Archive - Vintage RSS Feed

Jag finns inte längre här.

_POD6698

En sådan märklig rubrik att skriva egentligen.
Men det har ju minst sagt legat i luften. Och under mina hundpromenader har jag skrivit på detta i huvudet en tid nu.
Jag har bestämt mig för att fortsätta blogga,
men jag kommer att börja om på ny plats.

Det måste bli så.
Mitt liv har tagit stora vändningar den senaste tiden, både på det personliga och yrkesmässiga planet. Vändningar som gör att jag känner både en längtan och ett behov av att sätta punkt här.
På den nya platsen hoppas jag kunna skapa en balans som känns ok för mig där jag befinner mig i livet nu.

Och jag hoppas förstås att ni vill följa med.

Här hittar ni nya Tuva Minna Linn

 

En dröm för en annan dröm

_TML0567

 

Helgen kom så snabbt,
de gödslade åkrarna lockar till sig fiskmåsar som cirkulerar på min himmel.
Det bestäms ett datum, för när vi helt säkert ska lämna. Den här platsen.
Och den ska bli någon annans.
Det landar mjukt i mig, trotts allt.
Och jag tänker på hur annorlunda de senaste åren ändå blivit. Hur flytten från Stockholm till Malmö, från Malmö och hit och nu denna flytt inte har varit en flykt, så som det oftast tidigare känts.
Nu lämnar vi något som vi trivs i.
En dröm för en annan dröm.

Hon förblir en del av mitt blodomlopp

_TML0409

_TML0482

_TML0424

_TML0472

_TML0492

En tidig morgon ligger jag länge och tittar på en rovfågel som slagit sig ner på en av ekens kala grenar.
Jag bestämmer för att det är en sådan där synvilla som våra gamla buckliga 40-tals fönster så ofta skapar. Tills den plötsligt sträcker ut sina vingar och flyger iväg.
Vi har fullt av dem här, glador.
Och min man lät tatuera en över sin underarm. Det är fint tycker jag. Vart vi än tar vägen så kommer den alltid finnas där och påminna mig om tiden här.
När vi stigit upp dansar vi till Curtis Mayfield, Bobby Womack och Lee Moses. Hon skrattar och håller mig hårt med sina händer.

I snart åtta månader har jag varit en mamma.
Och den senaste tiden har jag tänkt mycket på allt det som jag fått höra, vare sig jag velat eller ej, längs vägen. Trots att vi lever ett ganska avskärmat liv här ute på landet, och trots att jag valt att i stor utsträckning ta avstånd från sociala medier så har givetvis också jag ibland fått höra,
att om du gör si…då kommer du att få göra så.
Jag har gjort si ändå.
För jag kan inte vara en förälder på något annat sätt. Jag kan inte tro att det finns kausala samband så, mer än det mellan kärlek, närhet och trygghet. Jag kan inte lägga upp någon taktik, eller vara rädd för konsekvenser, och främst av allt, jag kan inte inte lita på min intuition.

Jag hade ingen aning om att det skulle sitta så mycket i kroppen.
Att min upplevelse av att vara en mamma skulle bli så fysisk.
Bandet.
Oss emellan.
Hon förblir en del av mitt blodomlopp.

Där ett träd har fallit

_TML0063

 

På torsdagskvällen eldar bonden, när den fuktiga regnluften möter röken doftar det unket och hoppfullt på samma gång.
Både liv och död på något vis.
Det påminner mig om något från min barndom som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är mer höst än vår när jag knölar på oss ytterkläder och spänner fast henne på min rygg.
Vi går i skogen när det skymmer.
Hon sover, och jag älskar hur fukten drar fram doften av jord. Under hösten och vintern som passerat har vinden slitit upp många träd med rötterna.
Det känns så påtagligt brutalt på ett alldeles särskilt sätt.
Att inte ens träd klarar alla stormar.

Jag tänker mycket på bilder jag vill skapa. På kvinnor som är vackra på ett särskilt sätt, på hur jag skulle vilja placera dem i skira tyger i den blöta jorden precis där ett träd har fallit.

Går hem,
tänder elden och äter rostmackor till middag,
som den femtonåring jag egentligen är.

Kaprifolen

 

_POD9702

Kaprifolen utanför köksfönstret har redan fått ganska stora blad, jag älskar hur den hejdlöst kränger upp över stengärdet och omfamnar spretiga grenar på en gammal, sedan länge oklippt buske.
Jag funderar samtidigt på hur den nya trädgården kommer att bli, vilken färg syrénen kommer att ha och var morgonsolen kommer att värma som mest.
Jag vet med säkerhet att platsen kommer att vara en annan än den vi besökte i februari, när det väl är dags att flytta.
Vi har köpt en missionskyrka, byggd 1922.
Den stora gudstjänstsalen skulle kunna rymma hela vårt första gemensamma hem, lägenheten i Stockholm. Det är ganska galet, när man tänker på det så.
Jag ser fram emot att kreativiteten kommer att få utrymme, rent fysiskt, att flöda fritt igen.
Att den aldrig kommer att vara i vägen. För även om jag har trivts bra här i det lilla så har jag saknat vårt showroom i Malmö väldigt mycket. Att kunna ha pågående projekt hänga framme lite överallt, eller att kunna slå upp en studio och inte ens behöva montera ner den på en vecka om vi så önskar.
Det är en frihet som vi länge drömt om.

Till helgen börjar jag nog packa.

 

 

Jag skrev ett brev till min dotter i november.

