittat hem. Varken på kartan eller inombords.
Kanske gör du det en dag och plötsligt blir det klart för dig varför allt annat har känts så fel.

Men du.
Jag vill också säga att kanske blir det alls inte så.
Kanske är du en sån som jag, ständigt sökande, ständigt pendlande mellan frid och konflikt i ditt inre. Kanske är det aldrig meningen att du ska hitta hem, kanske är det meningen att du ska hålla dig i rörelse.
Kanske kommer du till en punkt där du precis som jag kan acceptera vilsenheten, och omfamna den istället för att streta emot.

Kanske.
Blir det aldrig bättre än såhär.

Kanske behövs det inte ens.

Tillsammans med min talangfulla vän Johanna håller jag på att sätta ihop en kollektion med fjädersmycken.
Vi kallar dem Fly by Odd Lovin’ och planerar att presenterar det slutgiltiga resultatet för er till våren/sommaren 12.

Vi jobbar med äkta fjädrar från Milwaukee och San Marcos, samt pärlor från bland annat Filippinerna, Afrika och Indien. Alla smycken kommer förstås att bli unika i sitt slag, precis som du

Pepp?

På sätt och vis har den alltid funnits där, min kärlek till vackra ting och kläder.
Som barn klädde jag mig alltid i gräddbakelseklänningar med paljetter och hade våfflat hår, jag var inte på något sätt en pojkflicka fastän jag hade tre bröder. Tvärtom.
Jag bar en rosa fuskpäls och röda lackskor på en måndag.
Ibland var jag Dorothy i The wizard of Oz och ibland barnhemsflickan Annie, inklusive peruk.
Så det där med att klä upp sig (och ibland ut sig) har följt mig hela livet.
Jag har nog på sätt och vis alltid haft en drift att vilja sticka ut, och under de perioder i mitt liv då jag hållit den tillbaka har jag mått mycket dåligt.

Att det blev just vintage tror jag har mycket att göra med min fascination för tid.
För det faktum att den inte går att köpa för några pengar i världen.
Men i tingen och i plaggen finns tiden inkapslad och det ger dem en särskild karaktär som för mig är så tydlig.
Det är nog den karaktären som jag vill åt, som jag vill bära och bli en del av.

Sen finns det många aspekter runt i kring, som känslan att vara unik i sin stil så till vida att ingen annan kommer att bära exakt samma kläder som du själv.
Min svaghet för kvalitet och design kring sent 60 och 70-tal.
Jakten efter de perfekta plaggen. Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle vara utan den.
Vem jag skulle vara.