Archive - Sådant som är viktigt RSS Feed

Hennes första hem

 

_TML0349

_TML0179

_TML0048

Under två dagar är det bara vi, och jag tänker på hur tyst det är då han är borta.
Tyst för att jag inte talar med honom.
Jag talar så klart med I, men det där vardagliga försvinner..ska du ha kaffe? Tar du med soporna? Vad ska vi äta? Glöm inte att…osv.
Det är en behaglig tystnad. När ropen från rum till rum uteblir.
Jag ska tänka på det.
Jag tycker även om känslan av att reda mig själv, att veta att jag klarar av att hålla oss varma, mätta och glada. Vi tar långa promenader i skogen och jag skjuter tio skottkärror lastade med ved från garaget upp till huset.
Annars tänker jag mycket på den kommande flytten.
Den känns annorlunda mot de vi tidigare gjort. Mer definitiv kanske.
Dels för att vi har ett barn nu, dels för att vi talat om ett hus likt detta enda sedan Stockholm.
Min man kände någon som lämnat staden och köpt en gammal skola någonstans mitt i Småland. Och han och jag, vi delade nog en känsla av både avundsjuka och beundran.
Jag kunde aldrig se mig själv leva så.
Då.

Den här flytten kommer att kännas, det vet jag. För det här lilla huset på kullen kommer alltid att vara hennes första hem.
Det kommer också alltid att vara det där steget som vi tog.
Tillsammans med honom kan jag leva var som helst. Det vet jag nu.

 

Innan jag somnar

_TML0002

_TML9984

_POD9469

_TML9963

_TML9956

Tanken fastnar på en punkt i framtiden.
Det är ofrånkomligt för mig. Trots att hennes lilla fot fortfarande ryms i min hand om natten. Jag tänker på vilket liv jag vill att hon ska få. Vilka element som är de viktigaste, vad som aldrig får kompromissas med.
Jag fastnar alltid på en punkt.
Ett scenario.
Det när hon sparkar av sig stövlarna och kastar väskan i en hall och ropar,
”Jag går ut lite”.

Jag vill att hon ska få växa upp och känna frihet på samma sätt som jag själv gjort, som hennes pappa gjort.
Kanske är det omöjligt att inte återvända till sin egen barndom, när en liten fot fortfarande ryms i ens hand.

 

Vi har precis startat bilen och åker längs den krokiga vägen från mina föräldrars hus.
”Jag tror att vi måste flytta” säger han, utan att släppa vägen med blicken.
En tyst minut.
Sedan räcker han mig sin telefon över höger axel.
Återigen, utan att flytta sin blick.

”Det tror jag med”,  säger jag.

Under fyra dagar går allting sedan sådär hiskligt snabbt som vi med åren lärt oss att det ofta måste göra, när en vill leva sina drömmar.

Och de senaste dagarna har jag tänkt, att det är något visst med ett hus som du vill närma dig varsamt.
Där du måste känna in hur en planka sviktar lätt i ett golv för att sedan ge efter sig sitt alldeles egna knarrande ljud.
Ett hem, där du inte kan storma in och göra allt till ditt eget.
Utan där det snarare kommer att krävas en förändring av er båda. Ett slags möte.
Varsamt och hänsynsfullt.

Vi fann just ett sådant hus. Och dit ska vi flytta i maj.

 

 

Världen i dig.

_POD9737

tumblr_mfang1qEUs1rtxj3eo1_500

_POD9761

_POD9781

 

Jag vet ännu inte riktigt vad det ska bli av den här platsen.
Och det har varit skönt att koppla bort tankarna kring bloggens vara eller icke vara ett tag.
Det som främst gör att jag vacklar är skrivandet,
jag är rädd att jag tappar det som uttrycksform om jag lämnar helt.
Ett tag funderade jag på ifall jag skulle börja om på nytt, på en annan plats. Kanske skriva en blogg som är låst och på så sätt begränsa antalet läsare till en siffra som jag själv känner mig bekväm med. För det är egentligen längesedan min ambition var att bloggen skulle växa. Men samtidigt är det betydelsefullt för mig att ni vill läsa, ni som av någon anledning väljer att återkomma.
Endel av er år efter år.
Jag behöver er för att känna lust att formulera mig i ord.
Att ta den tiden.
Och vad kommer att hända med mig om jag inte gör det ?
Det är min meditation.
Mitt sätt att samla mig och liksom paketera delar av mitt innersta.
Jag är rädd att alla de där delarna efter ett tag kommer att krypa längs golv och väggar annars. Kanske.

Vad tror ni?

Tillsvidare tittar jag helt enkelt in här när jag känner att tiden, lusten och behovet finns.
För er som vill fortsätta läsa det jag skriver så är det kanske enklast att prenumerera på inlägg då jag inte kan säga hur regelbundet eller oregelbundet de kommer att komma. Det kan du lätt göra till höger här på sidan. Eller via Bloglovin’ såklart.
Tack för att ni läser <3

 

Intimitet och makt

38164-d429250ebe06455cb9a3f8c20ad39166

 

I somras fick jag en förfrågan om att skriva en text på temat sex för organisationen Realstars som arbetar mot sexövergrepp och trafficking. Nu finns den färdiga antologin att köpa.
Ett perfekt julklappstips, kanske särskilt till dig som har en ung själ i din närhet. Att ge till hen, eller att läsa själv.
Alla intäkter går dessutom oavkortat till Realstars och det viktiga arbete som dom bedriver. Efter att ha sett detta avsnitt av Kalla fakta satt jag länge under tystnad med en otäck tomhetskänsla i kroppen.
Den infinner sig allt som oftast.
Och jag svarar den alltid med samma sak, att jag i varje val jag gör måste vara medveten om att jag är med och bygger det samhälle min dotter ska växa upp i…och ur.

