Jag behöver inte åka till universitetet på två dagar nu, och det känns som den största vinsten.
Tröttheten har flyttat in i kroppen och dagar som kantas utav för många måsten känns lite som en kamp där jag mest går runt och suktar efter de snabbaste av kolhydrater för att hålla huvudet över ytan.
Jag ler inte tillbaka åt den uppenbart nervösa tjejen i skolan som skrattar och letar efter min blick.
Jag är mitt sämsta jag idag.
Konstaterar jag.

När jag kommer hem får jag äta pyttipanna i sängen och sedan sover jag djupt i säkert två timmar.

Ljuset hittar hit på kvällen.
Jag sjunger samma sång flera gånger om och går från rum till rum med kaffe som kallnar i handen.
Flyttar lite på någon sak men slutför precis ingenting.
Jag rycker skoningslöst blommorna från dyrpelargonerna i fönstret.
För jag har hört att de är dom som stjäl mest energi.

Det är en onsdag i maj.
Om två veckor tar jag en kandidatexamen från universitetet.
Om fem veckor föder jag ett barn.

Det tåls att tänka på.

En stund på dagen får jag var tyngdlös i badkaret.
Jag tänker på hur det doftar som att ingen längre bor där.
Varken nytvättat eller otvättat,
bara mest tomt.

Jag tänker på den här våren som den då jag gömde mig.
Mest för att inse att ingen letade.

Och jag kan inte bestämma mig för om det gör mig något eller inte.
Jag har bara ingen vilja att vara nära.
Ingen ork att vara det som krävs.
Att vara en vän.

Jag läste en gång i en intervju med Ulf Lundell i DN att han behövde staden för att kunna skriva.
Att han behövde konflikten och kontrasten, eller något sånt.

Jag hoppas att det inte blir så för mig.
I bakhuvudet ligger en text om frihet och skvalpar runt.
Och egentligen finns det så mycket att säga om där jag befinner mig nu.

Men just idag ska det bli 20 grader varmt och sol.
Jag ska gå med Mimer till kohagen på andra sidan järnvägen och mitt hjärta ska bulta starkt över hennes upptäckarglädje.
Bäcken är hennes nya äventyr, nu när hon vågar doppa tassarna och t om benen.

Men först ska jag tvätta bort rabarbermarmeladsfläck på det enda linnet som räcker ner över naveln i vecka 35.

Egentligen var det så mycket som jag skulle säga.
Jag tänker på det när jag går med mina snabbaste steg tidiga mornar med solen i ögonen och kall vind i nacken.
Det är det bästa vädret egentligen,
jag minns de där sista veckorna innan skolavslutning, doften av syren och just sådana tidiga mornar då man gick till skolan och kläderna man bar var lite för tunna för den där morgon kylan som fortfarande hängde kvar.

Känslan är densamma.
Nu när jag är vuxen.
Nu när jag bär ett barn som letar sig allt längre ner i mitt bäcken.
Samma sol och samma kyla som hänger kvar.

Jag känner mig mer här en tidigare,
mindre ensam i mig själv,
och ganska på det klara med hur jag tror att jag vill ha det när stunden väl är framme.

Har du något tips att ge mig inför förlossningen så får du hemskt gärna dela med dig!
Det känns helt ok nu.

Det är en alldeles särskild känsla, den att vi faktiskt bor här nu.
Lite som en semester utan slut.
Eller som att färdas en egentligen inte särskilt lång sträcka, men som ändå känns som från en värld till en annan.
När jag tar tåget från Lund och ut till landet.

Jag väntar med spänning på hur vardagen kommer att kännas här.

River under tiden extra mycket parmesan.
Klär mig i vitt och köper ännu en Mårbacka pelargon.

Helgen passerar och vi hinner inte direkt med att läsa tidningen,
en bra grej med att bara få den på helgen är att man i alla fall har veckan på sig…att hinna.

Han odlar gräs och jag flyttar mest runt på lådor,
men en har jag åtminstone packat upp helt ikväll.
Det får ta den tid det tar, påminner jag mig själv om och lagar fläskpanka och promenerar i solnedgången med Mimer istället.

Faktum är att jag mår som bäst i min graviditet nu.
Efter vecka 30 så har det inte kommit så många nya överraskningar, jag har nog googlat av samtliga av de klassiska fysiska symptomen och även om de flesta verkar kommit för att stanna så har det inte blivit värre, utan mer liksom stannat på en nivå.
Allt utom foglossningen som faktiskt besvärar mig mindre än tidigare.
Det känns som att jag har fått tid att komma ikapp och anpassa mig.
Som att jag är i balans igen.

