Så blir det helst till Bon Iver.

Kanske för att jag inte hör orden i texterna,
Men det känns både smärtsamt och hoppfullt.

Inte som ett plåster på såren.
Inte som en klapp på axeln.

Bara som någonting som vi måste ta oss igenom, från början till slut utan att tveka eller tänka på en omväg.

Och den kloka vännen säger till mig,

Du är en sensitiv person och du reagerar på det sätt som kommer naturligt för dig. Men glöm inte att den känsligheten är också det som ger dig alla dina fantastiska positiva gåtor. Detta är bara baksidan av det myntet, som är ditt att förvalta. 

Och medan kaffet kallnar i handen så tar jag djupa klunkar av luft och fyller mig själv med den viktigaste av känslor.

Den att bli sedd.

Jag tänker på en text jag läste, för många många år sedan.
Kanske var jag 14 år.

”…ständigt rinner en tår på min kind som inte vill falla.
Det gör ont i mig. Ont som när en istapp föds”.

Den tycks alltid komma tillbaka till mig.
Nu är jag vuxen.
Jag dricker svart kaffe utan varken socker eller mjölk.

Men mina känslor hänger fortfarande som tunga klasar utanpå min hud.
Och var gång då jag faller så är dom de första som möter marken.

Kanske trodde jag då, när jag var 14 år, att jag skulle växa och att det skulle gå över.

Jag lägger sällan min smärta i andras händer nu.
Förlitar mig inte på att någon annan ska kunna älska mig så högt att jag inte kan falla sönder och samman.
Jag tar inga genvägar längre.

Jag går med gråten i halsen.

Och vetskapen om att istappar alltid smälter i solen.

Det slog mig,
igår på morgonen.

Jag drog en stor väska efter mig uppför en snötäckt backe, med värkande sträckning i höften, en kameraväska på ena axeln och en alldeles för tung tote-bag på den andra.
Och sen en stor kasse också.

Jag tänkte 25 gånger att jag borde ha tagit en taxi.
Istället.
Sen bet jag mig i underläppen och drog tills mjölksyran spred sig från armbågen enda ner i lillfingret.

Jag har släpat på saker hela mitt liv.
Insåg jag där och då.
150m från Gullmarsplans tunnelbanestation.

Ibland med kroppen, oftast med mitt sinne.

Jag ger aldrig upp.
Och det handlar föga lite om fysisk styrka.
Det är snarare en slags urkraft som sitter innanför min bröstkorg.
Det är den.
Den där jävla kraften.

Det är fara för livet när jag riktar den åt fel håll.

Denna gången.
Bara en trött kropp och frusna händer.

Men beteendet.
Det är precis detsamma.

Jag åkte till mina föräldrar i Eskilstuna över helgen.
Har inte sett dem sedan sommaren.
Det var välbehövligt.

Och nu är jag återigen på min bästa väns soffa i Stockholm.
Det blir några dagar med spännande uppdrag och kära återseenden innan jag vänder hem igen.

Man känner att det är ett hem när tåget lämnar centralen.
Men när man sedan kommer till en plats som en gång varit ett hem så känns det så annorlunda.
Lite som att man aldrig åkt.
Lite som att man aldrig varit där.

Vi delade en semla.
Det hör till ovanligheten.

Inget jävla dela, brukar han säga.

Jag tror det handlar om att jag alltid äter mer, för att jag är mycket snabbare än honom.

Jag tror att det är en naturlig följd av att ha vuxit upp med tre bröder.
När jag var barn då gällde det att roffa åt sig medan det fanns.

Av samma anledning fyller jag alltid på kaffekoppen innan jag druckit ur.

Det sitter djupt.

Jag tänker att vi som barn lär oss att stanna vid övergångsställen, titta höger, titta vänster..sedan gå vidare.
Det sitter i ryggmärgen.
Jag tänker att jag önskar att jag redan som barn lärt mig att även stanna upp efter en prestation.

Att stanna i glädjen och stoltheten.
Klappa mig själv på axeln,
titta höger, titta vänster och sedan gå vidare med lite stadigare steg.

