Så blir det helst till Bon Iver.

Kanske för att jag inte hör orden i texterna,
Men det känns både smärtsamt och hoppfullt.

Inte som ett plåster på såren.
Inte som en klapp på axeln.

Bara som någonting som vi måste ta oss igenom, från början till slut utan att tveka eller tänka på en omväg.

Och den kloka vännen säger till mig,

Du är en sensitiv person och du reagerar på det sätt som kommer naturligt för dig. Men glöm inte att den känsligheten är också det som ger dig alla dina fantastiska positiva gåtor. Detta är bara baksidan av det myntet, som är ditt att förvalta. 

Och medan kaffet kallnar i handen så tar jag djupa klunkar av luft och fyller mig själv med den viktigaste av känslor.

Den att bli sedd.

Lycka,
tar upp mycket av mina tankar just nu.
Vi diskuterar hur vida lycka skulle kunna vara meningen med livet eller inte på filosofikursen som jag läser.

Jag säger nej.
Jag tror att det finns många människor som lever stor del av sina liv olyckliga, och det skulle i så fall betyda att deras liv saknar mening.
Det blir väldigt begränsande.

Vet ni att det finns forskning inom psykologin som säger att vår förmåga att känna lycka är genetisk och påverkas föga lite av vår omgivning och inställning. Lite går den upp och lite går den ner genom livet beroende på sådant som inträffar men efter en tid återgår den alltid till utgångsnivån.
Jag kan ta det till mig. Jag har många gånger stannat upp och känt att jag trott att jag skulle bli lyckligare av att nå ett speciellt mål, eller blickat tillbaka och frågat mig själv ”varför var jag inte lyckligare då”.

Kanske är svaret att min lycka som helhet pendlar mycket mindre än vad jag trott.
Det är för mig en väldigt kittlande tanke.
Jag läste att någon av mina kursare tyckte att det lät begränsande och lite hopplöst.

Jag känner tvärtom.
Jag tycker att det är en otroligt befriande teori.

Jag går ut, vänder ansiktet mot solen och tänker för mig själv att, kanske blir jag aldrig lyckligare än just såhär.
Och med den tanken är det väldigt många måsten som genast dör.

Problemet med lycka, som jag ser det (eller jag vill hellre kalla det illusionen om lyckan, eller kanske den sociala konstruktionen av lyckan) är att den nästan aldrig infinner sig i nuet.
Tvärtom handlar den ofta om något som komma skall, ett mål som ska nås.
Om det så rör sig om längtan efter sommaren, drömjobbet, en bättre bostad, plattare mage eller bara något nytt att ha på sig tills på lördag.

Forskning visar dock att lycka kommer ur våra relationer och vår förmåga att känna empati.
Och det vet vi ju, det vet alla.
Egentligen.

Men den socialt konstruerade lyckan genomsyrar ändå större delen av våra liv.

Jag säger inte att man inte ska sträva eller längta.
Jag säger bara att kanske,
kanske blir du ändå aldrig lyckligare än vad du är just nu.

Och vore det egentligen så hemskt?

Kan det inte tvärtom vara så, att illusionen om lycka är det som hindrar oss från att känna lycka?

Min bästa stund på veckan är lördag morgon.
Jag tar en långpromenad med Oddy sedan fyller jag lägenheten med os från plättar och lyssnar på jazz.

Vår vän Dennis gör så bra spellistor på Spotify.
Här hittar ni hans jazz lista som vi spelar idag.

På DN läser jag Fredrik Strages krönika om hur särskrivningar skrämmer honom mer en terrorister.
Jag är ju (som några av er säkert märkt redan) en särskrivare av rang.
Faktum är att jag inte hade en aning om att jag var det innan jag träffade min man, han upplyste mig kan man säga.
Så hur är då livet som en särskrivare?
Jo, varje dag måste jag fråga min man ungefär fyra gånger om ett ord ska skrivas ihop eller inte. Och ungefär lika många gånger måste jag googla och kolla.
Jag bara kan inte se det. Hur mycket jag än vill och försöker och säger ordet högt.

Lite grann hämmar det tyvärr mitt skrivande, eftersom jag har förstått att folk retar sig på särskrivningar otroligt mycket.
Självklart har det blivit bättre sedan jag förstod att jag hade denna defekt i mitt språk, nu har det nästan blivit ett större problem att jag skriver ihop ord som INTE ska sitta ihop.

Men det jag ville säga var egentligen bara att de allra flesta som särskriver nog inte gör det för att jävlas, eller för att det är dumma eller lata. Och det är säkert fler en jag som brottas med detta dagligen i det tysta.

Jag undrar dock lite vad det beror på. För jag ser ju att mina syskon och min mamma har samma problem.
Andra saker som jag är mycket dålig på är t ex  att packa påsarna rätt när vi storhandlar, allt liksom hamnar bara i en enda röra med äggen längst ner ungefär.
Men när min man packar, då jävlar. Då ligger allt i bokstavsordning med frysvarorna separat i en egen påse. Ungefär så.

