Tidningen Folket har intervjuat min mamma, ”De hade kommit på att jag har häftiga barn, och ville veta hur man får det” berättade hon för mig över telefon i veckan.
Min mamma är speciell.
Jag har alltid beundrat, och förundrats över hennes styrka.
När hon var 30 år hade hon fyra barn.
Hon säger att det var den bästa tiden i hennes liv, då när vi alla fortfarande var små. Och jag tror henne, för jag kan inte minnas att jag någonsin har hört henne klaga.
Om somrarna så byggde hon om vår buss till ett hus så att vi kunde resa ut i världen.
Ibland åkte hon med oss själv , fyra barn under sju år.
När jag frågar henne nu hur hon orkade så säger hon att det aldrig vara några problem.

”Ni var ju mina barn” säger hon…som om hon inte ens förstår frågan.

Min mamma och pappa hade en enda regel hemma, de skulle aldrig säga nej…om det inte verkligen menade det.
Och nu när jag är vuxen så kan jag faktiskt inte minnas att de någonsin gjorde det.

Jag har alltid fått se ut hur jag vill, umgås med vem jag vill och älska vem jag vill.
Jag har fått spela fotboll, piano, handboll, träna gymnastik, gå på ridskola och simma….nästan allt på en och samma gång.
Mina föräldrar sa aldrig nej.
Inte när jag var tolv och ville åka på språkresa till England i fyra veckor.
Och inte heller när jag var sexton  och ville flytta till en större stad för att börja gymnasiet.

Min mamma har alltid fått saker att gå ihop. Hon har alltid stått på min sida, även de gånger då jag vet att det har varit svårt.
Hon har lärt mig att älska villkorslöst.
Att stå upp för det som är viktigt och våga tala för de som är svaga.

Hon har sagt att det inte spelar någon roll vad vi gör, bara vi är lyckliga.
Hon har sagt det….och jag har aldrig någonsin behövt tvivla på att det är sant.

Min farfar kunde laga allt i världen som var trasigt. Hur många delar det än spruckit i.

Han pratade med människor och djur, spelade dragspel…och fanns alltid där.

Sista gången vi sågs gav han mig en skärva av en spegel, så liten att jag skulle kunna ha den i min ficka…eftersom jag speglade mig nästan jämt.
Jag var 15 år då och trode…att han alltid skulle finnas där.
Han reste till landet, som så många gånger förr, sen sågs vi aldrig mer.

I tolv år har jag tänkt.
Att om jag bara hade vetat.
Om jag bara hade sagt.

I tolv år har jag tänkt,
på allt det jag skulle offra för att få…bara en minut till.

Min farfar lärde mig det viktigaste av allt.

Att livet är ett lån.
Att inget är att ta förgivet.
Att man måste älska, för allt vad man är värd.

Min farfars vigselring är hos smeden nu för att justeras så att den ska passa på min blivande mans finger.

På så sätt kommer han alltid vara mig nära.
Och påminna mig om…att jag aldrig får sluta älska, för allt vad jag är värd.

Source

Ibland glömmer jag bort att leva.

Jag skriver små små lappar och planerar, livet….det som ska komma.
Uppslukad av drömmarna om nästa steg,

Tror man lätt att livet är den där resan, det där hemmet man vill köpa, det som komma skall, framtiden, målet…vägen.

Sedan kommer det där samtalet i telefonen.
Det som med gråt i halsen och på kinderna berättar….att livet, det är nu.
Och det är inte alls som det ska.

Glömmer du också ibland, att den där tisdag kvällen som bara passerar  obemärkt förbi…är det enda du garanterat har.

Source

Hon andas in honom.
Långsamt bildas det sprickor i hennes luftstrupe.
De kommer aldrig längre än såhär,
hon erkänner det, så sällan som hon bara kan.

Hon ser på honom.
Långsamt bildas det sprickor i hennes blick.
Det är av den sorten som är omöjliga att se i en spegel.
Hon blundar, så ofta som hon bara kan.

För det finns alltid en risk att ingen annan kan förstå.

Hon rör vid hans hud.
Långsamt bildas det sår i hennes händer.
Det är av den typen som inte läker med tiden.

En kärlek har rätt att ändra skepnad, gå vilse, splittras och sönderfalla.