Med lite mer tro på mig själv, mitt egenvärde och min förmåga att prestera.

Varför är det så svårt då?
Att stanna.

Varför tar vi inte chansen att växa när den är mitt framför oss.

(Vi och vi, jag talar förstås om mig. Men kanske också om dig)

Jag fick högsta betyg på min kandidatuppsats, jag kunde inte ha presterat bättre.
Och examinatorn, en kvinnlig professor emerita som jag ser väldigt mycket upp till, jag tror inte att hon gav mig betyget för att vara snäll, inte heller för att hon råkat läsa fel.
Nej, så är det inte.

Men ändå.
Så svart att stanna.

Nu måste jag göra det.
Jag vet det.
Nu måste jag säga till mig själv att jag är som gjord för universitetsstudier, att detta är mitt ämne och att endast jag bestämmer hur långt jag ska fortsätta.
För det har gått tre terminer nu, jag har inte bommat en enda tenta eller inlämning, jag har klarat två delkurser i statistik och fått högsta betyg på bägge mina uppsatser.

Jag måste stanna nu och sluta ursäkta mig för att jag är här.

Titta höger, titta vänster.
Blicka framåt.

En av mina vänner kanske måste lämna stan.
Jag har vetat att det kunnat komma sedan dag ett då vi träffades i den här stan.

Ibland måste människor lämna städer (länder och liv).
Jag om någon borde veta.

Jag försöker att tänka sådär som stora människor gör, att om man älskar någon så låter man den gå.
Jag försöker att lyssna och hjälpa henne att komma fram till vad som är det bästa för henne, och inte för mig.

Precis så, som mina vänner alltid gjort för mig.

Men inuti är det något som gör ont.
Något som säger stanna.
Och jag vet inte om jag är självisk, säkert är det så.
Säkert är jag inget orakel som kan se in i framtiden vad som är bäst för alla.

Säkert är jag bara jag.

Och jag tänker att det ordnar sig, att jag är bra på att förlora människor.
Även om jag vet att vi inte kommer att förlora varandra så.

Men sen slår det mig.
Att nej.
Kanske kan man aldrig bli bra på att förlora människor?
Kanske har jag bara inbillat mig det.

Ni vet ungefär som när man tappar någonting som är väldigt ömtåligt i marken, bara för att plocka upp det och förvånas över att det inte gick sönder.

Trotts att det föll så hårt.
Och sedan går det en tid och man hittar en spricka och försöker att minnas när det kan ha hänt.

Det hände säkert då.
Kanske utan att du märkte det.
Eller åtminstone så måste det ha varit början till en spricka.

Kanske är det så med mig tänker jag.
Kanske har jag spruckit varje gång jag förlorat någon, utan att det syns.

Utan att jag märkt det själv.

Utan att jag velat, märka det själv.

Min rädsla för allt det som känns så definitivt.

Ett barn.
Ett hus.
Ett arbete nio till fem ungefär.

Jag säger till mig själv att det blir vad man gör det till.
I ungefär tio år säger jag det till mig själv utan att förstå.
Eller tro på det alls.

Och nu är jag snart där.
Där jag trodde att allt skulle vara på ett helt annat sätt än vad det faktiskt är.

Ingenting är sämre. Bara annorlunda.

Över vinet en lördag säger andra (oftast kvinnor som är äldre än mig) att jag har tid.
Massor med tid.

Lite som om,
jag vore femton år.

Men vet ni att jag känner inte så.
Tvärtom har jag känt länge, att jag som inte hinner ikapp.
Varken i verkligheten eller i min fantasi.

Är jag verkligen där nu?
Frågar jag mig själv utan att lyssna eller svara.

Tanken på en situation som jag inte bara kan bryta upp från drastiskt och spontant förändra, skrämmer mig.

Där är jag inte än tänker jag.
Och i samma stund så vet jag,
att jag kanske aldrig kommer dit, fören jag faktiskt väl är där.

Kanske vill jag ha allt kvar.
Blicka framåt och känna att jag sparat det bästa till sist.

Jag tänker,
att det kanske är dödsångest.

I en lite finare kostym.