Igår i omklädningsrummet på gymmet pratade två tjejer om hur jobbigt det är att gå till massören, speciellt om han är snygg.
Eftersom att man då omöjligt kan slappna av och hålla in magen allt vad man kan samtidigt.
Det var mest den ena tjejen som pratade, den andra höll med och liksom ”ja meeen guuuud, så är det ju verkligen”.
Nästa gång skulle hon ta ett par jeans med högre midja, eftersom de håller in magen bättre.  Och funkade inte det så fick hon helt enkelt byta till en fulare massör.

Jag ville så gärna säga något.
Kanske i stil med. Hur tänker du egentligen nu?

Sanningen är att vi är många som tänker så, och ännu absurdare tankar.
Och det smittar.

Personligen så har jag en grav ätstörning i bagaget som alltid ligger latent inom mig. Och den känslan tror jag att jag delar med alla som någon gång insjuknat. Mitt umgänge är därför otroligt viktigt för mig.
Det kan räcka med att någon i min närhet börjar hettsa kring mat och träning för att det ska börja kännas av, nästan som den där stickande känslan som de med munsår upplever i mungipan innan såret blommar ut.

När det börjar sticka i mig, då måste jag se över mitt umgänge.
Jag måste sätta mig själv i första rummet.
För det är inte så enkelt att bara säga ifrån.
Det är tyvärr mycket enklare att dras med.

Har du också problem med den där stickande känslan ibland så se till att åtminstone ha en vän som du vet kan motarbeta den.

Jag har Jill.
Hon har stöttat mig under de senaste fem åren. Hon har visat mig andra alternativ, hjälpt mig med min styrketräning och kost och jag har alltid känt att jag kan lita på henne.
Under 2007 gick jag upp 5 kg i vikt med hennes hjälp. Detta efter en dipp då jag återigen börjat missköta min hälsa.
Trotts många år av terapi och trotts att jag vid den tidpunkten egentligen visste  mycket bättre så kunde jag inte stå emot.
Dessa 5 kg ökade min livskvalitet markant, mitt immunförsvar blev bättre och jag fick energi över till att leva. Jag blev starkare och upplevde för första gången hur det faktiskt känns att vara stark, något som ingen terapeut tidigare kunnat visa mig. Och just den känslan har varit övervägande för mig i mitt tillfrisknande.
Och om jag någonsin tvivlar på att detta skulle vara det rätta för mig så är hon den första att ge mig en örfil och plocka ner mig på jorden. ” Vill du var smal eller stark?” frågar hon mig då, med mycket allvar i rösten.
Sen klämmer hon mig i baksidan av axeln hårt så att jag piper och säger att ”här ska det inte bukta inåt, det vet du också” .

Jag tänker att vi alla borde bli bättre på det.
Vi borde inte vara den där kompisen som skrattar och håller med.
Vi borde ta ner varandra på jorden.

För ätstörningar smittar. Och även om du själv kanske är hyffsat immun så kan du sprida det vidare till någon som inte är det.
Någon som jag.

Jill är mitt vaccin, och jag önskar att alla kvinnor kunde få en injektion med lite av hennes mentalitet.

Photo, Felipe Morales

I believe that eating disorders is very transmitted disease and I wish that everyone of us could be more careful in the way we talk about, food, diets and training. Coz even if you`re not sick you can still effect someone else in a very bad way.

Ni minns att jag under hösten skrev och länkade till lite andra viktiga inlägg om p-piller?
Detta efter att jag själv fick otäcka symptom som ledde till provtagning och CT som visade att jag hade ökad koagulation i blodet. Vid det tillfället åt jag p-pillret Yaz som jag fått utskrivet med förhoppning att det skulle minska min problematiska PMDS.
Jag vill poängtera att jag inte skrev detta som någon skrämselpropaganda, utan bara för att det gjorde mig så ledsen att vi så sällan pratar uppriktigt kring eventuella komplikationer/biverkningar som p-piller kan ge och faktiskt i många fall också gör.
För väldigt många är p-piller ett bra och fungerande alternativ, men för många andra är det uppenbarligen inte det. Jag försöker löpande att läsa olika studier och avhandlingar kring PMDS för att bilda mig en uppfattning om vad det är som gör att jag under några dagar varje månad knappt orkar leva. Jag försöker att göra detta med så öppet sinnet som möjligt, vilket innebär att jag inte ens förkastar tanken på att det skulle kunna vara en social konstruktion. Kommer jag fram till något som känns givande och sant för mig så ska jag självklart även skriva om det här på bloggen.
Det enda jag med säkerhet vet i nuläget är att jag inte vill medicinera symptomen.  Och att P-piller inte heller är ett bra alternativ för mig.

