När jag var barn var orange min bästa färg.

På skolavslutningen i tredjeklass bar jag en orange dräkt, dräkt som i kjol och kavaj, en kråsad blus och våfflat hår.
Fast mitt hår var inte på riktigt våfflat, inte med tång som de andras. Min mamma envisades med att fläta mitt eftersom det gick lika så bra.

Jag bröt ena armen några veckor innan avslutningen så vi fick trycka igenom gipset i ärmen på den orangea dräkten.
Jag var en knubbig unge som sjöng den blomstertid nu kommer lite för högt och lite falskt, med ojämnt våfflat hår och en blomsterkrans av papper.

Hon bor i mig än, den där ungen.
Det är hon som idag suktar efter lårhöga stövlar i orange mocka.

Marknaden i helgen har gått långt över mina förväntningar.
Jag hade egentligen inga direkta förväntningar mer än att få träffa potentiella kunder IRL och få höra vad det tyckte om vår vintage.
Men jag fick vinka hejdå till en hel del plagg och accessoarer, och det är verkligen en viss känsla att få göra det sådär på plats och faktiskt möta personen och se vad hon faller för.

Jag har ju följt en del av dessa plagg länge, medan andra är relativt nyinköpta.
Oavsett så är det alltid en så skön känsla när cirkel sluts och de hamnar hos en ny ägare.

Johanna hjälpte mig i lördags, det är jag himla tacksam för.
Jag är ingen säljare precis, och det känns ändå väldigt avklätt att visa sin butik sådär, när man måste stå bredvid själv.
Johanna är mer öppen, mer lättsam och inte sådär svårmodig som jag.
Jag är en sån som får lätt panik när jag inte förstår mig på kvittoblocket och har svårt att räkna hur mycket växel kunden ska ha tillbaka.
”Och så måste du le också”…säger Baby.

Det är nog inte för inte som jag oftast fick pack varor i påse eller lägga pusslen i raka höga när jag hjälpte mina föräldrar i deras butik under julhandeln:/

Jag tycker om att stå lite vid sidan av och observera.
Se vilka plagg som kunderna dras till och le lite för mig själv.

Det är ok säger Johanna och klappar mig på axeln.
”Du är ju den knepiga konstnären bakom allt det här.
Vi är lite som Danne och Bleckan, du och jag Minna”.

Hon har precis flyttat hem till oss från Öfvre Östermalm och jag kallar henne Olga.

I helgen säljer hon bland annat denna fina väska med liten cykel och guldkedja på Mitt Möllans julmarknad.

Och mycket annat ta vi också med oss!

Så som hattar.

I stort sätt oanvända clogs från 70-talet.

Fina vanity cases från 50-talet i utmärkt skick.

Sadelväskor i tjockt skinn, en till dig, och dig och dig…

Och boots förstås!

Sen kan jag berätta att vi tar med några prototyper av Fly by Odd Lovin’ örhängena.

Gött va!

Och som om inte det vore nog så fyller vi stora kofferten med sådant som måste bort och lämna plats för annat. Jag tänker mig en en för 30 två för 50 deal.

Sen kommer ju jag att vara där och göra Olga sällskap förstås.

Och för er som inte bor i Malmö och missar denna trevliga tillställning så kan ni ändå göra en god gärning och sprida detta budskap genom att exempelvis klicka på Share knappen här nedan. För kanske känner ni någon som känner någon som bor i Malmö trakten.

Det tackar vi varmast för!
Kram!

Jag hittade ett inlägg från oktober förra hösten, med samma titel. Och tänker att sedan dess har så mycket hänt. Min dröm har växt, och mitt kontor också:)

Och när jag luffsade ut i regnet med Oddy i morse så träffade jag mig själv på framsidan av dagens City.

 Så dagens tanke blir av det klyschigare slaget (och ni vet att jag inte direkt gillar sådana).
Men om ni har dröm så var inte rädda för att satsa på den.
Jag har förstås väldigt långt kvar på min, men nu har vi kommit så pass långt att jag bara ser möjligheter, inga hinder. Och just den första milstolpen tror jag är den viktigaste.

Jag fick en fråga tidigare angående vintage.
Vad det betyder för mig och hur denna passion har utvecklats.

På sätt och vis har den alltid funnits där, min kärlek till vackra ting och kläder.
Som barn klädde jag mig alltid i gräddbakelseklänningar med paljetter och hade våfflat hår, jag var inte på något sätt en pojkflicka fastän jag hade tre bröder. Tvärtom.
Jag bar en rosa fuskpäls och röda lackskor på en måndag.
Ibland var jag Dorothy i The wizard of Oz och ibland barnhemsflickan Annie, inklusive peruk.
Så det där med att klä upp sig (och ibland ut sig) har följt mig hela livet.
Jag har nog på sätt och vis alltid haft en drift att vilja sticka ut, och under de perioder i mitt liv då jag hållit den tillbaka har jag mått mycket dåligt.

