Jag tänker att vi som barn lär oss att stanna vid övergångsställen, titta höger, titta vänster..sedan gå vidare.
Det sitter i ryggmärgen.
Jag tänker att jag önskar att jag redan som barn lärt mig att även stanna upp efter en prestation.

Att stanna i glädjen och stoltheten.
Klappa mig själv på axeln,
titta höger, titta vänster och sedan gå vidare med lite stadigare steg.

Med lite mer tro på mig själv, mitt egenvärde och min förmåga att prestera.

Varför är det så svårt då?
Att stanna.

Varför tar vi inte chansen att växa när den är mitt framför oss.

(Vi och vi, jag talar förstås om mig. Men kanske också om dig)

Jag fick högsta betyg på min kandidatuppsats, jag kunde inte ha presterat bättre.
Och examinatorn, en kvinnlig professor emerita som jag ser väldigt mycket upp till, jag tror inte att hon gav mig betyget för att vara snäll, inte heller för att hon råkat läsa fel.
Nej, så är det inte.

Men ändå.
Så svart att stanna.

Nu måste jag göra det.
Jag vet det.
Nu måste jag säga till mig själv att jag är som gjord för universitetsstudier, att detta är mitt ämne och att endast jag bestämmer hur långt jag ska fortsätta.
För det har gått tre terminer nu, jag har inte bommat en enda tenta eller inlämning, jag har klarat två delkurser i statistik och fått högsta betyg på bägge mina uppsatser.

Jag måste stanna nu och sluta ursäkta mig för att jag är här.

Titta höger, titta vänster.
Blicka framåt.

Min rädsla för allt det som känns så definitivt.

Ett barn.
Ett hus.
Ett arbete nio till fem ungefär.

Jag säger till mig själv att det blir vad man gör det till.
I ungefär tio år säger jag det till mig själv utan att förstå.
Eller tro på det alls.

Och nu är jag snart där.
Där jag trodde att allt skulle vara på ett helt annat sätt än vad det faktiskt är.

Ingenting är sämre. Bara annorlunda.

Över vinet en lördag säger andra (oftast kvinnor som är äldre än mig) att jag har tid.
Massor med tid.

Lite som om,
jag vore femton år.

Men vet ni att jag känner inte så.
Tvärtom har jag känt länge, att jag som inte hinner ikapp.
Varken i verkligheten eller i min fantasi.

Är jag verkligen där nu?
Frågar jag mig själv utan att lyssna eller svara.

Tanken på en situation som jag inte bara kan bryta upp från drastiskt och spontant förändra, skrämmer mig.

Där är jag inte än tänker jag.
Och i samma stund så vet jag,
att jag kanske aldrig kommer dit, fören jag faktiskt väl är där.

Kanske vill jag ha allt kvar.
Blicka framåt och känna att jag sparat det bästa till sist.

Jag tänker,
att det kanske är dödsångest.

I en lite finare kostym.

Det var tidig morgon och jag samtalade med mig.
Vi var som vanligt osams om vem som bar skulden.

Ni förstår att jag har alltid tvivlat på mig,
så när något går fel vill jag helst gråta och säga till mig att det är så typiskt dig.

Samtidigt som det där svaga i mitt jag får bekräftelse på sitt tvivel.

Och i samma stund drar en storm in över staden där jag bor.
Jag sväljer en kallsup av ganska obefogade tårar och tänker att jag är så trött på mig.
Att jag vill ha ett annat mig.
Ett mig som är nogrann och säker, ett mig som kan lyfta mitt svårmodiga, ihoplappade, tveksamma jag.

Stunder som den här.

Jag passar på att säga till mig att du är värdelös.
Att detta var väntat.

Du är inte menade för sådant här säger jag till mig, för det visste ju jag faktiskt hela tiden.

Med regn som slår mot kinderna så förstår jag också,
att det är jag som är den svaga länken.

Det är jag som förstör för mig.
Det är jag som har fel,
om mig.

Alltid.

Hur tror ni det känns.

Jag somnar alldeles för sent.

Till frukost dricker jag svart kaffe flera gånger om och vi lyssnar mycket på Nick Drake.

I ett mail från min handledare så stod det att,  ja, det är ok, du kan lägga fram din uppsats.
Och jag log brett och skålade med en vän.

Inte som förr.
Då när ett OK var det värsta jag visste.

Nu räcker ett OK för mig.

Och jag ska mycket kort berätta för er vad konsekvensen blir av detta!

Man ler och skålar, oftare och mer.
Du kan prova du också, redan idag.

Jag tänker att känslan alltid är densamma.
Då en drog lämnar kroppen,
vilken substans det än må vara.
Kärlek eller kemikalier.

De fyller ibland samma hål.

Jag diskar i vatten så varmt att händerna brinner och dricker det svartaste kaffe du kan tänka dig.

Och känner på hålet, det bottenlösa hålet, det som jag inte längre har till uppgift att fylla.
Jag vet att det lämnar mig snart.
Så snart.

Vi kan samexistera nu.
Jag kan blicka ner.
Utan att för den skull falla.

Jag gick sista året på gymnasiet och hade en klump av slem i halsen nästan jämt.
(Det blir lätt så när man tänder en ny cigarett på den man just rökt).

Vi träffades i en korsning en dag då det regnade.
Han hade ögon som en indian och hål på samma ställen som mig.

Jag tror att vi var två vackra människor.
Kanske två som kunde blivit något verkligt.
Under en annan omständighet.

För mig blev det som omöjligt att exsistera på platser där han inte var.
Tillslut.
Han reste bort den varmaste veckan på sommaren och jag krökte min kropp i abstinens på golvet i hans lägenhet.

Kunde
Inte
Andas

Vi förbrukade varandra, tusen och åter tusen gånger.
Vi sa att nu blir det annorlunda.
Vi sa att att aldrig kommer det att bli annorlunda.
Men ändå.
Som malen när den kastar sin kropp mot glödlampan, igen och igen.

I skeden av livet tror människor ibland att det är priset man får betala.
Att kärlek smakar järn och blod,
och att lidelsen är ett mått på dess styrka.

Men jag tänker att kärlek bör vara att släppa, också ibland.

Så jag släppte.
Eller tappade.

Han sa att han inte ville leva mer, och jag tror att han trodde att han menade det.

Pojken med indian ögon som en gång var min drog.
Han tog sig tillbaka och upp och vidare. För att bli allt det där vackra som inte fick plats, bredvid ångest, cigaretter, sömnlösanätter och stjärnhimlar som sprack.

Hans öde gör mig lycklig.

Jag fick Liv Strömquists seriealbum Prins Charles känsla av min mamma i julklapp. Har ni läst? Wow vad jag gillar!

Så himla vassa och viktiga är dessa serier….läs, läs, läs!

I love Liv Strömquist

”Her green plastic watering can
For her fake Chinese rubber plant
In the fake plastic earth
That she bought from a rubber man
In a town full of rubber plans
To get rid of itself
It wears her out, it wears her out
It wears her out, it wears her out

She lives with a broken man
A cracked polystyrene man
Who just crumbles and burns
He used to do surgery
For girls in the eighties
But gravity always wins
And it wears him out, it wears him out
It wears him out, it wears…

She looks like the real thing
She tastes like the real thing
My fake plastic love
But I can’t help the feeling
I could blow through the ceiling
If I just turn and run
And it wears me out, it wears me out
It wears me out, it wears me out

If I could be who you wanted
If I could be who you wanted
All the time, all the time”

Radiohead, Fake plastic trees

Photo