Hur som helst så blev det en bra diskussion i kommentarsfältet och nästan varje dag är det någon som via google hittar just den disskusionen och kan läsa alla fina tips och erfarenheter som ni delat mer er av. Det gör mig glad, och det var också mitt syfte med inlägget.

För några veckor sedan dök det upp ännu en värdefull kommentar i fältet som jag vill dela med mig av.

Såhär skrev Malin som är barnmorska.

Hej allihopa! Jag tycker att det är jättebra att det blivit en sån bra diskussion här om olika preventivmedel och hormoner. Jag är barnmorska och träffar ”er” varje dag. Själv har jag inte ätit p-piller på snart 10 år (jag är 28 år nu), anledningen till att jag slutade med dem var precis som ni andra nämner – massa biverkningar och känslan av jag ville vara ”ren”. Jag har lärt känna min kropps så pass väl nu genom åren, att jag känner att jag kan kontrollera mitt sexliv/viljan att inte bli gravid genom olika hormonfria preventivmetoder att jag aldrig har känt behovet av att börja äta p-piller igen.

Men det finns vissa saker som är bra att ta med i beräkningen när man funderar över olika preventivmedel, och för och nackdelar. Det kanske inte är så många som vet/tänker på att risken för att få en blodpropp är mer än 10 gånger högre när man är gravid jämfört med när man äter p-piller? Eller att alla preventivmedel innehåller olika mängd hormoner. Om vi håller oss till ett hormon som Levonorngestrel tex. så finns det i en hormonspiral (Mirena) 0,02mg/dygn, p-pillertabletten Trionetta innehåller 0,05mg/tablett(/dag) (alltså dubbelt så mycket som spiralen nästan)och ”dagen-efter-piller” innehåller 1,5 mg (alltså nästan 50 st mini-piller ”hormonmässigt” kan man säga – i en tablett)…

Jag tror att det viktigaste är att känna efter vad man själv vill. Verkligen vill. Och sen inte ”nöja sig”, eller ”stå ut” – det finns hur många olika preventivmedel som helst (hormonfria/hormonella)om man bara ger sig på att leta efter dem (precis som några av er gjort med ex femcap och p-dator). Min personliga uppfattning är att de som oftast gör ”vad som helst” för att hitta ett bra skydd, är de som aldrig mer vill behöva göra abort. Vill man verkligen inte bli gravid, kanske fördelarna av att minska risken för det (för det finns alltid en risk för att bli gravid även om man har hormonbaserade preventivmedel) genom att äta p-piller jmf med nackdelarna med dem. Men som jag skrev tidigare – mår man dåligt, eller bara har ”en känsla” av att man inte trivs med preventivmedelsorten man har, så ska man byta!

Eftersom många av er är inne på hormonfria preventivmedel, vill jag till sist vill jag bara tipsa om en jättebra sida för olika hormonfria prev.medel som stockholms läns landsting har; http://p-guiden.nu/p2006/

Var rädda om er!
/Malin

I min sena tonår då jag inte längre kunde minnas hur man grät så hörde jag en sång..

Den förändrade mig, jag vet inte hur.
Jag vet bara att jag aldrig blev densamme igen.

Var gång jag hör den sången så ryser jag vid minnet.

Ni vet när man seglar ner mot botten, den som vi alla har inom oss, den som finns i även de bästa av världar.
Det finns inget vaccin att få för att inte drabbas av sin egen bottenlöshet.

Det hände mig, det kan hända dig, och tro mig när jag säger att det kan hända även hon den där som utåt sett verkar bada i lycka och perfektion.

Känslan av att drunkna i sin egen verklighet, att inte passa in någonstans och glömma hur man ropar på hjälp.
Den känslan har inget särskilt ansikte.

”Du är en sån som alltid klarar dig”, fick jag höra under hela min uppväxt, av vänner och vuxna i min omgivning. Jag var inte en sån som man behövde oroa sig för.
Jag hörde det så många gånger att jag började tro på det själv.
Så många gånger, att jag tillslut trodde att jag var odödlig.

Jag fattade tusentals dumma beslut och ramlade ner i den där bottenlösa känslan inom mig.
Tänkte att när jag väl når botten då ska jag skjuta ifrån med all min kraft (då ska jag göra det, men jag orkar inte nu).
Men vi som varit där vet att det inte alltid funkar så, att botten kan vara längre ner än man orkar hålla andan.
Så det här med att säga att någon ”behöver nå sin egen botten” det tycker jag är skitsnack, det är att blunda och titta bort. Det är att inte förstå vad det innebär.

