Min bästa stund på veckan är lördag morgon.
Jag tar en långpromenad med Oddy sedan fyller jag lägenheten med os från plättar och lyssnar på jazz.

Vår vän Dennis gör så bra spellistor på Spotify.
Här hittar ni hans jazz lista som vi spelar idag.

På DN läser jag Fredrik Strages krönika om hur särskrivningar skrämmer honom mer en terrorister.
Jag är ju (som några av er säkert märkt redan) en särskrivare av rang.
Faktum är att jag inte hade en aning om att jag var det innan jag träffade min man, han upplyste mig kan man säga.
Så hur är då livet som en särskrivare?
Jo, varje dag måste jag fråga min man ungefär fyra gånger om ett ord ska skrivas ihop eller inte. Och ungefär lika många gånger måste jag googla och kolla.
Jag bara kan inte se det. Hur mycket jag än vill och försöker och säger ordet högt.

Lite grann hämmar det tyvärr mitt skrivande, eftersom jag har förstått att folk retar sig på särskrivningar otroligt mycket.
Självklart har det blivit bättre sedan jag förstod att jag hade denna defekt i mitt språk, nu har det nästan blivit ett större problem att jag skriver ihop ord som INTE ska sitta ihop.

Men det jag ville säga var egentligen bara att de allra flesta som särskriver nog inte gör det för att jävlas, eller för att det är dumma eller lata. Och det är säkert fler en jag som brottas med detta dagligen i det tysta.

Jag undrar dock lite vad det beror på. För jag ser ju att mina syskon och min mamma har samma problem.
Andra saker som jag är mycket dålig på är t ex  att packa påsarna rätt när vi storhandlar, allt liksom hamnar bara i en enda röra med äggen längst ner ungefär.
Men när min man packar, då jävlar. Då ligger allt i bokstavsordning med frysvarorna separat i en egen påse. Ungefär så.

Att hitta på bibliotek tycker jag också är ofantligt svårt. Jag gör precis som man ska, går till rätt hylla och rätt bokstavskombination osv men det slutar alltid med att jag ändå står där och läser på varenda bokrygg tills jag hittar rätt.

Det är det logiska tänkandet va? (obs, läser ordet logiskatänkandet tre gånger innan jag googlar).

Skratta ni, det gör jag också ibland.
Men det bara går inte, jag har det inte i mig:)

Det var tidig morgon och jag samtalade med mig.
Vi var som vanligt osams om vem som bar skulden.

Ni förstår att jag har alltid tvivlat på mig,
så när något går fel vill jag helst gråta och säga till mig att det är så typiskt dig.

Samtidigt som det där svaga i mitt jag får bekräftelse på sitt tvivel.

Och i samma stund drar en storm in över staden där jag bor.
Jag sväljer en kallsup av ganska obefogade tårar och tänker att jag är så trött på mig.
Att jag vill ha ett annat mig.
Ett mig som är nogrann och säker, ett mig som kan lyfta mitt svårmodiga, ihoplappade, tveksamma jag.

Stunder som den här.

Jag passar på att säga till mig att du är värdelös.
Att detta var väntat.

Du är inte menade för sådant här säger jag till mig, för det visste ju jag faktiskt hela tiden.

Med regn som slår mot kinderna så förstår jag också,
att det är jag som är den svaga länken.

Det är jag som förstör för mig.
Det är jag som har fel,
om mig.

Alltid.

Hur tror ni det känns.

Låt mig berätta om den här bilden. Jag blir alldeles full i skratt när jag ser den.
Den är tagen över en alldeles random lunch, men liksom går det att ta en bild som känns mer som ett sådant författarporträtt som sitter i böcker??
(notera även högen av böcker i bakgrunden).

En dag ska jag skriva en bok.

Det har jag vetat i många år nu.
Den kommer att beröra de delar av mitt liv som tyvärr inte ryms i den här bloggen.

Och när jag väl gör det. Då har jag i alla fall bilden klar.
Dock gissar jag att jag kommer att vara aningens äldre då…..

This photo looks so much like one of those of the writer inside a book..it always makes me laught a bit.

”Jag drömde om dej inatt, vi skrattade som två som aldrig gråtit.
Som två vars kärlek aldrig rostat och trasat sönder till microskopiska minnesbilder

..bilder av läppar som möts.

Du var oslagbar.
Vacker.
Och allt det där.

Du var den någon,
vars närhet gav mening
till min existens.

Att vakna utan att egentligen somnat, att dricka kaffe som sedan länge kallnat och tända en halvrökt cigarett.

Vi var oslagbara.
Vackra.
Och allt det där.

Jag la mig nära och skrattade precis vid din hals.

Precis så att du kunde fånga upp och arkivera varje andetag.
För du visste att jag skulle gå.
Du visste att du skulle förlora mej så många gånger mer än vad du egentligen klarade av.

Jag vaknade.

Plockade undan dina läppar, minnet av ditt skratt och dina ögonfransar då du sov.

Det ligger en saknad över rummet .