Att hitta på bibliotek tycker jag också är ofantligt svårt. Jag gör precis som man ska, går till rätt hylla och rätt bokstavskombination osv men det slutar alltid med att jag ändå står där och läser på varenda bokrygg tills jag hittar rätt.

Det är det logiska tänkandet va? (obs, läser ordet logiskatänkandet tre gånger innan jag googlar).

Skratta ni, det gör jag också ibland.
Men det bara går inte, jag har det inte i mig:)

Nej vi letar inte efter ett hus.
Egentligen.

Vi letade i och för sig inte efter en lägenhet heller.
Och vi hade nog för en stund sedan gett upp hoppet om att vi skulle finna varandra.
Då när vi gjorde det.

Det finns en villa i utkanten av stan som är som gjord för oss.
Och ibland undrar jag hur många sådana som det egentligen finns kvar.

Patriciervillan med de solblekta väggarna.
En dag får hon kanske ett högblankt kök med kallt klinkersgolv.
Och det gör mig såklart lite ledsen.

Egentligen är hon inte så dyr. För att vara ett hus.
Men hon kostar ändå mer än vad någon verkar vilja betala.
Mäklaren sa att det var fuktskador i källaren, osv.
Och till och med min man, han som alltid bara ser möjligheter och inga hinder, skakade på huvudet.

Jag tänker att jag kanske hade kunnat bli en mamma i ett sådant hus en dag.
En mamma som går barfota i en handmålad kimono från 30-talet, spelar skivor på en gammal grammofon och gräddar våfflor i det blommiga köket.

Jag åkte till mina föräldrar i Eskilstuna över helgen.
Har inte sett dem sedan sommaren.
Det var välbehövligt.

Och nu är jag återigen på min bästa väns soffa i Stockholm.
Det blir några dagar med spännande uppdrag och kära återseenden innan jag vänder hem igen.

Man känner att det är ett hem när tåget lämnar centralen.
Men när man sedan kommer till en plats som en gång varit ett hem så känns det så annorlunda.
Lite som att man aldrig åkt.
Lite som att man aldrig varit där.

Igår försökte jag fastna på bild i bakelseklänning och perfekt make up.
Jag har ett komplicerat förhållande till bilder på mig själv. Som en skräckblandad förtjusning.

Kanske för att jag alltid sökt en objektiv upplevelse av mig själv.
Det som andra ser.
Det som inte är nedkladdat av mina känslor och min upplevelse av mig själv.

Ibland mår jag bra av det.
Ibland otroligt dåligt.

Idag försöker jag hålla mig så långt borta från verkligheten som möjligt.
Jag har en hundhårig fleecetröja på mig och täpper igen små hål där den antikvita färgen spruckit längs golvlisterna.

Vi delade en semla.
Det hör till ovanligheten.

Inget jävla dela, brukar han säga.

Jag tror det handlar om att jag alltid äter mer, för att jag är mycket snabbare än honom.

Jag tror att det är en naturlig följd av att ha vuxit upp med tre bröder.
När jag var barn då gällde det att roffa åt sig medan det fanns.

Av samma anledning fyller jag alltid på kaffekoppen innan jag druckit ur.

Det sitter djupt.

Jag tänker att vi som barn lär oss att stanna vid övergångsställen, titta höger, titta vänster..sedan gå vidare.
Det sitter i ryggmärgen.
Jag tänker att jag önskar att jag redan som barn lärt mig att även stanna upp efter en prestation.

Att stanna i glädjen och stoltheten.
Klappa mig själv på axeln,
titta höger, titta vänster och sedan gå vidare med lite stadigare steg.

Med lite mer tro på mig själv, mitt egenvärde och min förmåga att prestera.

Varför är det så svårt då?
Att stanna.

Varför tar vi inte chansen att växa när den är mitt framför oss.

(Vi och vi, jag talar förstås om mig. Men kanske också om dig)

Jag fick högsta betyg på min kandidatuppsats, jag kunde inte ha presterat bättre.
Och examinatorn, en kvinnlig professor emerita som jag ser väldigt mycket upp till, jag tror inte att hon gav mig betyget för att vara snäll, inte heller för att hon råkat läsa fel.
Nej, så är det inte.

Men ändå.
Så svart att stanna.

Nu måste jag göra det.
Jag vet det.
Nu måste jag säga till mig själv att jag är som gjord för universitetsstudier, att detta är mitt ämne och att endast jag bestämmer hur långt jag ska fortsätta.
För det har gått tre terminer nu, jag har inte bommat en enda tenta eller inlämning, jag har klarat två delkurser i statistik och fått högsta betyg på bägge mina uppsatser.

Jag måste stanna nu och sluta ursäkta mig för att jag är här.

Titta höger, titta vänster.
Blicka framåt.