Vintage (a love story)

Archive for the ‘Things that matter’ Category

Beslutet (4 min och 56 sek)

Genom livet har jag lärt mig att det är beslutet som är det svåra.
Själva handlandet.
Att bryta sig loss, att lämna, att börja på nytt, att sluta.

Det är egentligen inte så svårt.
När man väl har fattat beslutet.

Jag gjorde just det en gång.
På en Ikea matta i en andrahandslägenhet där nästan inget ljus hittade in.

Jag spelade Tracy Chapmans ” I`m ready” , och beslutade mig för att jag skulle gråta för allt vad jag var värd,
för alla gånger som jag gråtit…skulle jag gråta en sista gång.

Så jag tryckte på play och la mig ner på golvet.

Det är fullt möjligt att sammanfatta år av smärta på 4 minuter och 56 sekunder.
Det är fullt möjligt att bli befriad genom den typen av tårar, om man bara vågar.
När ryggraden kröker sig som en spänd båge och varenda ven och led skriker…när du kan gråta så,
då är det fullt möjligt.

Jag bestämde att när sången var slut så skulle jag resa mig,
jag skulle gå,
och aldrig skulle jag vända mig om…eller ens se över axeln igen.

Och det gjorde jag.
Efter 4 minuter och 56 sekunder.

Sökandet efter en helhet

En mycket vis person som jag mötte vid ett tillfälle i livet förklarade för mig, att två halva människor aldrig kan bli en hel.

Det är en mycket viktig vetskap, som ofta är smärtsam att erfara.
Vi söker efter en likasinnad, eller allra helst…någon som är ännu trasigare, och har ännu djupare sår än oss själva.

Vi letar efter någon att ha vid vår sida vars problem är så stora att våra egna automatiskt, i dess skugga…ser mindre ut.

Livet är helt enkelt lättare då man kan spegla sig i någon annan.

När jag var 22 så  förstod jag ekvationen.
Som egentligen talar emot alla andra lagar.

Att när det kommer till människor, så blir två halvor aldrig en hel.

När det är en afton,

…så tänker jag alltid lite extra på dem.
Martin, Marcus, Kristian….min bildlärare ifrån 7an som halkade i duschen en morgon och bröt nacken.
De som inte längre, av någon anledning finns här.

Jag dricker ett glas vin ifrån Sydafrika och tänker på de där människorna i Finland som jag hörde om på radio imorse.
De som gick till jobbet, bara för att jobba några timmar innan de fick ledigt för att…dricka sitt vin (kanske ifrån sydafrika) precis som jag.

Jag tänker på dem. Jag vet inte vilka de är, men jag vet att de levde här på jorden precis som jag.
Och att de 9:20 imorse försvann härifrån.
Jag vet inte vilka de är, eller var de finns nu.

Men mitt nyårs löfte är i alla fall.
Att leva mitt liv, lite mer, varje dag…för deras skull.
Och för Martin, Marcus….och Kristian…

”Finns det tistlar i himlen, så plockar vi dem där”

Om långsinthet och saknad.

När det plötsligt låg ett mail ifrån henne i min inkorg så insåg jag,
att jag inte längre var arg.
Strax därpå insåg jag att jag nog inte varit arg, på väldigt väldigt länge,
och att det från början kanske inte ens funnits något att bli så arg för.

Det gick upp för mig att jag under två års tid inte reflekterat.
Jag hade bara tagit för givet att hon nog vara så arg på mig, att jag lika väl kunde vara det på henne också.

När jag var 21-22-23 så hade jag en bästa vän.
Vi delade söndagsångest, hemligheter, helveten, Ica-pizzor,katastrofer och skratt som hördes över en halv kontinent.

När man blir osams med sin bästa vän så tappar man en bit av sig själv.
Lite som att försöka lära sig att gå med bara ett ben. När man är långsint som jag, så hoppar man hellre runt på ett ben istället för att tänka om, en extra gång.
En långsint människa skadar alltid sig själv.

Det börjar ett nytt år snart. Och jag vill därför uppmana er att skriva det där mailet, eller ringa det där samtalet om det finns någon där ute som fattas för er.

Jag vill uppmana er att under nästa år ställa er själva den där frågan som är så otroligt viktig…en extra gång.

Vill jag ha rätt, eller vill jag vara lycklig?

Julafton

För många är det en dag som alla andra, kanske gör den lite extra ont.

Mina tankar går till alla dem.

Tid

” Vi ska ge pappa tid”,
sa mamma.
Sedan skrev hon så fint som hon kunde ett eget födelsedagskort.
med snirkliga bokstäver skrev hon ordet tid
Pappa fick en resa till en grekisk ö.