Jag la min hand i hans på ultraljudet förra veckan eftersom barnmorskan sagt med lite väl besvärad röst att magen inte följde kurvan så som den skulle.
Hon sa aldrig att jag inte skulle oroa mig, att det inte är helt ovanligt, eller att hon kanske t om tagit fel tidigare.
Hon sa hejdå och lycka till.

Om en vecka ska vi träffa den nya barnmorskan i den nya staden.
Jag inbillar mig att hon kommer att ha kortklippt åttiotalsfrisyr, tjocka glasögonbågar, ett fast handlag och tusen år av erfarenhet.

Barnet var föresten i toppen av kurvan.
Och kanske att min mans fina amorbåge kommer att gå i arv ännu en generation.

Ibland kan jag känna mig jagad av hon som en gång var jag.
Som ett lätt ihärdigt flås i min nacke.
Finns hon kvar.

Glöm inte bort att du kan tappa allt igen,
säger hon.

Fragment av en annan  version av mig.
Det är hon som är anledningen till att jag så sällan saktar ner.
Anledningen till att det finns diffusa men samtidigt väldigt tydliga lagar och regler som gäller för bara mig och ingen annan.
Hon klappar så sällan på axeln,
hon rycker mest på sina egna.

Glöm inte bort att du kan tappa allt igen,
viskar hon.
Och det finns ingenting som är förlåtande i hennes röst.

I solen utanför universitetet säger jag till de andra att en tentamen faktiskt inte är hela världen, att man ju har möjlighet att skriva om, och att ett godkänt faktiskt räcker alldeles utmärkt det med.
Jag säger så, för att jag faktiskt tycker så.
Men bara när det gäller andra.

Flåset i nacken påminner om att det som räcker för andra inte räcker för mig.

Jag kan aldrig vara bra nog.
För jag har varit dålig så himla mycket.

Jag kan tappa allt igen,
för jag har tappat så många gånger förut.

Och jag tänker att det är viktigt att fundera över hur en gammal identitet lever kvar just så, hur den får näring och syre när vi inte reflekterar över den.
När vi inte erkänner den.

Ok, ok , säger jag idag,
och vänder mig ödmjukt om.
jag hör att du rädd,
rädd för att tappa allt igen.

Jag hör. 

Nu kommer månaden maj,
det blir den åttonde månaden.
Jag slits mellan känslan att knappt minnas hur det kändes att inte vara gravid, och känslan av att ännu inte riktigt ha förstått att jag är just det.
När en annan hundägare i parken säger någonting och sneglar på magen så tänker jag tyst för mig själv att, det där var ju lite väl vågat.
Jag tänker att jag inte ser så gravid ut, samtidigt som jag tänker att jag ser ut som en hel planet.

Nu kommer månaden maj,
och Mimers vinterpäls breder ut sig över ungefär hela lägenheten, trapphuset och världen.
På morgonen ligger hon och snarkar samtidigt som hon följer mina steg med ett halvöppet öga.
Allt blir vackert där hon är.
Precis allt.

Det blir en ovanligt tyst eftermiddag när barnet på andra sidan väggen slutat att spela på sin nya trumpet.

Jag äter rester av indisk hämtmat som egentligen var för stark redan igår.

Det är bara hon och jag, eftermiddagsljuset och porslin som ska rullas in i tidningspapper.
I det stora skafferiet finns alldeles för mycket förpackningar med bäst före någon gång mellan 2009 och 2011, och jag känner mig alltid lite som en bandit när jag kastar…ändå.
I takt med att rummen blir allt mer tomma så tänker jag som jag tänk förr, att det är ganska underbart just så.
Att jag vill äga mindre saker.
Att jag vill att det ska finnas utrymme för en relation till det jag äger. Att allt ska få mig att känna eller minnas.
Jag vill aldrig vara rädd för att ett av de gamla ärvda glasen ska ramla i golvet,
jag vill tänka att om det händer så har jag fortfarande fem kvar.

För att vara rädd att saker ska gå sönder är lite som att vara rädd för att verkligen leva.

Det blir en ovanligt tyst eftermiddag, sådär så att jag rycker till när de tröttaste bladen på liljorna faller.
Och jag tänker att jag önskar att jag liksom var mer sval, även om jag inte riktigt ens i ord kan beskriva vad det egentligen skulle innebära.
Jag vet bara att det är en beskrivning som tilltalar mig.

Hur önskar du ibland att du liksom var lite mer?

Sommaren i Malmö är annorlunda.
Det är som att den har en annan smak än sommaren i andra städer där jag levt. I helgen kunde jag känna den.
Det är varm asfalt, sol som ligger lågt och fiskmåsar över hustak.
Men mest av allt är den en fråga om hur ljuset faller,
in genom avgas smutsiga sekelskiftesstora fönster, och ner över knastrig fiskbensparkett.

Kanske är det vad jag kommer att sakna mest med staden.