Att det blev just vintage tror jag har mycket att göra med min fascination för tid.
För det faktum att den inte går att köpa för några pengar i världen.
Men i tingen och i plaggen finns tiden inkapslad och det ger dem en särskild karaktär som för mig är så tydlig.
Det är nog den karaktären som jag vill åt, som jag vill bära och bli en del av.

Sen finns det många aspekter runt i kring, som känslan att vara unik i sin stil så till vida att ingen annan kommer att bära exakt samma kläder som du själv.
Min svaghet för kvalitet och design kring sent 60 och 70-tal.
Jakten efter de perfekta plaggen. Jag kan inte ens tänka mig hur det skulle vara utan den.
Vem jag skulle vara.

Jag sov tills jag vaknade av mig själv.
Hela veckan har det varit hantverkare här så jag har gått upp i ottan och lyssnat på deras bullriga mix megapol musik.
Vare sig jag velat eller inte.

Idag kommer Baby hem efter en vecka i Stockholm och min yngsta bror med flickvän stannar över helgen.

Det blir fint.
Jag skriver att göra listor på post-it lappar och samlar tankar och energi för veckan som kommer.

Och de gulnade blyertsteckningarna som ingen längre bryr sig om, de är min senaste kärlek. Jag spikar upp dem på väggen i sovrummet utan att mäta eller ens bry mig lite om ifall de hänger rakt.

Perfektion är inte jag.
Tänk så mycket smärta jag kunde besparat mig själv om jag insett, erkänt och omfamnat det faktumet  tidigare.

Önskar er en fin dag!

Här är ett trevligt litet ekipage som jag har inhandlad under veckan som gått.

En liten resväska med en slitning som inte gick att motstå. Den är fallfärdig och jag har inte lyckats få upp låset än. Men jag älskar den ändå.

På framsidan kan man se lite var den har varit. Jag tänker att det är sällan nu för tiden som man köper ett klistermärke när man är på resa och sätter på väskan. Det är så tradigt att de allra finaste väskorna är så opraktiska tycker jag.

En till fluga har jag hittat också! Den ser lite ut som en sån som någon i en bistro på ett tåg skulle ha på sig. Jag råkar ha den perfekta kjolen och blusen att ha till. Det ska jag visa er inom en snar framtid.

Och sen de fina skorna från Jeffrey Campbell!
Hur har du råd?  frågade Johanna (antagligen med tanke på att jag köpte ett par förra månaden också).
Men hallå! Ni vet väl att jag aldrig köper nyproducerade varor i butik? Jag handlar vintage eller så handlar jag saker i andrahand till minst halva priset.
I ärlighetens namn skulle jag aldrig lägga 1600 på de här skorna, inte för att jag inte gillar dem mycket för det gör jag förstås, men 1 jag har en känsla av att kvalitén inte lever upp till det priset och 2 det finns så många andra saker som ligger högre upp på min önskelista.
Jag är som känt ingen shoe-gal.
Dessutom är det sällan jag har lust att betala för någonting som inte är vintage, oavsett om det gäller prylar, kläder eller möbler.

Den trasiga väskan som inte går att öppna kostade inte så mycket mindre än skorna om vi säger så;)

Idag hände det igen!
Visst har jag berättat om hur jag kan drabbas av en obehaglig minnesförlust under perioder då jag har mycket att göra?
Precis som om det inte får plats mer i skallen och den automatiskt börjar rensa ut och prioritera. Siffror brukar vara det som hänger lösast, allt från mitt eget personnummer till mitt eget telefonnummer (andras har jag aldrig brytt mig om att ens försöka memorera), portkoder och bankkortskoder…it goes on and on.

Idag hände något lite mer otippat.
Jag rusade bort till Emmaus för att köpa en spegel till badrummet när jag stötte på en helt fantastisk lampa på fot, stor med blommig skärm.
Den blir perfekt i det där tomma hörnet bakom soffan tänkte jag!
Lyfte lite på den och funderade på om jag kunde bära både den och spegeln hem.
Beslutade mig för nej och reserverade lampan till i morgon.

Kommer hem, sätter nyckeln i låset och tänker att nu måste jag visualisera hur det kommer att se ut med lampan i det tomma hörnet.
Blickar dit.
Bara för att inse att där ju redan står en lampa.
Som jag älskar.

Går genast ut i köket och sätter på två koppar kaffe och tänker att det är dags att varva ner lite.
Ok att siffror försvinner.
Men finaste lampan, inte alls ok.