En vecka senare dog pappas pappa, min farfar, vår bäste vän.
Det blev aldrig någon resa,
att fortsätta leva var svårt, och alla energi gick åt till att sätta den ena foten framför den andra.

11 år och 7 månader har tiden gått,

och det fina kortet med löftet om tid står kvar, dammigt på hyllan bredvid deras säng.

Kanske som en påminnelse, att tiden ibland är så knapp att ett ögonblick kan förändra allt.

Kanske som en påminnelse, att vi aldrig får vänta med att älska.

Om mina drömmar

Jag drömmer om att fylla mina föräldrars buss med leksaker och resa runt bland olika barnhem i Rumänien.

Jag drömmer om att kunna leva på att skriva och fotografera.
Resa till platser som människor missat, eller blundat för.
Berätta de människors historia som inte förmår att göra det själva.

Jag drömmer om att aldrig fastna, bli trångsynt och begränsad av rädsla.

Jag drömmer om att Vera ska växa upp och få leva det liv som hon förtjänar.

Jag drömmer om att kunna köpa ett litet hus åt min mamma någonstans nära havet.

Jag drömmer om att kunna göra en skillnad, om så bara för en enda människa.

Jag drömmer om att åldras med honom, i ett litet stenhus på den italienska landsbygden.

Jag drömmer om att alltid våga lita till den där känslan, den som sitter lång, långt inne och som så ofta säger, ”du bör göra detta”.

Jag drömmer om att kunna älska honom, precis på det sättet som han behöver.

Jag drömmer om att aldrig bli en sån som blundar och tittar bort.

När jag var yngre drömde jag om en känsla, jag tror man kan kalla det för trygghet.
Att hitta mig själv, och att allting skulle bli bra igen.

Jag tittade efter botten i ett kaleidoskop….och drömde.

Stackars Kate Moss

Jag läste ett citat i Metro i veckan där Kate Moss hade sagt att,

”Ingenting slår känslan av att vara riktigt smal”

Tydligen hade många gått igång på detta.
Det gör inte jag, jag lägger snarare huvudet lite grann på sne…suckar djupt och tänker, att jag tycker så himla synd om Kate Moss som uppenbarligen missat en hel del.

Jag tycker synd om henne, som aldrig har fått sitta en solig dag i maj på trapporna under Sacre coeur i Paris, samtidigt som en gatumusiker spelar Imagine och alla människor börjar sjunga med.

Jag tycker synd om henne, som aldrig har fått känna den känsla som fyller kroppen när man ser glädjen i en annan människas ögon, glädjen för att du ger av din tid åt denna människa, utan att få ett enda öre betalt.

Jag tycker synd om henne, som aldrig har fått känna känslan av att vara 14 år och skratta tills man nästan kräks med vänner som man kunnat dö för.

Jag tycker synd om henne, som aldrig fått känna känslan av pumpande adrenalin och den obeskrivliga lyckan av att kämpa mot ett mål och tillslut stå där en dag och få höra …och vinnaren är.

Jag tycker synd om henne, som inte har fått uppleva livet på den thailändska landsbygden.  Där man vaknar till tuppen som gal, äter med händerna, tvättar sig i bäcken och sopar sin egen hydda.

På bilden ovan är jag 19 år, jag väger 50 kg och är 170 cm lång.
Jag var så trött den dagen att jag knappt orkade ta mig till min egen studentbal.
Jag var så rädd för att behöva sitta på ett slott och försöka äta med andra människor att jag fick ta två lugnande tabletter och hålla min bästa vän i handen under bordet.
Jag var så frusen att jag fick ha en kofta på mig så att ingen ens såg min fina klänning, som jag hade fått låta en sömmerska sy in 3 gånger om för att den skulle passa.

Jag tycker synd om Kate Moss, som tror att ingenting slår den känslan.

Känslan av att vara riktigt smal.

Jag tycker också synd om den människa som inte vet bättre än att ge henne utrymme till såna här uttalanden i media.
Tillsammans står de ansvariga för att flera unga tjejer kanske inte kommer att få uppleva sin studentbal nästa vår,
då de redan har svultit ihjäl sig.

Innan 1950 så var anorexia en relativt ovanlig sjukdom, fram till 1980-talet har sjukdomen blivit vanligare och vanligare och nu har den stannat på en konstant nivå.
90% av de som insjuknar är kvinnor i tonåren, 15% av dem överlever inte.

Det jag vill ha sagt med detta är att det är livsviktigt att ta ställning.
Så gör som jag, tyck synd om Kate Moss och fokusera på de saker i livet som verkligen gör dig lycklig.

Tro mig,
inget kommer att slå den känslan.

Läs också det här viktiga inlägget hos UnderbaraClara om du missat det.