Jag måste ha varit 20 år när jag hörde den där sången tänker jag och räknar.
Jo det måste jag ha varit, men jag minns inte exakt hur det kändes att vara 20 år.
Det var en varm vår och mina minnen är mest fragment.
Jag åt sådana Yoggi yoghurtburkar med plastlock och rökte ett paket cigaretter om dagen.
Det var en varm vår. Och jag hade ingen given plats.
På sjukhuset fick jag mediciner, en för att sova, en för att orka vara vaken och en för stunder då det kändes extra jobbigt.
Jag skulle idag kunna skriva en hel bok om varför man inte ska ge tjugoåriga flickor (som glömt hur man gråter och äter Yoggi yoghurt) mediciner mot sig själv.

Den där våren hörde jag en sång som fick mig att känna känslor som jag länge saknat.
Jag vet inte varför..

men den fick mig att tänka om.
den fick mig att dansa, i min ensamhet igen.

På ett sätt som inget och ingen annan förmått.

Och ibland, så sjunger jag fortfarande i min ensamhet…

Believe in me..help me believe in anything, coz I wanna be…someone who believes.

Det var aldrig frågan om någon vändpunkt eller att jag nådde någon botten. Jag har förstås haft lika många vändpunkter som gånger jag gått fel.
I mitt fall handlade det om att människor omkring mig gav upp bilden av att jag alltid skulle klara mig, vad som än hände.
Det handlade om att våga vara ärlig.
Att stå mitt kasst  och våga tro att jag visst förtjänade fler chanser.

(Och till er som ibland säger att jag borde skriva oftare och mer, för er vill jag berätta att om jag fick och kunde så skulle jag skriva sånger. Just sådana som innehåller meningar som kan förändra en människas verklighet).

When I was younger I heard a song that changed me deeply. I`m dreaming about writing songs like that one day.

Photo

Jag minns alla hjärtans dag för exakt tolv år sedan. Då gick jag i nionde klass på Stålforsskolan.  På den tiden var det en utav landets största högstadieskolor, säkert sju våningar hög men jag minns inte exakt. Det kändes som 25 i alla fall och man fick bara tillgång till hissen om man brutit ett ben .  Jag orkade sällan ta mig till fysik/kemi lektionerna eftersom dom var på det översta planet.
Istället stannade jag i rökrutan med de andra vilsna själarna som de flesta hade gett upp hoppet om redan i årskurs 5.

I uppehållsrummet kunde man köpa havrebollar och krämbullar, kaffe och spela rundpingis och corrone…och sen var de det där roskorten förstås. I början av februari kunde man köpa dem för en si sådär tjugo kronor styck och den som fick flest rosor den 14 vann. Någon från elevrådet delade ut rosorna i klassrummet så att ingen heller skulle missa vilka som blev utan.
År 1999 stal vi en rejäl hög bakom kassan i uppehållsrummet när ingen såg.
Sedan skickade vi ett 20tal rosor till oss själva.

Hade det varit idag så hade jag gjort samma sak, men jag hade istället skickat rosorna till alla de som jag visst skulle bli utan.
I efterhand så tänker jag, att varför, varför gjorde jag inte det?
För på högstadiet fanns det så många som alltid gick lite tryckta mot skåpen, de blev alltid valda sist till något lag på gympan och ibland då de fått en ny tröja i julklapp så bar de den varje dag resten utav året.
Jag tänker ibland, att om högstadiet var jobbigt för mig. Vad var det i så fall inte för dem?

I rökrutan hade vi ju i alla fall varandra, hur ytlig den vänskapen än var.

Och jag fick ju nya träningsbyxor när jag bad om det, även om min mamma inte förstod den livs avgörande skillnaden mellan att ha bara två, istället för tre ränder på byxorna. ” Det är ju samma byxor” sa hon, men det visste ju alla att det inte var.

Jag dricker dagens första kopp kaffe i högskolans bibliotek och tänker att,
vad fint det hade varit om vi alla hade fått vakna idag och varit femton för en dag, så annorlunda alla hjärtans dag på en högstadieskola med 7 våningar hade kunnat sett ut.

Jag hade gått på kemi lektionen i mina ”fake adidas” byxor från Galne Gunnar med huvudet högt. Och om någon hade frågat eller ens tittat snett så hade jag sagt ”det är ju samma byxor, det ser vem som hellst så kan vi sluta låssas att det spela någon roll”. Jag hade kunnat se saker och ting för vad det egentligen var.  Jag hade gjort rätt, ställt mig på rätt sida och peppat dem som behövde det allra mest.
På bekostnad av min egen stulna popularitet.

Photo

On valentines day when I was fifthteen I stole a bunch of rose cards from school and sent roses to myself .

Stor del av mitt liv har jag varit besatt av idén att finna mig själv.
Men tids nog kom jag fram till att det inte finns något ”jag” i den bemärkelsen att finna, allt letande var på sätt och vis förgäves.
Jag gav upp.
Och började att skapa mig själv istället.