Min bidrag handlar om att vara omkring 20, om otrohet och om att omfamna de roller som erbjuds dig utan att tänka på konsekvenserna.

Du kan köpa boken online här. 
Eller på Göteborgs konstmuseum.

Utan rubrik

När hon somnat så vill jag säga att,
oj.
Va känslosamt det blev ändå.

Men det är såhär.
Att på insidan skriver jag rader som aldrig får den form jag önskar. Jag tar mig inte från det första ordet till punkt riktigt längre. Kommer ni ihåg att jag berättade en gång att Ulf Lundell sagt att han behövde staden för att skriva? Kaoset och kontrasterna.
Lite så är det kanske även för mig.
Det, och tiden förstås.
Sen vet jag inte hur jag ska skriva, om inte naket och nära.
Och gränsen känns mer diffus nu sedan jag fick ett barn.

Jag tänker också på att det gått så långt nu att det är svårt att veta vilken plats den här bloggen har i mitt liv.
Och hur jag skulle känna mig utan den.
Jag har aldrig tagit ett steg tillbaka sedan jag började.

Med det sagt så vill ja ändå understryka att jag hoppas att jag hittar vidare härifrån, att jag finner ny inspiration och balans som gör att jag kan fortsätta att skriva.
Och jag behöver läsare för att skriva. Så mycket vet jag.
Men i vilken form känner jag mig allt mer osäker på.

Jag tror att November hann ikapp även mig. Av misstag tvättade jag den lilla alvmössan i maskinen och den krympte till nästan ingenting.

Och jag blev kanske mer ledsen en vad som egentligen är ok.
Över en alvmössa.

Så,
Ikväll säger jag, ta hand om er tills vi hörs eller ses igen.
Detta är ännu inte ett hejdå.

Kanske slutar det här.

_POD6698

 

Jag kommer att lämna min blogg, jag kan inte säga om det blir bara för en tid eller för all tid.
Jag hoppades och trodde att det skulle finnas plats och vilja att fortsätta nu när jag blivit mamma, om än mindre.
Men just nu har jag en önskan och ett behov att skapa mer distans till den här världen.
Och det känns väldigt odramatiskt.

Hur det kommer att utvecklas törs jag inte säga något om.
Kanske hittar jag ett nytt sätt som känns rätt för mig.
Kanske slutar det här.

 

Många av er har följt mig länge.
Jag har lämnat städer här och funnit nya.
Förlorat människor, men också fått vänner för livet.
Jag har börjat om,
utbildat mig och förverkligat en rad drömmar.
Jag har gift mig här, och slutligen också fött ett barn.

Jag har delat de största händelserna i mitt liv med er.
Och ni har gett mig så mycket tillbaks.

Nu är jag på en ny plats.
Jag ser på min dotter innan jag somnar och min kropp fylls av ett obeskrivligt rus när jag inser att vi kommer att få ännu en dag.
Jag vill bara leva i detta nu och så lite som möjligt på alla andra platser.
Jag kan känna det så tydligt.

 

Och jag är helt säker på att ni förstår.

 

”We wear clothes, and speak, and create civilizations, and believe we are more then wolves. But inside us there is a word we cannot pronounce and that is who we are”

vsco_0

 

Om hösten

_POD3610

 

 

Jag tänker på vad som sker i en kropp,
när man vet att en smärta måste landa där.
När man ihärdigt puttar den framför sig och den växer likt en boll av snö.
Och blir.
Tyngre.

 

Och jag ringer aldrig en vän när jag gråter tårar som inte längre smakar salt.

Det har aldrig varit mitt sätt att kommunicera.
Jag skriver istället ord.
Ord som låter vackrare än hur verkligheten känns.
Det har alltid varit mitt sätt.
Att klä känslor i det abstrakta.  Och jag har alltid varit tacksam för att den möjligheten givits mig.
Jag andas tungt och vet att dagen inte kommer att ändra färg.
Och jag tänker på den kropp som kommunicera smärta under tystnad.
Den kropp som jag älskar.

När höst blir till vinter, och snöblandat regn seglar med fiskmåsar över hustaken utanför.
När kastanjerna på marken,
inte längre är vackra.

 

 

Jag läser det jag skrev förra hösten. Då när orden kom lätt till mig.
Jag väntade ett barn då, var lycklig men bar samtidigt en hel del sorg. Kanske var det för mig den bästa av förutsättningar för att skapa.
Jag sköt ingenting åt sidan, lät istället allting bara hända mig med vetskapen om att varken det ena eller det andra skulle vara den slutgiltiga känslan.

Jag lever i harmoni nu, och det är svårare att sätta ord på.
Varför vet inte jag.

Page 1 of 4112345»102030...Last »