_TML9680
Det är sen höst min dotter och du blir tyngre på min arm.
Jag brottas med mörkret nu och tunt siden gör inte längre mycket för mina axlar.
Vad som egentligen skulle vara så problematiskt med mörkret i sig vet jag inte.
Och jag ställer frågan till mig själv gång på gång. Samtidigt som jag för ett stillsamt krig mot november i det tysta, med vatten, ingefära, te, sömn och syre.
Men det känns så klyscheaktigt att tala om mörkret med en suck och veckad panna. För vi har ändå valt att bli kvar här. Trots att vi talat om andra platser.
Vi bor inte i staden längre.
Inga gula gatulampor möter mig utanför fönstret mer och inga bilar passerar. Inga sirener som skär genom mörkret.
Inte ens en cykel.
När jag om kvällarna ställer mig lite på tå under köksfönstret kan jag se ett svagt ljus på himlen långt därborta där närmaste stad ligger.
Och inget mer än så.
De säger att du är så lugn. Människorna vi möter då och då över en kaffe med påtår.
Och jag svarar att så är det kanske, men att jag har just inget att jämföra med.
Men så en kväll när du somnat och elden slocknat så tänker jag på tystnaden och mörkret här.
På vad det gör med dig.
Min dotter.
Dina första upplevelser och intryck. Dina kolsvart nätter här och de långsamma mornarna med blöt kondens på insidan av vårt sovrumsfönster.
Allt detta kommer att finnas i dig.
Kanske som en svag kontur för dig att fylla. Kanske som en övertygelse, en återkommande känsla eller en dröm du måste jaga.
Utan att du riktigt vet varför.
Du kommer att växa upp på landet.
Min dotter.
Och om just det vet jag egentligen ingenting.
Du kommer att bli din egen,
med samma djup i ögonen som honom, och med min runda haka.
Utöver det vet jag ännu inte vilka bitar av oss som kommer att lämna spår hos dig.
Om jag fick välja skulle du få hans sätt att kunna säga så mycket utan ord. Hans målmedvetenhet, mod och totala avsaknad av konflikträdsla.
Om jag fick välja skulle du slippa min bräcklighet,
men ärva min passion.
Men kanske är det svårt,
kanske går det ena rentav förlorat utan det andra?
Vi ska tala om just sådant när du blir äldre. Och med dig ska jag alltid vara sann.
Jag ska visa dig de skapa kurvorna där jag kom med sådan fart att jag aldrig hann med att svänga, gångerna då jag föll.
Men även de då vägen var rak, och jag självmant kastade mig ut, driven av en alldeles särskild typ av rastlöshet.
För dig ska jag aldrig måla en bild av mig själv.
Jag vet faktiskt inte ens om det skulle vara möjligt.
För det är viktigt att du vet att du har förändrat mig. Att du hela tiden gör. Och kanske är det därför jag upplever november mörkret som tyngre detta år.
Kanske är jag ljusare på insidan nu. Vad jag med säkerhet vet är att jag kan se fler nyanser av verkligheten. Jag kan acceptera de grå zonerna och tänka att människorna, de gör nog ändå oftast så gott de kan.
Att dem som finns mig nära vill väl, även om utfallet ibland känns annorlunda i mig.
Det är en befrielse.
Att leva i en värld som tillåter mer än svart och vitt.
Och dit har jag aldrig kunnat ta mig på egenhand.
Det är november och fuktig kyla som är svår att värja sig från kryper nära. Jag klär dig i samma stickade tröjor som jag själv burit och du sover nära mig om natten. Att det är närhet du önskar och egentligen inte mycket annat står klart för mig sedan länge. Jag bär dig nästan jämt, att skjuta dig framför mig i en vagn känns ologiskt nu på ett sätt som jag inte var helt beredd på. Och jag tänker mycket så på alla dessa saker som vi tror oss behöva för att ta hand om ett barn. Med dig nära ser jag dem med andra ögon. Jag ser det enorma överflödet i dem.
Och jag har en övertygelse om att du ska finna den trygghet du behöver nära mig, och genom mig. Och för det vill jag aldrig vara beroende av saker.
Det är november och jag tänker att det är någonting helt annat att leva på landet efter det att sista lövet på eken fallit. Det är nog inte den bilden som folk talar om när de säger att de längtar till ett liv på landet. Det är jag ganska säker på.
Den sista murgrönan, den i vårt lilla sovrum, självdör.
Det kan hända att jag känner viss lättnad. Viss längtan efter kala ytor och fönsterbläck.
Viss enkelhet.
I slutet av månaden delar sig molnen och himlen går i lila, om än bara för en stund. Man kan se långt bort över åsen nu som ser ut att vara uppbyggd i olika färgskalor på varandra.
Allt, perfekt omfamnat av björkarnas kala vita kroppar.

I Januari

 

_POD8809

_POD9040

_TML9710

_TML9747

_TML9659

_TML9677

 

Jag gråter en morgon i januari innan jag stigit ur sängen.
Det är en varm gråt.
Jag kröker min rygg och kupar mina händer kring ögonen.
Och däri gråter jag,
tårar som fyller en rundad handflata likt ett fågelbad för ögon att bada i.

Att drunkna i.

 

Sen kliver jag upp.
Rätar på det som värker och ringlar honung över min frukost.

 

Indiansommar

Jag har växt upp med nyponbuskar omkring mig,
men det är som att jag aldrig förr sett hur de ändrar färg.

Nu är allting guld utanför mitt fönster.

Helgen passerade, jag fick äntligen till perfekta kanelbullar, jag fick krama min mamma och min pappa och jag fick åka till Malmö och göra det som jag gillar mest, ge gammalt vackert nya ägare.
Idag är det en måndag som känns precis som en söndag. Och jag tänker mig en lugnare vecka.
En med Louis Armstrong på vevgrammofonen och siden kimono mot huden.

Page 1 of 7512345»102030...Last »