Jag är en process, ständigt i förändring.
Mina minnen och erfarenheter spelar bara roll baserat på hur jag minns och hanterar dem idag, och inte så mycket hur de egentligen kanske var.
I morgon kan jag förändras. Jag kan ändra mina uppfattningar, värderingar och släppa in nya människor i mitt liv.
Ingenting som har med mig att göra är absolut.

Min främsta ambition är att aldrig sluta skapa mig själv.

My ambition is to never stop creating myself

Där axeln övergår i hals,
där finns en punkt, och den berättar för mig….
vad meningen med livet är.

My favourite spot in the world is right by his neck

Ibland är jag lite rädd för livet, för att jag vet att det kommer att ta slut en dag.
Bräckligheten i livet kan skrämma mig enormt mycket.

Jag kan räkna bakåt och inse att det nu är åtta år sedan jag tog studenten, gripas av panik över att jag inte hunnit…ens hälften av det som jag ville.
Jag vill inte att livet ska gå så fort.
Ibland tänker jag på det så mycket att jag inte kan släppa tanken på annat sätt än att intala mig själv att det kanske kommer något piller ändå, ni vet ett sånt som man kan ta och sedan kan man leva i en evighet.
Eller i alla fall 20 år till.

Ett sådant kommer säkert tänker jag. Så det är onödigt att stressa upp sig.

Och sen samlar jag mig själv och påminner mig om en historia som en vän berättade för mig en gång. Jag minns inte om det var hennes mormor eller vem det var som hon samtalade med, men hon frågade i alla fall om döden inte skrämde henne?
Varpå den gamla kvinnan svarade ungefär såhär, ”tänk dig att du har gjort dig fin för att gå på en fest, väl på festen träffar du dina drömmars man. Ni dansar hela natten, äter god mat och skrattar. Framåt små timmarna går ni hem och spenderar en fantastisk natt tillsammans, allt är perfekt och du somnar på hans arm. Tänkt dig sen, att just när du somnat så ruskar någon om dig och säger vakna! Nu ska du göra allt från början igen!
Hade du velat det? Eller hade du velat somna om? ”

Kvinnan menade att det är likadant med livet, att om man har man levt, älskat, skrattat och gråtit . Då är man färdig med livet sen.

Jag önskar att mitt liv får sluta så. Just så.
Och försöker att inte vara rädd.

The fact that life wont last forever frightens me sometimes.

Nej jag skriver inte affirmationslappar. Jag är nog tyvärr lite för cynisk för sånt, även om jag absolut inte underskattar tankens kraft.

Men jag tänkte att jag kan ju lägga en liten affirmation här på bloggen, för den senaste tiden har jag ägnat mig åt en sak som jag verkligen ogillar.
Nämligen att gå runt och ha förutbestämda meningar om något som jag inte har en aning om.

Jag ska läsa statistik längre fram i vår, så för säkerhetsskull börjar jag peppa mig själv för detta genom att tänka minst fem gånger varje dag att det kommer att gå åt helvete.  Jag inbillar mig att jag kommer att avsky det.

Och även fast jag blir lika less på mig själv varje gång tanken kommer upp så kan jag inte riktigt sluta.
Inte alls faktiskt.

Som en grinig treårig som inte ens vill smaka på broccolin ungefär.  Fast värre.

Varför då? tänkte jag när jag stod och väntade på pendeltåget.

Och kom fram till att nästan uteslutande alla reaktioner som man inte förstår sig på bottnar i rädsla.
När man inte vet hur man ska förhålla sig till någonting så blir man rädd och sticker direkt ner handen i  ”jag är skit skraj” facket och bara grabbar tag i första bästa reaktion.
Min blir ofta den självupfyllande profetian.

Av ren och skär rädsla så inbillar jag mig att om jag tar fallet en gång så kommer jag landa mjukare när jag väl faller på riktigt.
Men så vet ju alla att det inte är.
Vi kan inte öva på att falla.
Livet är inte judo.

Vad som däremot kan hända är att vi faller just på grund av vår kassa inställning.

Så nästa gång jag tänker att jag säkert kommer att vara värdelös på statistik så ska jag istället vara ärlig mot mig själv och tänka det som jag på riktigt tänker.
Jag är rädd för statistik.

För då finns det åtminstone ett utgångsläge att jobba ifrån. Rädd…de e ju helt ok egentligen, det har jag inga problem med.
Jag har ju lyckats med massor av saker i livet som jag varit livrädd för.

Behöver du också låna min affirmationslapp till någon förutbestämd mening som du har kanske ? Gört i så fall!