Hon behöver ligga längs med marken, så nära jorden en människa kan komma.
För att kunna resa sig igen.
Hålla andan, blunda och stoppa händerna i fickorna.
Om så bara för en stund.

En kärlek har inte rätt att kuva, slita sönder och förgöra.

Hon minns honom som den han många gånger var.

Det finns alltid en risk att ingen annan kan förstå.

Av kärlek kan en människa ändra skepnad,splittras, gå vilse och sönderfalla.

Underbara Clara skrev ett inlägg som förde tankarna till texten jag skrev förra våren.

Photo: Craig Fordham

Det svåraste är vänskap.
När den skiftar färg.

Det svåraste är vänskap.
När den når en korsning.

När man åter igen inte kunde säga som det faktiskt var.
När spegelbilden visar något annat.
Då måste man kanske släppa taget.

För i skolan sa de, att människor kan man inte ändra.
Bara älska…

photo

När jag var 15 år så var mina tankar större än vad som rymdes i min kropp.
Jag funderade aldrig på vad det skulle bli av mig i framtiden, att finna mig själv var ett heltidsjobb,
jag misslyckades med.

När jag var 16 år flyttade jag hemifrån första gången. Jag smet från allt.

Jag trodde frihet var, att kunna äta McDonalds sent en tisdag kväll.

Jag tror att jag sökte efter mig själv under varenda sten.
Och i varje vägsjäl valde jag fel.
Igen.
Och igen.
Och ytterliggare…en sista gång.

Nu när jag har fyllt 27 år så börjar jag ana vad jag vill göra med mitt liv.
Nu när många av de andra är klara med sin AT-tjänst eller har fött sitt andra barn.

Jag tänker att det måste få vara ok.
Jag tänker att somliga måste få leva sitt liv långsamt, eftersom de faller av vägen lättare än andra.

Genom livet har jag lärt mig att det är beslutet som är det svåra.
Själva handlandet.
Att bryta sig loss, att lämna, att börja på nytt, att sluta.

Det är egentligen inte så svårt.
När man väl har fattat beslutet.

Jag gjorde just det en gång.
På en Ikea matta i en andrahandslägenhet där nästan inget ljus hittade in.

Jag spelade Tracy Chapmans ” I`m ready” , och beslutade mig för att jag skulle gråta för allt vad jag var värd,
för alla gånger som jag gråtit…skulle jag gråta en sista gång.

Så jag tryckte på play och la mig ner på golvet.

Det är fullt möjligt att sammanfatta år av smärta på 4 minuter och 56 sekunder.
Det är fullt möjligt att bli befriad genom den typen av tårar, om man bara vågar.
När ryggraden kröker sig som en spänd båge och varenda ven och led skriker…när du kan gråta så,
då är det fullt möjligt.

Jag bestämde att när sången var slut så skulle jag resa mig,
jag skulle gå,
och aldrig skulle jag vända mig om…eller ens se över axeln igen.

Och det gjorde jag.
Efter 4 minuter och 56 sekunder.

Det är en mycket viktig vetskap, som ofta är smärtsam att erfara.
Vi söker efter en likasinnad, eller allra helst…någon som är ännu trasigare, och har ännu djupare sår än oss själva.

Vi letar efter någon att ha vid vår sida vars problem är så stora att våra egna automatiskt, i dess skugga…ser mindre ut.

Livet är helt enkelt lättare då man kan spegla sig i någon annan.

När jag var 22 så  förstod jag ekvationen.
Som egentligen talar emot alla andra lagar.

Att när det kommer till människor, så blir två halvor aldrig en hel.

Jag dricker ett glas vin ifrån Sydafrika och tänker på de där människorna i Finland som jag hörde om på radio imorse.
De som gick till jobbet, bara för att jobba några timmar innan de fick ledigt för att…dricka sitt vin (kanske ifrån sydafrika) precis som jag.

Jag tänker på dem. Jag vet inte vilka de är, men jag vet att de levde här på jorden precis som jag.
Och att de 9:20 imorse försvann härifrån.
Jag vet inte vilka de är, eller var de finns nu.

Men mitt nyårs löfte är i alla fall.
Att leva mitt liv, lite mer, varje dag…för deras skull.
Och för Martin, Marcus….och Kristian…

”Finns det tistlar i himlen, så plockar vi dem där”